Hej alla kloka! Jag behöver lite input från er.
Dottern börjar ju närma sig 2 år nu, blir det i maj. Det är mycket som händer för henne nu, hon börjar interagera och leka väldigt mycket med de andra barnen på dagis (inte bara fröknarna som tidigare), nya ord kommer verkligen varje dag och även meningar, hon räknar, sjunger, leker och ja, det är en väldans utveckling helt enkelt. Sedan har vi, för kanske en månad sedan, påbörjat att dra ner på nattamningen. Det har väl fått hyfsade resultat. Jag har gjort så att jag tröstar och sjunger men om jag ser att det barkar iväg alldeles för mycket så har hon fått tutte ändå. Nu nekar jag amning för klockan 5 men efter det är det fritt fram. Det funkar faktiskt bra och hon sover för det mesta fram till 5.
Förra veckan spenderade vi i fjällen och i slutet på veckan kändes hon väldigt trött och väldigt gnällig, något som verkligen inte har varit uttalande för henne någonsin. Tänkte att det kanske var för att vi var lediga och dagarna såg lite annorlunda ut. Väl hemma blev det ju lite lugnare för henne (3 dagar innan det var dags för dagis igen) och jag tänkte att det kanske lägger sig. Men nu, både igår och idag har hon verkligen inte varit sig själv. Det är väldigt mycket vilja och frustration i henne just nu och med tanke på åldern så är väl det knappast speciellt konstigt, eller vad säger ni som har den erfarenheten? Men i övrigt är det mycket bära, hon ska amma massor på morgonen innan vi går till dagis (hon ammar aldrig innan vi går till dagis i normala fall), igår ville hon inte ens gå under promenaden, inte heller åka vagn utan jag skulle prompt bära henne (inte så lätt med två hundar och en vagn att styra...). Till slut gick hon med på att gå om vi höll handen.
Hon gnäller (jag är lite allergisk mot det orden men det är ytterst passande i situationen), skriker, slåss, gråter, ja det mesta ni kan tänka er. Hon är ändå ungen som i princip aldrig har tagit till dessa beteenden tidigare så något känns verkligen fel... Emellenåt är hon dock väldigt glad, sprallig, leker och stojar på som vanligt och hon fungerar bra på dagis. Men det går ytterst fort att humöret svänger. Bara att hon druttar på rumpan när hon ska plocka upp något från golvet kan ge enorma utbrott. Kanske ligger det också i tiden? Det är bara det att hon har aldrig någonsin varit känslig på det sättet tidigare så jag känner mig verkligen tagen på sängen...
Så, hur lyder eran erfarenhet. Det mesta brukar ju vara normalt och övergående men jag känner mig lite rädd att jag missar något... Sedan känner jag att jag har lite svårt att bemöta henne när verkligen ingenting fungerar. Några tips? Börjar också oroa mig lite för hur i hela friden det ska gå när nästa barn kommer... Blir alldeles kallbsvettig när jag, i situationerna med hennes utbrott, börjar tänka att man sen också har ett spädbarn som behöver en just i den stunden också...
Jag köper absolut det du säger om att alltid vilja göra sitt barn nöjt. Även fast jag är väldigt medveten om att även känslor av frustration behöver få utlopp och att det i sig är något positivt så står jag ändå där och försöker få henne glad och nöjd igen 
. Problemet där tycker jag är hur man ska agera istället med ett så pass litet barn... Jag kan visst bekräfta hennes känsla och finnas där (vilket jag alltid gör) men det känns så hemskt att sedan bara sitta vid sidan av och vänta ut, förstår du vad jag menar? Samtidigt kanske det är bättre än att försöka förändra den känsla hon faktiskt har. Själv skulle jag nog bli vansinnig om någon försökte göra mig glad när jag är frustrerad eller förbannad 
.
Tack för alla kloka råd och för att ni delar med er av era erfarenheter. Dottern vaknade superförkyld i morse, så kanske har detta bidragit till hennes personlighetsförändring en hel del. Idag känns hon dock mycket gladare och lugnare men idag är också vår lediga dag tillsammans där vi gör det som faller oss in. Hjälper ju till en del när man inte behöver passa tid på dagis...
Men onekligen så är det ju också så att hon nu börjar gå mot en ny period i sitt liv där det är dags att hitta sig själv, sina egna och andras gränser. Känns som en mycket spännande tid för oss alla och jag skulle tro att vi lär känna varandra ännu mer. Framförallt kanske jag kommer att lära känna mig själv ännu bättre .
Jag tror absolut att det ligger mycket sanning i det du, Frösöblomster, skriver; att man i de stressade situationerna med utbrotten får en känsla av vanmakt och tankarna att man har gjort fel kommer ganska snabbt. Dock känner jag mig väldigt medveten om att det hela handlar om känslor som dottern får i en mycket specifik situation som inte är kopplad till vår relation (inte så medveten i stundens hetta dock 
). När jag ser på det utifrån så känner jag mig faktiskt många gånger tacksam över att hon så tydligt visar sina känslor och jag ska försöka se dessa tillfällen som en möljighet att visa henne att vi finns där för henne och är lyhörd för de känslor som kommer och framförallt att vi inte lägger någon värdering i den känsla hon visar för stunden utan istället ger henne verktyg att hantera dem. Men som sagt, det är ju inte alltid lika lätt i stundens hetta
Sedan får man ju bara erkänna att man inte är mer än människa. Visst vill jag lyckas och jag vill vara en bra förälder men jag känner också att det är bra att förmedla att även jag som förälder inte på något vis är perfekt, att jag gör fel (som jag ber om ursäkt för), att jag misstolkar, glömmer, blir arg, missförstår osv. Jag har helt enkelt mina fel och brister och det är absolut något som jag vill att dottern ska veta. Om inte annat för att hon själv ska känna att det är ok att inte vara perfekt!
Ja, det känns i alla fall mycket bättre idag. Hur det sedan blir när syskonet kommer (då är dottern precis 2,5 år) det får väl tiden visa. Men visst känner jag mig nervös. Mest rädd är jag för den känsla som jag vet att jag kommer känna, nämligen otillräckligheten. Den kommer att vara tung att handskas med men vi är ju inte de första föräldrar som har två barn så vi ska nog klara det vi också
Ja, då var jag tillbaka igen då
Kan någon förklara varför dottern bara visar sin klängighet och gnällighet med mig? När hon är på dagis är allt frid och fröjd, när bara hon och pappa är hemma är allt frid och fröjd men så fort jag kliver innan för dörren blir hon mammig, ska bäras, tuttas, gnäller och humöret går som en berg-och-dal-bana...
Vi var på utvecklingssamtal på dagis igår och vi känner oss såå glada! Förskoleläraren berättade om dotterns utveckling och hur hon är och agerar i olika situationer utifrån de olika utvecklingsområdena, dvs emotionell förmåga, social förmåga, språklig förmåga, rörelsemotorisk förmåga samt logisk/matematisk förmåga. Tydligen är det den emotionella förmågan som personalen i princip inte kan påverka alls utan där har man som förälder väldigt stor påverkan.
Hon beskrev i alla fall dottern som oerhört trygg i sig själv, i sina känslor och i sin relation till andra, så väl barn som vuxna. Hon sa att hon upplevde dottern som mycket vältankad rent känslomässigt hemifrån och det värmde oerhört i mitt hjärta! Hon trodde utöver att vi verkade ge henne mycket bekräftelse i känslor och hennes sätt att vara, att även dotterns ganska korta dagar och vecka spelade mycket stor roll i detta då dottern aldrig behöver vara där "på övertid" eller vad man ska säga. Att hon liksom kunde gå dit och ha roligt utan att det någonsin blev för mycket. Hon upplevde också att dottern verkligen gick dit för att leka och ha roligt tillsammans med personal och kompisar (även om de fortfarande bara leker vid sidan om varandra) och inte att hon sökte någon i personalen för att tanka trygghet och känslor. Däremot var hon snabb på att söka upp personal om hon blev ledsen för något (vilket tydligen hände väldigt sällan) eller ifall hon behövde hjälp. Mitt lilla hjärta
Känner mig så glag att det så tydligt framgår att hon är trygg i sig själv och att personalen redan nu kan se att hon har stor självkänsla. Även om jag också har tolkat henne så så blir det liksom ytterligare en bekräftelse på att vi faktiskt gör något rätt även om vi bara är glada amatörer
Ville bara dela med mig av min glädje!