AP-snack & babbeltråd

Jag tycker inte heller det här pedagogiska är det mest viktiga i förskolevärlden. Mina kompisar som är fsk-lärare blir så förskräckta när jag säger att för tillfället är det fyra barnskötare och en utbildad i personalen. Samt att de ofta har en vikarie inne som är en 19-åring som går på timmar, antar att hon inte har någon utbildning heller. Nu ska det tillsättas en lärare vilket jag tycker är bra men inte livsnödvändigt.

Idag var sonens första dag på förskolan efter julledigheten. Vid 11 ringde förskräckta och undrade var han var. Jag ringde sambon som meddelade att de haft sovmorgon och en jättemysig morgon hemma i lugn och ro Själv sov jag ensam i natt. Det rev och slet inom mig när jag skulle somna, ville bara springa in och lägga mig hos killarna men efter att ha tänkt lite mer konstruktivt stannade jag kvar. Mitt tålamod tog slut flera gånger igår och jag tänkte att jag är en bättre mamma och sambo om jag får sova utan att någon pillar på mig i timmar. Tror det var rätt beslut för idag känner jag mig piggare.
Jag känner också igen mig i funderingar kring livet i stort. Man vill ju inte att barnet ska fara illa nånstans. Samtidigt blir det väl steg för steg. Först var det för mig att lämna över ansvaret till pappa, sen kom dagis. Båda dessa sakerna har gått väldigt bra.

åh jag glömde, msKitten, vad roligt att läsa om era olika barn. Jag skojar ibland och säger att den i magen kommer att vara jättelugn fast jag egentligen tror det kommer att bli som med första. Han var också "krävande" på det sättet du beskriver och jag förutsätter liksom att mitt nästa kommer att vara likadant. Fnissar också lite inför tanken att han ligger och skrattar åt mobilen på skötbordet, det hade aldrig hänt med sonen

Jag tänker mer att det kan vara en text som är ganska skönt att få läsa när man måste lämna sitt barn. Att det faktiskt inte är döden för barn att vara på förskolan i tidig ålder. Jag tänker att om barnomsorgen är bra och föräldrarna är bra och närvarande föräldrar när barnet är hemma är det inte dåligt för barn att vara där. Sen kan man ju problematisera lite kring vad det innebär att vara duktig i skolan, socialt kompetent och annat de räknade upp i artikeln. För mig lät det som dagisbarn presterar bra men att det inte sa jättemycket om deras psykiska hälsa. Forskningsresultat går alltid att ifrågasätta och en enda undersökning visar inte på nåt annat än just gällande den studien.

Som med allt annat gällande barn har jag aldrig känt behovet att försvara mina val som de rätta. Jag förstår faktiskt inte varför man vill göra det. Jag hävdar aldrig att mitt sätt att ha barn är det bästa eller rätta, min ambition är bara att göra ett tillräckligt bra jobb som förälder. Jag kanske har lämnat för tidigt, samsovit för länge och flaskmatat för lite, vad vet jag. Har alltid tyckt det är märkligt med trådar där folk går igång så hårt för ena eller andra sidan i olika frågor. Vill man vara hemma med sitt barn i flera år är väl inte det dåligt, vill man jobba eller tvingas man när barnet är 1 år blir det bra det också.

Vi har en ledsen kille på förskolan nu. Behöver en ny inskolning märkte vi efter igår och idag var inte bättre. Igår hade han skrikit mamma i två timmar tills jag kom. Påminde dem om att det är helt okej att ringa mig, jag vill att de gör det om han är ledsen på det viset. Idag var det bättre, han var där några timmar men hade varit väldigt klängig på pappa. Vi ska köra korta dagar nästa vecka så han får komma in i det i lugn och ro. Visst har han varit hemma i tre veckor och det är länge men samtidigt, vad händer hos honom undrar jag? Han är väldigt närhetssökande, vill kramas hela tiden, får sina utbrott i gråt och ilska samtidigt som han har väldigt lugna perioder då allt är frid. Han nattas på 15min av mig vilket aldrig hänt tidigare och 2h av pappa vilket inte heller hänt, brukar alltid vara 45min. Jag förstår inte vad som händer, han blir två om en månad? Har han nån 2-årskris?

Jag har själv inte gått på dagis men fått jobba mycket med min självkänsla och annat när jag blivit äldre. Det har andra bakgrunder så att man är hemma med föräldrarna är inget som garanterar självkänsla hos barn. Jag tycker ingenting om förskola, förutom att man kan vänta lite längre än ett år innan barnen börjar där.

Mitt resonemang är att varken eller är dåligt för barnet utan det är kvalitén på förskola och föräldraskap som avgör. Man har rätt svårt att göra sig av med sitt psykologiska arv, det går ofta vidare och när jag tänker på min uppväxt och vad jag vill göra annorlunda blir det väldigt tydligt att mycket av det jag vill förändra är ändå det som jag kommer att föra vidare. Utifrån detta vill jag att mitt barn ska vara i förskolan, ha en pappa, ha farmor och farfar som alla består av andra delar i beteenden än vad jag och min familj gör. Sen har naturligtvis den familjen sina mindre bra sidor men det kan ju min familj balansera upp. Jag skulle inte vilja ha mitt barn hemma i fem år eftersom då skulle jag verkligen vara den huvudsakliga influensen vilket jag inte är intresserad av att vara. Självkänsla hos barn uppkommer inte genom att vara klistrad vid sin förälder i flera år som liten utan snarare av hur föräldern och andra viktiga personer agerar.

I mitt jobb som socionom ser jag dessutom hur väl förskolan faller ut för väldigt många barn som lever med föräldrar som kanske inte har optimal föräldraförmåga.

Hm, detta är en intressant diskussion. Jag har nog trott jag varit mycket mer emot dagis eller att vilket eller kan vara bra. Nu börjar jag nästan känna mig lite mer som en dagisförespråkare i lagom dos och inte för tidigt. Jag tror att hur man mår som vuxen beror på andra saker än hur tidigt man började i förskolan.

Jag har nog också tänkt så att han märker av mig. Nu sen jag kom till jobbet har jag konstigt nog känt mig mer i balans och harmonisk själv. Nu blir det en lugn helg och sen hämtar vi 14 varje dag nästa vecka plus att sambon lämnar i lugn och ro vid frukost. Om inte det räcker så får han vara där ännu mindre. Det viktigaste är ju att han kommer in i det på ett bra sätt igen

Jag säger inte att barnet blir klistrat till föräldern i flera år. Jag utgår förvisso från min egen uppväxt där det var jag, mamma och min lillebror. Vi gick inte till nån öppen förskola (detta enligt mig sjukt överskattade fenomen) eller nåt annat. Mamma var hemma med oss och that´s it. Jag kan tänka mig att alla hemmaföräldrar inte gör på det sättet men jag har också svårt att se hur barnet integreras i andra sammanhang på samma sätt som det gör på förskolan. Förskolans kvalitet är självklart jätteviktig, men jag utgår ifrån att förskolorna är bra. Vår känns bra iaf och jag hör ingen som är direkt missnöjd med sin överlag. Självklart förekommer det säkert dålig personal men det är inte dem jag avser när jag säger att jag tror att förskolan är bra.

Sen undrar jag lite vilka man faktiskt har umgänge med förutom en själv? Normen är ju idag att barn är på förskolan och föräldrar jobbar, men det kanske finns nätverk för hemmaföräldrar där man kan träffas vuxna och barn ofta så barnen får andra viktiga personer kring sig.

Självklart är det massa olika faktorer som spelar in, förskolan är en av dem. Föräldrarnas egen uppväxt, deras utbildning, socioekonomisk status, nätverk, förskolestart och massa annat. Det går inte att säga det ena eller det andra utan det är samspelet av faktorer som utformar utfallet. Därför är det för mig lite konstigt hur man kan vara jättesäker på sin sak åt ena eller andra hållet, men det är väl mest på fl som det är så verkligheten brukar vara lite mer nyanserad.

Peap: Jag kan faktiskt hålla med dig i att fler kanske borde säga varför man vill ha barnet där. I vårt fall är det en kombination av att ingen vill vara hemma samt att inte någon av oss har en lön som vi kan klara en hel familj på och leva så som vi vill. Jag vill inte ha den billigaste hyresrätten i ett taskigt område utan jag vill ha vår lägenhet i ett okej område, jag vill ha bil (skruttig men ändå en bil), jag vill kunna äta lunch ute ibland, fika på stan ibland, köpa lite smink, ta tåget utan att tänka till mina föräldrar, äta ute och se en bio, handla mat på ica utan att kolla på priset ständig osv osv osv. Vi köper inte hus, ny bil eller reser särskilt mycket men att ständigt tänka på pengar och vara försörjd av någon annan är inget vi trivs med.

Det är klart att man kan hitta andra hemmamammor att hänga med och aktivera sina barn med, man kanske bara får leta. Men jag har hellre självvalda vänner och kollegor än hemmaföräldrar som jag (fördomar) sannolikt inte har jättemycket gemensamt med. Sen är det nog också vad man har för intressen, jag är ingen lekmamma som älskar att sitta hos barnet och läsa, rita och annat, gå till lekplatsen tycker jag inte heller är jätteskoj att jag vill göra det varje dag. Så i vårt fall är det en kombination av att vi vill vara en del av arbetslivet, inte snåla samt att vi skulle behöva göra så stora förändringar i boende och ekonomitänk för vi skulle klara det. Jag kanske skulle gift mig med nåt annat än en sjuksyrra och inte skaffat mig värderingarna att jämställdhet är bra

Och självklart ska man vara kritisk mot barnomsorgen. Jag är bara så trött på bilden att dagis är skit med gigantiska barngrupper, noll personal och halvfabrikat till lunch för det är så hemmaföräldrarna här (fl i allmänhet) framställer det. Inte heller gillar jag bilden av att hemmabarnen blir mammiga, efter i all utveckling och allt som påstås. Utifrån det vill jag helt enkelt inte förutsätta att förskolan över lag är dåligt, särskilt inte med tanke på att jag faktiskt inte har någon kring mig som säger det är dåligt utan mer är förvånade över vilken kvalitet personalen håller, maten är bra och hur barnen faktiskt trivs.

Jag stör mig nog inte särskilt mycket på vad folk gör utan hur de är så tvärsäkra på vad som är rätt. Jag tror det blir bra för barnen oavsett om de är hemma som jag var eller om de börjar förskolan vid 1-1.5 års ålder om annat kring dem är vettigt.

1. För mig (vet att alla inte resonerar så) är jämställdhet att leva ett någorlunda jämställt liv med sin partner i avseende på hur sysslor fördelas samt hur pengarna kommer in. I det ingår att man delar på saker, exempelvis försörjning. Om en person är hemma och därmed inte drar in pengar till hushållet och den andra jobbar och drar in alla pengar till sig själv, sin partner och barn så är det enligt mig ojämställt ja. När jag ser en familj där barn börjar dagis sent innebär det för mig att den som är hemma blir försörjd av dem andra och det är inte enligt mig att leva ett jämställt liv. För detta innebär det också att den som arbetar behöver tjäna så pass mycket pengar att det räcker till alla i familjen. Nu behöver man inte instämma i varken att det är så jämställdhet fungerar eller att det är något man vill eftersträva. Jag respekterar andras val i att bli försörjda av någon annan för det är en lösning som passar den familjen, men för mig blir det svårt att se det som jämställt.

2. Sen har jag inte uttalat mig om just er situation. Jag har ingen aning om vilka levnadskostnader eller vilken standard ni väljer att ha eller vilka pengar ert hushåll får in. Jag pratade om vår, vi har inte råd att leva på någon av våra löner enbart om vi ska kunna bo okej, ha bil och det andra jag räknade upp som jag vill ha. När du säger att ni inte gett upp nånting alls, kan du inte känna att ni har bra inkomster isåfall? Det är precis som konichiwa girl sa, inte alla förunnat att kunna vara hemma längre än 1.5 år. Och eftersom Sverige är uppbyggt som ett tvåförsörjarsamhälle håller jag inte med om att man kan säga att det inte är en ekonomisk fråga att vara hemma längre än föräldrapenningen räcker.  Hur menar du att det inte är en ekonomisk fråga?

3. Vi kan ha hängt i väldigt olika trådar och läst om detta Upplever att det finns en stor oförståelse inför att man i vissa familjer behöver två inkomster, det är många hemmaföräldrar som avskyr dagis och inte på nåt sätt kan förstå varför folk sätter sina barn där vid 1.5 års ålder. Samtidigt finns det många dagisförespråkare som verkar anse att livet hemma är förödande för barn. Jag tycker inte något av det. Har man privilegiet att vara hemma länge med sina barn och familjen trivs med, kör på, det kommer att gå jättebra för de barnen också.

Ah självklart inte. Jag tolkade mer ditt inlägg som att du delade med dig att du gör vad du känner blir bäst för din dotter. För mig var det nog så självklart att du inte menade så att jag mest spann vidare på ditt resonemang