AP-snack & babbeltråd

Me like coffee skrev 2011-06-14 08:47:18 följande:

Det är väl superskönt! Passa på och njut! Inga arga blickar från mitt håll i alla fall

Konichiwagirl: Grattis! Jag är ju gravid just nu och dottern kommer att vara ungefär 2,5 år när bebisen kommer. Vad gäller amningen så ammar jag ju fortfarande. Dock har jag sinat helt och hållet. Är i vecka 27 nu och runt vecka 20 började jag tycka att amningen kändes obehaglig vid vissa tillfällen och jag kände ett enormt motstånd till att amma. Dottern blev hysterisk när jag inte ville men efter att ha fått lite kloka råd här blev situationen bättre. Vi pratade mycket om amningen och hur jag kände, att jag älskade de mysiga stunderna men att det gjorde lite ont ibland och därför kunde behöva avbryta ibland. Detta påminde jag dottern om varje gång innan amning och vid de tillfällen som jag var tvungen att avbryta så berättade jag det och att vi räknar till tre och att hon sen skulle släppa. Många gånger gick det bra men många gånger blev hon jätte ledsen, vilket ju är helt förståeligt! Numera ammar vi inte alls vissa dagar (fast de är få) och vissa dagar flera gånger. Nattetid ammar hon inte alls annat än vid 6-7-tiden på morgonen. Så visst har amningen förändrats mycket under graviditeten men jag är glad att vi fortfarande ammar Hur det går sen när bebisen kommer återstår att se, men visst oroar jag mig för att det inte ska funka. När det gäller oron för hur det ska bli när vi blir en till och oron över hur jag ska kunna hantera känslan av otillräcklighet så är den ständigt närvarande. Jag älskar känslan att att kunna ägna den tid jag vill åt dottern och skräms av tanken att behöva prioritera någon annan när jag i samma veva vill prioritera dottern... Samtidigt försöker jag tänka på hur underbart det måste vara att få se två syskon tillsammans! Men jag sörjer absolut att tiden med bara dottern snart kommer att ta slut eller förändras drastiskt även om jag sörjer mindre och mindre. Jag kan nog inte komma med så mycket matnyttigt annat än att dela mina tankar och min oro över hur det ska bli. Du är i alla fall inte ensam om att känna oro, det kan jag garantera!

Jag tycker också att det var ganska lätt att vara en ap-förälder de två första åren. Sen vände det och blev bra mycket mer komplicerat Jag försöker vara en bra förälder - med allt vad det innebär - och ibland lyckas jag. Andra gånger misslyckas jag totalt och blir en sån där förälder som jag absolut inte vill bli. Ibland brukar jag tänka på det när jag ser andra som beter sig illa mot sina barn att det faktiskt (tyvärr!) kan vara jag ibland och jag hoppas innerligen att ingen dömer mig då. Vi har alla olika prövningar i livet och jag tror mest på att man i sådana situationer som du Peap beskriver gör det bästa i att försöka avlasta föräldrarna och ge av den energi man har själv samt att själv föregå med gott exempel när man är med barnen utan att för den skull ha som avsikt att visa de andra föräldrarna vad man tycker är rätt. Min bror och hans fru har ett förhållningssätt till sina barn (mer eller mindre hela tiden) som i mina ögon är fruktansvärt. Så jag förstår om det är jobbigt när ni umgås. Jag försöker bara vara mig själv och vara likadan mot deras barn som mot mitt eget, kanske snappar de upp något av det, men min huvudsakliga tanke är att jag bara är så som jag är som person och därmed ärlig i mitt sätt att vara mot barnen. Men det ÄR svårt att möta dessa familjer som har ett helt motsatt förhållningssätt än mot än själv.

Usch vad jobbigt det är att bo hos mina föräldrar... Egentligen är de helt underbara men de är så sjukt barncentrerade, det ska skojas i syfte att få dottern gladare när hon är ledsen, petas på i försök att avleda när hon är jättearg över något, hela tiden läggs liksom fokus på att skoja till det. Dottern blir ju, inte helt otippat, ännu mer hysterisk eller ledsen och jag känner att jag bara kokar över! Dessutom vill dottern knappt ha å göra med sin pappa just nu. Igår fick han knappt komma i närheten av henne utan att hon skrek och sprang till mig, han får inte hjälpa henne med något utan det är bara jag eller möjligtvis mormor som får hjälpa henne. Hon har ju alltid varit mammig av sig men nu börjar det bli enormt påfrestande! Ta imorse som exempel. Dottern ville kliva upp och kunde inte öppna dörren. Då ville hon att jag skulle hjälpa henne men jag var så trött så min man gick upp och skulle hjälpa henne. Då bröt allt samman. Hon blev helt hysterisk, skrek och slogs och kunde knappt andas. Jag satt med henne i knät och bara höll henne, vilket hon accepterade, iaf så pass att hon satt stilla. Däremot fortsatte hon skrika att jag skulle kliva upp och pekade mot hallen. Jag känner att jag inte alls ville kliva upp och satt därför kvar. Min man gick däremot upp men hon ville absolut inte följa med. Mitt i all hysteri kommer min pappa och undrar vad som händer och börjar ifrågasätta varför vi inte ger henne välling på morgonen! Utan att ha någon som helst aning om vad problemet var konstaterade han snabbt att hon var hungrig och att hon självfallet behövde välling! Att hon inte har behövt välling under sina dryga två första levnadsår och att hon inte ens tycker om det var inget som verkade spela någon roll för honom. Det sista jag behöver mitt i ett sånt kaos är ju råd från någon som träffar sitt barnbarn under kanske sammanlagt tre veckor per år! Dock känns situationen att dottern verkligen ratar sin pappa rakt av varken rolig eller hållbar i längden. Det funkar ju bättre för honom hemma och just nu känns det som om det hela tiden blir för mycket för dottern. Hon är inte alls van vid att stå i centrum hela tiden och kanske bidrar det till hennes sätt att vara mot honom? Självklart blir min man väldigt ledsen och frustrerad över att aldrig få finnas till för henne. Dock är han väldigt förstående också. Men situationen känns verkligen inte hållbar, framförallt när jag tänker på att vi får ytterligare en familjemedlem till hösten. Ledsen att det blev långt detta, kanske lite osammanhängande och dessutom utan styckeindelning (dumma telefon) men ni kanske kan dela med er av lite tankar och idéer. Både hur ni tänker kring mammigheten och era erfarenheter kring dessa familjesammankomster som gör att jag känner mig så oerhört udda Känner mig så ledsen och inte alls utvilad! Om ni också kan ha några tankar och idéer kring varför det blir så här väldigt tokigt (som i exemplet från imorse) skulle jag blir glad. Min teori är att det efter en intensiv heldag tillsammans med min bror och hans familj igår helt enkelt blev alldeles för mycket för dottern som är väldigt känslig när det blir för mycket. Hon kör liksom på utan att någon annan än jag och min man kan se att hon är helt på tok för trött. Känner att jag lite tappar kontakten med hennes behov när allt blir så intensivt hela tiden... Usch, har man inte semester för att vila upp sig!?

Tack för dina ord! Konstigt (och väldigt egoistiskt av mig kanske), men det känns otroligt skönt att höra att andra upplever samma sak. När det gäller dotterns utbrott så tror jag att du är inne på rätt bana, nämligen att se till helheten. Ibland (eller rätt ofta i mitt fall) har jag de tendens att överanalysera alla händelser. Klart står dock att vår dotter var väldigt mycket mer sig själv igår när livet var lugnt och ganska vanligt. Gällande diskussionen om ap. Precis som övriga har skrivit är det, när barnet blir lite äldre, klart mycket svårare att tillfredsställa behoven. Det är nog svårt att bara se vad som är behov och vad som är vilja och innan jag har funderat klart så har hon antingen bytt fått ett utbrott eller kommit på att hon inte vill ha banan i filen utan det skulle vara russin istället . När hon var under två år var det lättare att se och tillfredsställa behoven eftersom de oftast gick att identifiera på ett lättare sätt. För mig är det inte viktigt att avgöra om jag är ap eller inte. För mig är det viktigt att jag strävar efter att vara lyhörd, se mina barn så som de faktiskt är utan att falla i fällor där samhället rakt och kort (bort)förklarar mycket med trots och manipulation, välja att tro på att barn vill samarbeta osv. Som Madeleineh skrev, det gäller liksom att se till helheten. Termen ap använder jag nog mest för att kunna identifiera likasinnade på nätet. Har nog aldrig använt eller hört den termen irl.

Hm, citeringen föll visst bort, med "du" är Madeleineh. Bara så du vet

Tack för dina ord MsKitten! Känns oerhört skönt att läsa det du skriver. Hon är (och har alltid varit) väldigt mammig när jag är i närheten men precis som du skriver så funkar det ju utmärkt med pappa när jag inte är där. Jag märker nu när vi har hunnit landa lite här och de två senaste dagarna har varit lite lugnare så får också pappa vara med lite mer. Gällande amningen så ammar jag henne fortfarande. Då blir det väldigt tydligt när livet är lite extra jobbigt för henne. Hon har gått från att amma nästan max en gång om dagen till att nu amma mellan 5 och 10 gånger . Ännu mer om hon skulle få amma varje gång hon ville! Så jag försöker ställa in mig på att amma två barn väldigt mycket när bebisen kommer. Sen om jag kommer att orka när tiden väl är kommen (om det nu blir att dottern vill amma massor) får väl återstå att se Jag känner mig så oerhört glad att ni finns och jag önskar att jag kunde ha människor som ni runtom mig i det verkliga livet också!

Glömde skriva att dottern blev två år i maj.

Åh vad jag är less just nu! Dottern gnäller i oändlighet. Ständigt "mamma komma", "mamma bära", mamma ditt och mamma datt. Och alltid med den gnälligaste rösten hon kan frambringa. Jag blir galen! Pappa duger i princip aldrig (annat än att kanske gunga om jag nu inte vill) och jag går snart under. Jag har blivit allt bättre på att sätta gränser runt mig själv (har en mamma som aldrig kunnat det och det är verkligen inget jag vill föra vidare) men när mitt "nej, jag vill/orkar inte bära dig just nu" leder till ett utbrott som varar i 45 minuter så känns det liksom inte värt det! Just nu känns det verkligen inte så spännande att snart få ytterligare ett barn . Hur hanterar ni när det gnälls i oändlighet och ni inte vill ex bära? Jag har verkligen försökt låta henne bli arg och få ha sina känslor men det slutar alltid i totalt kaos och med ett barn som kippar efter andan Min ork tryter, jag känner mig irriterad hela tiden, tappar tålamodet och vill helst bara fly! Känner mig samtidigt orättvis då det uppenbarligen är en jobbig tid för dottern och ibland känns det som om jag bara ser till mig själv... JAG tycker det är jobbigt, JAG blir less och irriterad och ibland känns det som om jag glömmer bort dottern och hur det är för henne. Men visst är gnälligheten och mammig-/pappigheten väldigt vanlig i 2-års ålder?