AP-snack & babbeltråd

En annan fråga som jag gärna luftar med er. I det här fallet måste jag verkligen försöka nysta ut vad som är mitt eget ego och inte. Farmor har nu börjat hinta om att hon vill åka på Skansen och liknande med dottern. Dottern älskar farmor och jag litar på att hon gör det bästa för dottern. Ändå känns det så där om jag ska vara ärlig och jag vet inte riktigt varför. Kanske för att farmor från och till har ett sätt som jag verkligen inte tycker om men det handlar ju i så fall bara i vuxna situationer och har därmed inget med dottern att göra. Jag tror att dottern skulle ha jätte roligt på en utflykt med farmor så egentligen kanske jag redan vet svaret på min fråga... Men samtidigt så känns det så fel att lämna bort henne när varken hon eller vi har något behov av det. Då blir det ju liksom bara för farmors skull. Hon kommer att umgås väldigt mycket med farmor under sommaren då vi delar sommarstuga, så det blir ju naturligt att de umgås även ensamma en del (det är två stugor) så därför känns det onödigt att de också ska åka iväg. Ja, jag vet verkligen inte... Hur tänker ni?

Tack för era tankar kring en eventuell Skansen-utflykt! Det hela började egentligen med att vi frågade farmor om hon kan ha jour kring den kommande förlossningen (är ju länge kvar men bäst att vara förberedd ). Det ville hon självklart men då började hon också komma med kommentarer att det är bra om de övar sig på att vara själva tillsammans... Jag är inte så övertygad om att det är bästa vägen att gå. Dottern är väldigt mammig men kan mer än gärna hänga med på mindre utflykter med mormor, morfar eller farmor, som till sandlådan, ut på tomten å kratta osv. Men jag tror att hon vill ha säkerheten att vi är där i krokarna, eller så är det jag som vill ha den säkerheten . Jag tror att det är en bättre approach att vi alla umgås mycket med farmor och gör roliga saker allihopa där jag och pappa kan finnas i bakgrunden och fokus läggs på deras relation. Det har funkat alldeles utmärkt hittills och hon fullkomligen älskar sina far- och morföräldrar. Kanske skulle en dag på Skansen funka fint men jag ser absolut en risk att hon blir lite trött (farmor har verkligen inte förmågan att läsa henne när hon går in i stadiet övertrött utan ser det snarare som att hon piggnar till lite extra) och då kan det gå väldigt tokigt och då vill hon bara ha mamma.

Utflykten innebär väl en resa på knappt 45 min enkel väg och efterom hon inte är van att sova i vagn (eller sova utan mamma eller pappa förutom på dagis) så känns det lite svårt att få ihop det hela eftersom hon fortfarande är beroende av att sova en timme eller två mitt på dagen. Hon är ju inte någon underbar unge i bilen när hon blir trött direkt... Nä, jag tror nog att vi får dra på Skansen alla tillsammans och där kan farmor och dottern gå iväg lite smått tillsammans så som Frösöblomster föreslog.

Gällande dessa långresor i bil kan jag bara dela med mig av våra erfarenheter då vi åker 65 mil enkel väg 3-5 gånger per år.

När dottern var mindre hatade hon fullkomligen att åka bil! Vi kunde bara åka när hon sov, vilket hon tack och lov gjorde en hel del då Men vi ställde in oss på låååång restid och har alltid kommit fram utan skrik och gråt. Men det blev många och ibland även väldigt långa pauser men fram kom vi alltid.

Nu på slutet funkar bilåkande faktiskt superbra! I mars åkte vi till fjällen på dagtid tur och retur, hon var vaken nästan hela tiden och glad som bara den. Men den som åker bak med henne får ju inte direkt vila i bilen . Vi läser sagor, sjunger, tittar på lastbilar och annat som vi passerar, stannar och lyxar till det med en glass, lyssnar på musik, kollar in Alfons och Pippe på telefonen, ja allt som vi bara kan komma på. I helgen åkte vi till mina föräldrar (65 mil enkel väg) men då åkte vi strax innan sovdags för henne och då kan ju även den som sitter bredvid henne ta det ganska lugnt efter hon har somnat. Visst är det lite drygt att köra på senkvällen/natten men det är samtidigt rätt skönt att hon sover. Det hade gått alldeles utmärkt om det inte hade varit för att hon 10 mil innan vi var framme fick magsjuka och började kräkas för fullt... Men vi tog oss fram till slut även om det inte luktade mumma i bilen direkt!

Så det går att åka bil långt utan att det behöver innebära att barnen blir ledsna. Jag tror att det mest hänger på vilken inställning man har som förälder. För oss är det viktigt att kunna åka bil långt eftersom mina föräldrar bort 65 mil bort och att vi har 2 hundar, så flyg är inte direkt det ultimata... Därför har vi också varit noga med att dottern i princip aldrig ska behöva vara ledsen i bilen, resorna ska vara roliga och vi stannar så ofta vi behöver. Men om man har inställningen som min bror och hans fru, nämligen att barnen (de har två i åldrarna 3 och 5 drygt) ska sitta själva i baksätet, inte bråka, vara förhållandevis tysta och mamma och pappa ska kunna spendera hela resan med att prata med varandra eller vila, ja då är jag inte förvånad över att hela familjen faktiskt avskyr att åka på bilresor, till och med de som bara är knappa 10 mil...

ms Kitten: Hur gammal är han? Om han är tillräckligt gammal för att prata för sin egen del så är ju Frösöblomsters fråga mycket intressant.

Personligen har jag svårt att tro att han helt plötsligt skulle känna att han kunde börja dra ut på lämningen med pappa och att det är pappa som är källan till problemet... Jag köper inte personalens förklaring alls! Något är ju fel, det är ju bara frågan om vad...

Madeleineh: Jag förstår att det känns jobbigt! Både att inte kunna trösta den lilla och att inte riktigt få tid till den större och sambon. Men som du skriver så är det ju skönt att man kan förtränga det vid ett senare tillfälle

Hoppas att det börjar bli bättre snart!

Måste bara dela med mig av dotterns underbara kommentar i morse. På slutet har hon, så fort hon frågat om något som vi inte har, tex en frukt, kommit med slutsatsen att vi ska "söpa"  (=köpa). Idag hittade hon min gamla och då också tomma plånbok. Titta i den och sa "pengarna... hoho... nä, borta. Mamma söpa!" Dom är för roliga dom små liven!