Ofinaste/dummaste kommentaren du fått för att du flaskmatar

Vill du amma innan du fick barn? *nyfiken*
För jag tänker att det kanske har med det att göra.

Det fanns inte i min världsbild att amningen inte skulle funka. ALLA jag känner har fått amningen att funka så jag kände mej verkligen misslyckad.
(Sen hade en s.k. utbildad amningsexpert på Falu BB sin del i det hela. Hon skällde ut mej för att jag inte visste hur man gjorde medan min dotter höll på att hamna i koma pga lågt blodsocker. Mycket psykologisk människa...) 

Jag hade likadant med mitt första barn. Jag hade så ont när hon skulle ammas. Jag skrek och Jennifer skrek och dom var inne och drog och slet i mina bröst och drog och slet i ungen. Det skulle gå över sa dom och jag fick sitta och pumpa och pumpa som en idiot och ingenting kom det heller och lika ont gjorde ju det. Till slut kom dom in med en sån där jäkla kopp och jag höll på att bli galen av allt jävla spill och ungen som satte i halsen hela tiden. Till slut fick jag också en flaska att ge henne ur.
När jag kom kunde jag dra loss stora sårskorpor från brösten, men det var inget konstigt med det sa dom, det var bara att amma på så skulle det bli bra. Så vi höll på så där i 3-4 veckor. Jag grät och ungen grät och gick inte upp i vikt. Jag verkligen bävade varje gång hon vaknade och skulle ha mat. På bvc sa dom till mig att amma på bara detta trots hon gick ner i vikt och hon vägde redan lite när hon kom (2560 gr).
Till slut frågade mamma mig varför jag inte gick ner till apoteket och köpte ersättning. Hade inte en susning att det fanns något som hette ersättning. På den tiden fanns det ju inget smidigt internet som man kunde söka information lättare. Ingen hade sagt något till mig om detta. Jag var dessutom bara 18 år och ingen av mina kompisar hade ännu fått barn.
Så jag gick ner till apoteket och köpte ett paket och ungen blev så nöjd och glad och därmed jag också. Nästa gång jag kom till bvc så sa jag till dom att jag börjat med ersättning istället och sen dess var dom inte alls lika trevliga mot mig. Dom blev faktiskt riktigt sura på mig för det.

Vi hade träff med föräldragruppen efter att alla bebisar var födda. Vår barnmorska var också med. Alla ammade utom jag, BM tittade på mig med mycket "tycka synd om" i  blicken och sa "Jag förstår det är jobbigt, det är ju verkligen ett misslyckande". Idiot. Jag tyckte inte  det var jobbigt alls, men hon gjorde ju ett gott försök för att jag skulle tycka det.

När jag bestämt mig för att inte amma min son ifall han inte själv ville; fem dagar var han då; började jag ha ork att sjunga för honom o gosa med honom. Han tittade på mig o verkade säga tack snälla mamma, att jag slapp äta på det jobbiga sättet. Några timmar tidigare hade hans små ögon vädjat om att slippa. Idag är han 8 år o fick diagnos autism vid 4.5 år. Kanske en orsak till att han inte klarade amma. Lite färre barn med autism har svårt för det, men man märker sällan skillnad. Min son fick även tilläggsdiagnos utv.störning vid 6.5 år.

Och hon tyckte säkert att hon var jätteförstående och snäll. Jag har oxå träffat ett par såna :@

Bättre med amning och ett sjukt eller ihjälsvultet barn? Hon hade fått kompenidet i häcken av mig!

Jag känner igen mig precis i det du skriver. Jag var också bara 18 år, och dessutom ensamstående, och där låg jag i min lägenhet och kämpade, kämpade och kämpade med såriga och blodiga bröst, mjölkstockning, jättehög feber, skrikande och vrålhungrig bebis... grannarna knackade på och tyckte att jag skulle få tyst på ungen, annars skulle de ringa socialen!

Men min mamma körde 600km mitt i natten och kom för att hjälpa mig, och i en nattöppen affär på vägen hade hon köpt flaskor och en hel kasse full med ersättning. På morgonen ringde hon min mvc-sköterska och förklarade läget (jag själv hade inte några krafter kvar alls till att förklara mig och kräva hjälp, klarade inte ens att gå på toa själv), och sköterskan kom hem till mig (!) med ett recept på medicin som skulle få mjölkproduktionen att stanna av, hon stöttade mig till 100 procent, till skillnad från bb-personalen som bara tyckte jag var fånig och överkänslig som tyckte det var jobbigt och gjorde ont! "Lite får man ju tåla", sa den ena sköterskan.

Jo, förmodligen tyckte hon väl det. Men jag tycker ju att ska man jobba som barnmorska och träffa människor hela dagarna skulle man kanske vara lite bättre på att inte slänga ur sig grodor och framförallt vara bättre på att läsa av folk. Jag tyckte aldrig om henne, mycket underlig människa som jag inte alls klickade med!

Inte som Barnmorskan jag hade med barn nr 2. Underbar, fantastisk människa!

Det värsta var ju att jag blev helt traumatiserad av mina amningserfarenheter, så jag mådde jättedåligt psykiskt när jag väntade mitt andra barn, jag kunde vakna på natten och vara helt skräckslagen, jag hade drömt att jag ammade bebisen och att det blev lika jobbigt som med första barnet. När jag och maken tog upp saken med personalen på BB, och bad dem att ha förståelse ifall jag inte ville/klarade av att amma alls när sonen väl kommit sig ut ur magen, så sa de bara nedlåtande att "man kan ju inte bara ge upp utan att ens ha försökt, klart man ska försöka amma, det måste alla försöka!". Jag var helt knäckt, och bara grät och grät de första timmarna av öppningsskedet, eftersom jag bara fasade för amningen. Men min man var fantastisk, gick och skällde ut barnmorskorna och sa att han skulle anmäla dem om de fortsatte med sitt "amningstvång", och de verkade ta honom mer på allvar, så den ena kom och bad om ursäkt och sa att om jag absolut inte ville amma, så fanns det ju ersättning och flaskor. "Men det BÄSTA är ju ändå att amma", avslutade hon med.
Tack för den.

Ja, jag ville amma om det funkade nåt sånär. Hade dock viss erfarenhet av amningshets via en kompis och så långt var jag inte beredd att gå. Trodde hon och amningsproblem var undantag. Min son hade också farligt lågt blodsocker. Det sjönk flera ggr o jag kände igen symtomen. Till slut ville de inte testa honom o skyllde på att det gjorde ont när han blev stucken, men jag envisades och sockret var farligt lågt. De kom springande med ersättning. Då hade de just skrivit ut mig, jag hade ringt efter sambon, packat ihop, men inte hade de kollat pojken. Han skakade läbbigt med armarna.Jag satte stopp för all amning utan sonens initiativ. Vid nästa utskrivning krävde jag kontroll av pojken. Läkaren hävdade då gulsot o blev utskälld av sköterskan. Färgen berodde på mitt stora intag av morötter under grav.