AP-snack & babbeltråd

Jag tänker att problemet här är att du inte känner att hon lyssnade på dig gällande din son. Man kan ju bortförklara allt med att det väl inte är hela världen vilken gröt hon ger eller att hon är så stolt och glad över sitt barnbarn att hon måste visa upp det. Problemet är att hon struntade i allt du sa som var viktigt för dig. Det är respektlöst att gå ut längre än du sa var okej i kylan, ge kött när ni är vegeterianer(!) och tanklöst att ta med barnet till skolan där magsjukan går. Ge havregröten var också respektlöst eftersom du faktiskt sa att du gjort egen åt honom. Din har säkert inte farit illa som du själv säger men det är definitivt respektlöst av henne tycker jag.Man har rätt att förvänta sig att folk lyssnar på vad man säger, särskilt gällande ens barn. 

Jag har själv märkt att det är svårt att få barnvakter, vi har bara våra föräldrar till det ändamålet och endast dagtid ännu, att göra som man vill. Man instruerar och instruerar men ändå äter de på andra tider, sover i flera timmar på dagen till att ge dem konstig mat som de själva tycker är bra. Jag har börjat välja ut en sak som är viktig och nämna den, inte för jag förväntar mig nåt men jag kan ju försöka. Idag är sonen med sin farfar och jag sa max en timmes sömn annars somnar han inte ikväll. Kommer dock inte att bli förvånad om han sovit två timmar för "han sov ju så fint". Min strategi är att inte förvänta mig något, jag tänker att sonen inte dör av lite andra rutiner och sen får det bli som det blir. Så ja idag förväntar jag mig en sen kväll, alternativ tidig för han inte sovit alls.

Men det tänket har jag tränat upp i samband med att vi haft barnvakter, jag var absolut inte sån i början, vi började med att lämna honom ungefär vid 9mån och då såsom du. Jag känner mig ändå bekväm med att ingen låtit honom skrika utan han får som han vill hellre. Det är ändå det viktigaste för mig, att de ser honom, då blir jag trygg även om andra "detaljer" falerar. Tror det är lite en träningssak att som förälder släppa kontrollen och jag tror också det blir lättare när de blir äldre samt man får se att gång på gång går det trots allt bra för barnet.

Kan du inte prata med din sambo om detta? Eller jag vet ju inte hur bra din kontakt är med svärmor, här sköter vi våra egna föräldrar så att säga. Så kan ni tillsammans avgöra hur ni ska göra.

Jag tycker det där med leverpastejen var värst, jag har varit vegeterian i över 10 år själv och skulle blivit fly förbannad om någon gett sonen kött om vi valt att han inte skulle göra det. Usch och fy.

Jag tycker man ska göra som man själv känner sig bekväm med. Skrika själv är som sagt det enda jag inte kan med att någon gör,allt annat är för mig petitesser. Det är där just jag står. Sova borta finns inte på kartan, sambon hade kunnat tänka sig men vi är stenhårda på den punkten för min skull. Han sover med oss, punkt. (Undantag nu när jag snart ska föda barn, då måste jag då jag går ur dörren till förlossningen släppa allt med sonen och låta farfar och mormor lösa det där. ) Han skulle säkert inte dö av en natt hos mormor men som du säger lottilina, det är väl inte överleva som är målet. När jag beskrev vår situation är jag väl medveten om att det är just vår där det är just våra föräldrar och vi själva. Andra är olika, det viktiga är att ni är bekväma. Om man har svårt att släppa kollen så har man det, jag tycker inte man ska behöva försvara att man inte har barnvakt till sitt barn. Det blir ju fel.

Det jag vill komma fram till är att varje mamma känner sig själv och jag tycker inte man ska pusha sig över gränser man inte känner sig bekväm med. Låt inte svärmor passa om det inte känns bra, bättre att vänta tills det känns bra. Det är ju inte någon rättighet hon har, att vara själv med barnet.

Jag måste hålla med dig i detta. Jag känner personligen att jag inte vill vara nån kontrollmamma som ska styra in i minsta detalj. Det finns fler än mitt sätt och det är inte säkert mitt är det bästa på nåt sätt. Barn kan ha olika regler hos olika personer. Jag tror också det är viktigt för barn att ha fler nära vuxna än föräldrarna. Nu är detta min personliga åsikt hur jag vill att vår familj ska fungera. Vi har dessutom inte haft några grejer som gjort mig så upprörd, de har samma grundsyn på nåt sätt, eller har fått efter att jag förklarat hur jag tänker.

Jag tror det kan vara avgörande hur gammalt barnet är också och hur van man är att någon annan har det. När sonen var halvåret var det ett väldigt tjat om sova över, nu när jag snart ska föda och han får sova med nån annan är alla inkl farmor, mormor och farfar ense om att de får sova hos honom så det inte blir en stor förändring. Sen sa de idag att de längtar tills han själv säger att han vill sova över  för då är han redo för det. Nåt har ju gått in vad jag sagt.

Man blir nog lugnare ju äldre barnet är tänker jag också. Sonen har varit på förskolan nu i ett halvår och vi ser att det fungerar. Han är hos båda våra föräldrar så utanför hemmet har han tre andra världar där andra regler och rutiner finns, han mår bra av det.

Det jag ändå ville säga var att om man känner sig så trampad på och överkörd är det inte bra. Första gången man passar någons barn kanske man kan vara lite mer lyhörd för förälderns önskemål och framför allt känsla av ovana inför att lämna barnet.

Ibland får man inte höra det man vill i såna här trådar men faktum är att det är de gånger någon bemött mig ganska hårt som jag också utvecklats. Minns när jag i en annan tråd som jag trivs bra i tog upp att jag var besviken på att svärmor och svärfar inte vill stötta oss som jag ville. Jag blev då kallad bortskämd och massa annat, blev jättearg och ledsen först innan jag insåg hur rätt hon hade. Sen dess har min syn på hjälp utifrån förändrats till det bättre och konflikterna är borta.

Ibland kan jag känna att jag kanske inte är super-AP eftersom jag inte är någon fan av att amma i hundra år och tycker det är viktigt med ett nätverk även utanför familjen för barnet. Inte heller ser jag förskolan som dåligt och inte heller vill jag vara hemma länge med barnen. Samtidigt så är det kanske ändå som Miang skriver, vi är lika i våra förhållnadssätt även om vi har olika omgivningar. Jag tror jag har tur med våra föräldrar som respekterar oss. Jag känner aldrig att vi strider med dem, de kan tycka annorlunda men respekterar oss. Då blir det lätt att förbise "detaljerna".

Men som sagt, vid 8mån var jag inte redo att lämna mitt barn. Verkligen inte. Det som hände dig lottilina hade lika gärna kunnat vara jag...och mina svärföräldrar. De har ju faktiskt också förändrats genom de här månaderna.

Ja men det var nog också en sån där jag funderat efter. Den hade jag förvisso glömt nu. Det var också lite hårt att ifrågasätta någons upplevelse av förlossningen men å andra sidan förde det ju min bearbetning framåt.

På tal om det ligger min i säte nu så det kanske slutar med snitt ändå om inte vändningsförsöket lyckas. Nej, det finns inte på min karta att trycka ut ungen med rumpan först Jag som hade en bild av att det är lätt att vara gravid och sen kommer barnet ut. Jag tycker det ska vara nåt krångel varje gång men men, så är det väl, förlossningar blir aldrig som man tänkt sig. Nu försöker jag vara lika öppen för snitt som vaginalt och ha i huvudet att det kan bli vad som helst. Inte det lättaste.

På tal om att äldre generationer har svårt att ta annorlunda uppfostran som nåt annat än att de gjorde fel. Jag har frågat mamma rakt ut hur hon tänkte när hon lät min lillebror skrika sig till sömns natt efter natt för jag var så svår att natta och hon ville få mig att somna först. Jag frågade varför hon inte bara lade oss i sin säng. Hon säger själv att det var helt fel men det enda sättet hon visste för det var det som gällde då. Jag har nog haft lite tur med just henne eftersom hon stöttar mig i precis allt jag gör med sonen. Hon säger också att hon har väldigt annorlunda syn på barn jämfört med sina vänner i samma ålder när de diskuterar barnbarn i sina kretsar. Jag irriterar mig mest på småsaker med henne, men jag är aldrig nånsin orolig att sonen skulle fara illa hos henne. Hon har anammat mina tankesätt vilket känns väldigt tryggt.

Lottiliina, vad skönt det rett ut sig för er och att du hittat en väg hur du ska gå.

Jag vill nånstans ha snitt eftersom jag verkligen inte vill gå över tiden igen och bli ingångsatt. Det var ingen rolig upplevelse alls. Jag är också väldigt orolig att gå ner mig den här månaden psykiskt som sist vilket gjorde att jag upplevde de två första månaderna som otroligt jobbiga. Jag har liksom trott det här babblet om bubbla och att det är så mysigt med spädbarn är 100% skitsnack som folk kör med för de inte vågar nåt annat. Nu börjar jag ändå fundera, alla kanske inte upplevde sista tiden och sen första som jag utan det kanske faktiskt finns de som kan tycka visst var det tufft men ändå givande. Utifrån det kan jag tänka att ett snitt kan vara att föredra för min del, jag kan ju inte lyfta nåt nu ändå pga foglossningarna. Samtidigt tänker jag att vi ger det ett försök för vaginalt ska ju vara bäst...då har jag liksom inte tagit ett aktivt beslut själv, feg som jag är. Åh jag vet varken ut eller in, det enda jag vet är att jag hoppas att den inte vänder sig så det kanske säger lite om vad jag känner innerst inne.

Intressant det där med sövandet. Det blir nåt att ta med sig med lilla nu, att den faktiskt inte är samma person som stora Jag har märkt att saker kan svänga rätt mycket, det som funkar nu kanske inte funkar om några veckor. Vi sövde i sele i 18mån, han hade nog varit redo tidigare men vi trivdes rätt bra med kvällspromenader.

Ju mer jag är med sonen på dagarna desto "bättre" sover han sen. Det vill säga, klappar mig mindre Det har säkert sitt samband. Usch jag är kluven nu, vill sova själv lite på nätterna så jag får merän 2-3h sammanhängande inför förlossningen samtidigt som jag vill ge sonen all närhet och tid innan bebisen kommer. Fast i natt insåg jag att jag vaknar en del av mig själv ändå och de här hormornerna gör att jag är klarvaken på ingenting trots att sonen snusar på i lugn och ro BF är 10/3 men jag tror ju snarare på 24/3 om det blir som sist Jag tror också den kommer att vända sig av sig själv eftersom jag får för mig att det är längre tid kvar än 3v.

Jag är ju 37+3 idag så vem vet I gårkväll trodde jag att jag började få värkar men inte då. Barnmorskan sa att kroppen ofta har sin egen graviditetslängd och det stämmer ju på dig då Jag hoppas det inte stämmer på mig

Fast det där missuppfattade du totalt isåfall. Det var inte så att jag tänkte jag skulle hålla emot och kände att jag lyckades med nåt. Jag var bara så rädd för att krysta att jag inte gjorde det helt enketl och med tanke på hur svaga värkarna var hände det inget då vilket gjorde att jag fick värkstimulerande. Jag kände mig rätt missuppfattad när jag försökte förklara här men att du gick på fick mig att fundera lite ändå, även om det kanske inte var just av själva orden utan mer att någon visade på att man kunde se saker ur ett annat perspektiv.

Det jag är lite nervös för inför ett ev snitt är att inte kunna bära i sjal samt liggamma var det någon som sa var svårt. Märkte du nåt av dem Miang?