AP-snack & babbeltråd

MsKitten: Underbart!

Dottern blev ju ganska snabbt medveten om nappars betydelse för andra barn och genast blev hon känd som förskolans napptjuv Hon snor rätt friskt men är också medveten om att de inte är hennes och är därför också rätt snabb på att ge tillbaka dem. Jag ser också att hon har blivit mer och mer intresserad av gossedjur, ibland ska dom med när vi ska sova, när vi ska på promenad eller till affären. Napp får hon inte men gossedjuren får hon själv bestämma när hon vill ha och inte. Dock förstår jag din känsla när han börjar fråga efter den när han är ledsen. Jag har nog inget svar på hur jag skulle göra eftersom vi aldrig har varit i den situationen men jag känner iaf igen fenomenet att intresset för napp eller gosse har ökat nu när hon är större. I vårt fall tror jag nästan uteslutande att det handlar om barnen på dagis. Alla andra har napp och går med dem i princip jämt, såväl inne som ute. Många har även ett gossedjur som är deras ständiga följeslagare. Vi testade att ha med en av hennes nallar till dagis men den slängdes alltid iväg så fort hon hittade något att leka med och sedan rörde hon den aldrig..

Ja, jag vet inte vad jag ville ha fram egentligen men jag känner i alla fall, som sagt, igen fenomenet. Det finns ju många kloka föräldrar här som säkert har både tips, tankar och råd av intresse

Känns så tragiskt och jag blir faktiskt riktigt arg och ledsen! Vi jobbar väldigt aktivt för att ge vår dotter mängder med möjligheter och ser inte kön som något av betydelse men det känns svårt när samhället liksom bara skriker ut hur stora skillnader det är mellan pojkar och flickor, hur de ska bete sig och vad det är ok att intressera sig för...

Skriv gärna på här om ni, liksom jag, inte tycker att det är ok http://upprop.nu/OTZK

Jag är också väldigt allergisk mot användandet av "duktig" jämt. Höll på att bli galen när mamma och pappa var här på besök och kommenterade allt som dottern gjorde med att hon var duktig. Om hon ritade var hon duktig, om hon åkte rutschkana var hon duktig, om hon grävde var hon duktig, ja, tom när hon åt var hon duktig. Tråkigt och extremt fantasilöst. Jag vill att hon ska rita för att hon hittar glädjen i det (eller inte rita för att hon inte tycker om det) inte för att hon kan vara duktig. Jag vill inte att hon ska känna att allt handlar om att prestera och få en bedömning på det hon gör utan jag vill att hon själv ska hitta känslan i "uppgiften". Sedan ser jag på brorsan äldsta som är uppväxt med ett ständigt kommenterade om att hon är duktig hela tiden... hon är helt och hållet beroende av vad andra tycker om det hon gör vilket känns väldigt sorgligt.

Gällande jämställdhet och vuxnas förhållningssätt så är det ju väldigt tydligt att vi hela tiden upprätthåller de "könsroller" som finns. Även om jag är väldigt påläst och medveten så har även jag vuxit upp i detta samhällssystem och tänk vilket gör att även jag faller dit alldeles för ofta även om jag hela tiden strävar efter att ha ett neutralt förhållningssätt. Men visst känner jag igen lekparkssituationen som du Madeleineh beskriver. Tjejerna får lära sig att inte ta alltför mycket plats, inte klättra själva utan stöd från mamma/pappa, inte springa för långt bort etc. Jag som har en dotter som fullkomligen älskar att klättra och hoppa (och som också får göra det) möter en del blickar. Dock undviker jag faktiskt rätt ofta dessa platser... De tilltalar mig verkligen inte och vi gör hellre saker på andra platser.

När det gäller kläder så är jag inte av samma åsikt som dig Madeleineh utan jag tror och känner mig rätt övertygad om att kläder har en mycket stor del i genusdebatten. Inte kläderna i sig utan snarare de budskap de bär med sig vilket påverkar hur barnen bemöts av andra. Flickor klädda som traditionella flickor får ett helt annat bemötande än flickor klädda i mer traditionella "pojkkläder" (usch vilket otrevligt ord!). På samma sätt bemöts pojkar iklädda "pojkkläder" på ett helt annat sätt än pojkar som kläs i mer traditionella "flickkläder" (jag ber verkligen om ursäkt för att jag inte i stunder finner bättre ord...) Jag gör hela tiden ett mycket medvetet klädval till min dotter, eller snarare vid inköpet av kläder. Hon vill ofta kombinera ihop kläder själv. Hon får höra att hon är busig, full av liv, gillar att klättra, är glad, full med humör av alla de slag, etc. Däremot satte jag på henne en tunika en gång och vips fick hon kommentarer om hur söt och gullig hon var. Inte ett ord om henne som person Så jag tycker absolut att kläder spelar en mycket viktig roll i genusdebatten men självklart ingen egen roll. Allt vävs samman och alla delar spelar sin roll.

Jag skulle lätt kunna sätta på min son (om jag nu hade någon) en klänning. Jag använder ju i princip aldrig klänning på dottern med undantag för just sommaren och värmen då det är ett ypperligt plagg. Jag vet att det rent normmässigt är ett "tjejplagg" men rent utformningsmässigt förstår jag verkligen inte varför!? Vad är det som gör att plagget endast är för tjejer?? Det är luftigt och därmed ofta ganska svalt om man väljer rätt material. Dessutom är det ett plagg med lite längd i, vilket är bra i solen.

Att det skulle vara ett politiskt ställningstagande för många genusmedvetna köper jag nog ändå inte. På samma sätt som samsovningen eller långtidsamning inte är ett ställningstagande och inte heller uteslutande för min egen del. Däremot uppfattas det nog väldigt mycket som just det eftersom det är normbrytande. Jag samsover och långtidsammar (jo, nu är hon ju faktiskt över 2 år ) för att det är bäst för oss alla och för att det är väldigt praktiskt (och självklart för att jag är övertygad om att det ger trygga barn) och jag skulle kunna sätta klänning på mina barn under heta sommardagar just för att det är praktiskt då. I övrigt tycker jag att klänning är ett ganska opraktiskt plagg.

Vi hade sk 3-dagars inskolning med dottern. Jag var EXTREMT skeptisk när jag fick reda på att det hade frångott 3 veckors inskolningen och ersatt den med endast 3 dagar!!! Kändes helt sjukt och när jag läste det fick jag verkligen en hel isklump i magen

Dock är jag väldigt nöjd med dotterns inskolning (det var i och för sig min man som skötte den men ändå). Pappa var med tre hela dagar och var med i alla rutiner, från samling till lek, lunch vila och mellis. Första gången han fick lämna henne (på fjärde dagen) lämnades hon vid 9 och hämtades runt 13 om jag inte missminner mig. Allt hade gått superbra och hon var ett nöjd barn när vi hämtade henne. Den enda gång hon har varit ledsen var när jag skulle lämna henne första gången men då började jag amma henne just innan vi gick in och sedan dess har allt gått jättebra! Men visst kan jag fortfarande känna mig väldigt skeptisk till en så kort inskolning och jag tror inte att den passar alla barn. Kanske hade vi tur att den passade vår dotter så bra.

Jag är också väldigt inne på den linjen Madeleineh, att försöka ha könsneutrala kläder. Jag älskar färgglada kläder som är praktiska! Men om nästa barn blir en pojke kommer jag nog att välja lite mer kläder från tjejavdelningarna tror jag. Jag tror verkligen att man kan kompensera andra människors bemötande genom barnets kläder. Men vi får väl se hur det blir. Gällande klänning som sommarplagg så kör vi också mestadels stor t-shirt här men förra året hade vi klänning på dottern en gång och det var faktiskt inte så tokigt. Den är ju inte så lång så att hon får svårt att gå om du trodde det

Nä, vi tar inte reda på könet. Vi hoppas i alla fall på ett barn Vet liksom inte vad vi ska med den informationen till så därför skippar vi det. Ska förresten på ultraljud på onsdag Hur har ni andra gjort?

Om storlek har jag faktiskt ingen aning vad som är normalt men jag tror att jag gick upp en storlek i början. Men jag kan faktiskt inte heller rekommendera Lindex. Har haft från dom men är inte speciellt nöjd. Har dock inte orkat byta :$ men är på jakt nu efter någon bra. Ska ta mammalunds tips å gå på twilfit å kolla.

Till en helt annan sak som jag har funderat lite över men som jag tack och lov inte har ställts inför ännu.

Det gäller läkarundersökningar, blodprov och annat som många barn tycker är väldigt jobbigt (och även föräldrarna). Jag satt nämligen i väntrummet hos läkaren för att ta blodprover och före mig var det ett barn som skulle ta blodprover. Barnet var så rädd och så ledsen medan mamman höll fast (jag såg inte men utifrån vad barnet ropade mellan sin gråt så fick jag iaf den bilden) och sköterskan upprepade mantrat "det går bra, det är snart över".

Jag mådde så dåligt! Jag har ju absolut ingen aning om situationen men jag mådde verkligen dåligt då det kändes som om ingen i rummet faktiskt bekräftade barnets känslor utan istället försökte få det snabbt överstökat. Jag dömmer dom verkligen inte för det heller då hela situationen känns väldigt svår och jag vet verkligen inte hur jag skulle tänka i en sådan situation.

Min första tanke är att det ska vara helt nödvändigt att proverna tas, annars tror jag vi skippar det. Men å andra sidan tar man nog inte så många blodprov på barn om det inte är absolut nödvändigt... Min andra tanke är att jag vill bekräfta mitt barns känsla inför situationen och verkligen visa att jag förstår känslorna bakom men ändå förklara att det är nödvändigt för att...

Hur tänker ni? Hur långt skulle ni gå för att "få det överstökat"? Vad skulle få er att inte ta provet? Hur bäddar man för att det inte blir en katastrofupplevelse? Hur gör man för att inte "köra över" barnet?

Jag är glad att det inte har varit aktuellt hos oss ännu men det känns ändå väldigt viktigt att veta hur jag vill hantera situationen innan vi är där. För det kommer ju att ske någon gång.