chokladkaffe

Äldre 21 Feb 13:14

3559 svar

AP-snack & babbeltråd

Flickan och kråkan skrev 2011-02-21 09:56:05 följande:

för att lite så här i efterhand komma med en kommentar till det här med pojkar och flickor och vad som är "ultimat"/"komplett". För egen del känns det lite som att för min egen nyfikenhets skull så skulle två pojkar och två flickor vara det "ultimata" .-). Då hade vi liksom fått erfara de flesta typer av syskonskap - böder - systrar och bror-syster

. Jag har lite bebissug måste jag erkänna, och lite kul hade det i så fall varit med flicka även om en pojke självklart hade varit absolut lika välkommen. Nu är vi ju två vuxna omdet hela så jag få nog försona mig med tanken på att vi kommer att vara föräldrar till två underbara pojkar

Jag vill också ha tre fast min sambo är lite mer skeptisk. Har dock inte hört honom säga nej än men han hoppas nog att jag ska komma på andra tankar med två vilket jag kanske gör

Det där är ju jättesvårt om man vill olika, vem får beslutsrätt i frågan. Nu vet jag ju inte hur gammal du är men jag tänker att det får bli en "sladdis" om ett par år då sambon pluggat klart och jobbar, då kanske jag dessutom kan vara hemma lite mer i lugn och ro

chokladkaffe

Äldre 21 Feb 17:45

#1136

Miang skrev 2011-02-21 13:53:52 följande:

Jag kunde bara liggamma i början, amningen strulade och vi fick inte till tekniken alls om jag satt upp. Jag hade dock ibland en platt kudde mot magen för det hände att han sparkade på såret. Bära i sjal började jag först med när han var kring en månad och det funkade bra. Förstår inte riktigt varför det inte skulle gå...?

Jag antar att personen syftade på såret, att det är svårt att ha sjal knuten kring där. Jag inser nu att jag har noll koll på vart det kommer att göra ont efter operationen. Efter en månad har jag nog tänkt att det går bra också, jag tänkte mer innan. skönt att höra att det går bra att liggamma, jag tänker att det är så man får sova i början.

chokladkaffe

Äldre 21 Feb 17:47

#1137

Flickan och kråkan skrev 2011-02-21 15:58:15 följande:

"Problemet" här är väl att vi är lite för gamla för en "sladdis". Vi får väl prata om det lite mer, men det är inget jag vill strida för eller skapa konflikt kring. Det känns jätteviktigt att vi båda verkligen vill och vi har trots allt två underbara barn

.

Jo precis, det blir ju konstigt om en inte vill. Man vill ju gärna känna att man är två när det är tufft och inte behöver försvara att man ville ha den tredje. Och visst är det så, tänk att faktiskt ha två underbara barn, det är ju fullt tillräckligt. Jag hade kunnat nöja mig med en också.

chokladkaffe

Äldre 23 Feb 22:04

#1142

Klart man får skryta när det känns så

Här kan det inte skrytas med vare sig barn eller förälder. Jag är så trött och med smärtor har jag inte det tålamod jag borde. Sonen märker väl det och slåss och bits och härjar. Sen kommer jättemysiga stunder då vi leker med lego och läser böcker men så fort det inte blir som han vill blir han riktigt arg. Jag försöker att inte analysera ihjäl det utan skyllder på graviditeten.

chokladkaffe

Äldre 25 Feb 10:07

#1145

Jag måste bara fråga er kring en fundering som mal i mitt huvud. Nu efter jul har det varit väldigt okontinuerligt med förskolan för sonens del. Mamma har passat, sambon har haft lite friare i skolan och haft honom hemma nån förmiddag osv. Detta har resulterat i att vissa lämningar blir väldigt ledsna. Vi lämnar även om han blir ledsen, klart vi tar lite extratid för att prata, lugna och förbereda men sen går vi efter att ha lämnat över till den personal han känner sig trygg med. Igår var han väldigt ledsen när jag lämnade och idag var det inga större problem. Lite motstånd först men sen satt jag och hans favoritlärare i lugn och ro och såsmåningom sa han "hejdå mamma" och sprang till fönstret för att vinka. Jag blev så himla glad över att det gick så bra men sen börjar jag fundera. Varför ser föräldrar det som "bra" att barnet inte är ledset? För mig kan det likagärna betyda att han anser att det inte är lönt att säga nåt. Innebär det då att det är bra? När han är ledsen kommunicerar han ju åtminstone vad han känner, man kan bemöta det och sen blir ju inte resultatet det han önskar. Samtidigt har jag inställningen till allt annat att man kan prata om allt, det innebär inte att man får det ändå. Vi pratar ofta om glass och mormor och farfar men det innebär ju inte att han får träffa dem eller äta glass där och då ändå. Visst kan det vara skillnad på lämna sitt barn och äta glass men ni kanske fattar varthän mina tankar går.

Anledningen till att jag tar upp funderingen här är att jag vet att många AP-föräldrar har som utgångspunkt att aldrig lämna ett ledset barn på förskolan. Ni som resonerar så, hur har ni grundat det beslutet i er själva?

chokladkaffe

Äldre 25 Feb 18:27

#1147

Nej man kanske inte ska underskatta att det är samma varje morgon. Ska börja lämna honom samma tid, efter frukost, hämta innan eller efter mellanmål och så får det vara så just nu. Känns viktigt att det fungerar och han återfinner sin trygghet där innan bebisen kommer och allt annat kommer att bli upp och ner ändå. Han får vara där alla dagar, alternativt vara hemma nån fredag eller måndag för jag tänker att han nog inte kan räkna dagar

chokladkaffe

Äldre 26 Feb 20:04

#1149

Me like coffee skrev 2011-02-26 12:36:20 följande:

Oj, här har det hänt en hel del sen sist.

Gällande att lämna eller inte lämna ledset barn på förskolan. Jag har absolut som utgångspunkt att inte lämna mitt barn ledset på dagis. Däremot har jag gjort det vid ett tillfälle. Att jag har det som utgångspunkt behöver ju inte nödvändigtvis innebära att det inte sker... Så ser jag det iaf. Dock betyder det för mig att om jag lämnar min dotter ledsen så är det jätteviktigt för mig att göra mitt yttersta för att tolka detta och sedan hitta en åtgärd för att jag inte ska behöva lämna ett ledset barn igen. Den gång som jag lämnade min dotter ledsen var första gången som jag lämnade henne på dagis (tidigare hade min man alltid lämnat henne utan problem) och jag blev lite överrumplad att hon blev ledsen och då hade jag liksom redan lämnat över henne till personalen, så då tyckte jag att det var försent att plocka tillbaka henne. Men hon signalerade tydligt att det var något som inte stämde vid lämning och då är det min uppgift att fundera ut vad det är som inte stämmer. I detta fall var det helt enkelt så att hon behövde lite extra mystid med mig innan vi gick in och lämnade.

Sedan är det ju så att man inte alltid får det man vill, inte äta glass, inte träffa mormor, inte gå ut, inte etc men här handlar det ju om tillgången till föräldrarna och det ser jag som lite annorlunda. Kanske inte att jag inte lämnar när jag väl är där (vi försöker ta det beslutet hemma - om vi känner oss osäkra inför lämning och dottern inte verkar vara i rätt stämning för dagis - ja, då får hon helt enkelt vara hemma) men jag tänker nog att en gång är "ingen gång" men två gånger i rad är riktigt illa. Jag vill ju visa för min dotter att hennes signaler om att något inte står rätt till går fram till mig och att jag faktiskt anstränger mig det yttersta för att förändra situationen. Så tänker nog jag och jag misstänker att vi ligger ganska nära varandra i den uppfattningen...

Okej men då är jag lite mer med hur du tänker. Nu har vi ju inte möjligheten att välja på det sättet, jag kan inte vara hemma från mitt jobb för att sonen inte vill till dagis den dagen. Kommer förvisso att bli annorlunda nu när jag är föräldraledig. Jag gillar ändå tänket att man faktiskt bemödar sig att fundera lite i vad det kan vara som gör att det blir ledsamt. Min upplevelse är också att de flesta gånger ger några extra minutrar i lugn och ro tillsammans med nån ur personalen han är trygg med väldigt mycket. Som i fredags. Det viktigaste kanske faktiskt är att reflektera lite kring reaktionerna och inte bara störta iväg och säga att alla barn är ledsna när de lämnas.

chokladkaffe

Äldre 2 Mar 21:37

#1154

Nu vet jag att det inte är så himla lätt i början att tänka att de äter när de är hungriga. Jag kör den filosofin nu, vi sätter fram mat och han väljer vad han vill äta och hur mycket. Jag tar aldrig fram annat än det som var tänkt utan det är upp till honom. I perioder har han ätit mycket och ibland ett majskorn per måltid. Nu har sonen aldrig varit kräsen, dock gillar han inte allt, men äter vad jag tycker är mycket. Han går dock inte upp i vikt jättemycket ändå och växer dåligt men det är en annan historia. Tillväxt verkar inte ha jättemycket med mat att göra.

Hade jag varit dig hade jag nog hållt mig kall ett litet tag och litat på att han kommer att börja äta. Jag brukar tänka en vecka får vara okej så länge de är pigga och glada i övrigt. Därefter hade jag funderat mer. Försöker minnas 8-9mån men vad jag minns från den tiden åt han nästan ingenting. Det skulle vara grädde i allt för han skulle peta i det Det är verkligen skitsvårt för det är lätt för mig att säga att håll dig kall. Samtidigt påverkas han i humöret så vet jag inte vad jag hade gjort. Vissa barn är ju "svåra" i maten och det är svårt att förstå för någon som inte har ett sånt barn. Så summan av det här osammanhängande pladdret är väl att jag inte har så mycket att komma med egentligen....

chokladkaffe

Äldre 3 Mar 11:55

#1158

vittra skrev 2011-03-03 11:43:10 följande:

Jag minns inte i vilken bok jag läste det i nu men att det här med mat är ju så oerhört känsligt för oss mammor. Det är fruktansvärt starkt sammankopplat med känslan av att vara en duglig mor. Först amningen, och sen fortsätter det även med den fasta födan. Jag tror det ligger mycket i det och därför blir det så ångestladdat hos många mammor när deras barn inte äter "som de ska". Det blir liksom ett direkt "bevis" på att man inte är en god mor. Och så stressar man upp sig trots att det bara är något högst tillfälligt

Låter som att din son är lik vår tjej när det gäller utvecklingsfaser. Det har alltid påverkat kissandet och än idag kommer det i trosorna när hon är i en utvecklingsfas. Så det påverkas precis som sömnen, maten och allt annat här hemma!

Det brukar jag tänka på faktiskt. Och ha lite förståelse för far och morföräldrar som gärna leker flygplanet och annat för att sonen på två år ska äta upp. Själv tänker jag att det är bra att de kan reglera sin mättnadsnivå själva, att det kan vara bra för att slippa övervikt. Kul när folk sitter och pressar i barn mat när det inte är något jättekonstigt i deras ätmönster. Det är ju okej för en tvååring men sen när den blir 5 år ohc är lite överviktig, då blir det också fel. Jag tror ätandet är något som ska vara så avslappnat som möjligt så länge de är pigga, glada och växer någotsånär.

chokladkaffe

Äldre 4 Mar 08:13

#1168

Såg en mamma på bussen härom morgonen som bar i bärjacka. Lätt att jag ska köpa en sån. De var ju inte ens hysteriskt fula och det såg så himla bekvämt ut. Själv har jag en skidjacka som jag tagit av sambon och den drar rätt tight nu i slutet av graviditeten och när sonen blev större stack benen ut.

AP-snack & babbeltråd

INNEHÅLL