Me like coffee

Äldre 18 May 12:18

3559 svar

AP-snack & babbeltråd

Flickan och kråkan skrev 2011-05-18 11:53:09 följande:

Måste bara dela med mig lite av sådant som gjort mig tårögd sista tiden

. De har ju varit tajta länge, men nu det sista så har de lekt mycket mer tillsammans och pratar så mycket med varandra. De sista dagarna så har de plötsligt börjat spontankramas ofta. Jag kan tycka att det är tyst från lekrummet och så går jag in och kikar till dem.....och så sitter de bara där och kramas....inte sådär "barnhårt" utan riktigt ömt

. I morse satt de och såg en stund på TV och då satt storebror och höll om lillebror som satt och lutade sig mot storebror.......och så går de hand i hand en massa........mitt hjärta bara smälter. När vi lämnar på förskola så kramar de omvarandra och gnuggar näsa

.Igår började "tjatet" om förskola. Storebror vill att lillebror också ska vara på förskolan med honom och att han längtar till efter sommaren då lillebror också ska vara där. Lillebror säger samma sak när vi går därifrån efter att ha lämnat storebror.....att han vill vara med storebror. Innan han somnade nu så frågade han om vi inte skulle hämta storebror....."Jag vill gosa med A".

Så underbart!!! Blir glad ända in i själen

Me like coffee

Äldre 19 May 09:54

#1432

k girl skrev 2011-05-18 21:33:15 följande:

Vi hamnade ju i en liknande situation när vi var med vår son till läkaren för några veckor sedan. Jag beskrev ju hela situationen då, den borde finnas några sidor tillbaka, men det var hur som helst helt fruktansvärt. Som förälder kände jag mig framför allt överrumplad - och det är S V Å R T att säga ifrån till vårdpersonal, upplever jag, trots att jag är en vårdvan person.

Jag gick ju i efterhand för att framföra klagomål på läkaren och fick senare veta att han försvarade sig med ett "barn gråter ju när de är hos läkaren". Samtidigt var vi ju hos en annan läkare bara en vecka innan, som gav oss tid att trösta och lugna och som verkligen tog sig tid att leka fram en kontakt med sonen så att han fick lyssna på hjärta osv. Jag tror att hur man närmar sig hela situationen skiljer sig mycket från läkare till läkare / personal till personal - och konstaterar att det kan vara förbaskat tufft att protestera när man befinner sig i situationen och med en läkare som med en läkares arrogans agerar som om allt är i sin ordning.

Och med det skulle jag nog säga att det som krävs är framför allt GOTT OM TID för att lugna, ge barnet tid att känna sig tryggt och få en viss tillit till personalen. Och sen personal som är lyhörd. Hålla fast - nja, jag vet inte, det känns som om det är bäddat för katastrof. Hellre komma tillbaka vid ett senare och bättre tillfälle (utsövd, mätt etc) istället.

Jo, jag kommer ihåg det du skrev! Och precis så är det ju, jättesvårt att i situationen faktiskt agera så som man i efterhand skulle ha önskat. Det är verkligen inte lätt att sätta sig emot en läkare när de befinner sig i sin miljö.

Gott om tid tror jag är ett super tips. Det har jag märkt med dottern i andra situationer många gånger. Hon behöver bara landa så är det mycket lättare sen.

Vi hade förövrigt en situation hemma med en sticka i foten. Det blev infekterat och till slut fick vi hålla fast dottern med all kraft för att få ut den. Det spelade verkligen ingen roll hur vi än gjorde, hon bara gallskrek och kastade sig runt när vi bara ville titta på foten

I det läget är jag dock glad att vi var hemma och inte behövde göra detta på en helt främmande plats med främmande människor. Men hon kommer mycket väl ihåg stickan i foten, hur ont det gjorde och pratar ganska ofta om det fortfarande trots att det är tre veckor sedan. Usch vad jag kände mig hemsk då

Jag vet ju att det är det bästa men det vet ju inte hon och jag undrar verkligen hur hon upplevde det... Men som sagt, det fanns verkligen ingen annan utväg till slut.

Me like coffee

Äldre 19 May 12:24

#1435

Flickan och kråkan skrev 2011-05-19 11:09:33 följande:

Appropå stickor. Vår äldsta har fått ett par stickor och han gillar verkligen inte att man tar bort dem. Vi brukar försöka ta bort dem när man ser att de inte sitter så ytligt utan det finns risk för just infektion.........vi har lyckats förhandla med honom då eftersom tiden har funnits. Varit noga med att visa vad vi gör och att vi absolut inte gör något utan att säga till eller gör något annat än det vi säger. Säger vi att vi exemeplvis bara ska titta, så gör vi bara det.

Ja, det tycker jag är jätteviktigt! Att man gör det man faktiskt har sagt att man ska göra. I vårt fall blev det dock snabbt infekterat och hon grät när hon satte foten i backen

Allt hon gjorde blev liksom fel och hon blev ledsen bara vi nämnde stickan, eller av att hon skulle använda foten men inte kunde. Infektionen kom ju av att vi försökte invänta henne, förklara och förhandla men helt utan framgång. Hon vägrade i sten! I det läget kändes det verkligen inte roligt att gå emot hennes vilja eftersom det handlar om hennes egen kropp, men vad gör man? Hellre tar jag bort den hemma än väntar tills det blir så illa att man behöver åka in för en sticka i foten... Men jag kände mig verkligen som en urusel förälder

Me like coffee

Äldre 19 May 13:37

#1437

Flickan och kråkan skrev 2011-05-19 12:39:15 följande:

Fast det är du ju inte då. Som förälder har man ju trots allt yttersta ansvar. Vi försöker också att värna barnens kroppsliga integritet men trots allt är de bara 2 respektive 3 år, de har inte alltid förmågan att fatta ett beslut som är OK för dem själva.....de har varken kunskapen eller erfarenheten. Vissa saker är ju så lätta som bad, hårklippning, påklädning etc. Det har ju ingen betydelse om de ser ut som vildvuxna ogräs, men när de kommer till sjukdom, medicinering etc. så tvekar jag inte att ta det ansvar som jag anser att vi måste ta. Det är ju det vi som föräldrar finns där för. Det är ju till viss del samma sak när man exempelvis lyfter bort ett barn från en situation. Även om det inte gör ont så är det ju inte alltid helt ovanligt att barnet inte vill vare sig bli bortlyft eller hanterad = ingen kontroll på vart det blir förflyttat. Jag som vuxen fattar beslutet att det inte är ok att sitta och kasta sand på någon annan eller stanna kvar och gunga när storebror behöver gå på toaletten och bajsa etc. och lyfter bort. Det är ju också en del av att vara just förälder, att faktiskt ta beslut som inte alltid är så lätta. Det är ju sällan särskilt roligt att vara den som ska bestämma över någon annan, men fortfarande måste jag ju det om jag tar mitt föräldraansvar. Det man får göra är ju att bekräfta det barnet känner, och försöka vara så trygg och lugn som möjligt. Att vara ärlig med barnet och förklara och resonera så långt det är möjligt.

Så ser jag på det hela. Men pest är det

.

Nä, visst. Jag VET ju att det jag gjorde var rätt i den situationen men KÄNSLAN av att vara urusel blir inte mindre för det

Det är ju aldrig roligt att se sitt barn bli helt hysteriskt ledsen även om jag vet att det är det bästa i slutändan. Men det är ju så föräldraskapet är. Min dotter får prova sig fram när det gäller det mesta och precis som du skriver så spelar ju vissa saker, så som hårklippning, tvätt osv, mindre roll om de görs just nu eller om vi väntar och därmed respekterar barnets vilja. Men när det gäller medicin så kan vi ju tänka steget längre än vad de kan (tack och lov!!

) men det blir ju liksom inte superkul ändå... Det gäller ju att hålla isär viljan och behovet i dessa fall och göra en bedömning i varje enskilt fall.

Jag är liksom inte ute efter att aldrig behöva gå emot mitt barn i dessa lägen, för jag vet ju att det måste göras för mitt barns absolut bästa välmående. Däremot är jag intresserad av att diskutera känslan som kommer i och med det, om det finns bra tillvägagångssätt där barnet kan få lite mer förståelse för vad det är som händer och varför. Nu är ju dottern bara 2 år så hon kopplar ju liksom inte allt ännu. lite lättare kanske det blir med åldern också då man mer kan förklara vad som är bäst i slutändan.

Me like coffee

Äldre 25 May 09:49

#1448

Jag behöver lite feedback från er just nu.

Det är lite tungt på hemmafronten just nu. Minst sagt! Jag har på senaste tiden känt mig lite instängd och har ett behov (som jag alltid har haft) att bara göra saker för MIN skull. Just det JAG vill. Dock är det mycket annat som "måste" göras just nu och därför blir tiden för bara mig i princip obefintlig. Dottern är just nu VÄLDIGT mammig (har hon ju alltid varit men nu är det mer än någonsin), kanske som svar på att mamma inte riktigt är 100 % närvarande, på min graviditet eller så är det något annat. Hon är verkligen inte sig själv! Humöret är som en berg-och-dal-bana. Visserligen är hon ju 2 år och det är mycket hon vill men inte riktigt kan själv ännu men hon får prova så mycket hon vill. Så även den biten bidrar ju en hel del till hennes humör. På det så har hon även börjat ta ca 2 timmar på sig att somna. Ligger och vrider och vänder, ska ha vatten, ska ligga på min kudde, sen på sin, sen med fötterna på kudden, sen på mig, sen med täcke, sen utan täcke, sen vatten igen, sen sitta upp, sen pilla på något, osv. Igår gav jag upp till slut och tog ner henne till soffan. hon somnade sedan när vi gick och la oss strax efter kl 22. Har hört fler med barn i den åldern som har svårt att somna. kan det vara åldern eller att det är ljust ute eller ser hon denna tid som en möjlighet att verkligen vara med mamma.

Jag hämtar ju henne på dagis vid 14.30 och sedan är vi ju tillsammans resten av dagen. Om jag är hemma på kvällen är det alltid jag som lägger henne eftersom hon annars blir helt hysterisk, något jag inte orkar eller vill ta just nu. Ibland är även pappa med.

Känner ni igen det jag beskriver? Det är så svårt att förstå varför hon är som hon är. Hon kan helt plötsligt bara slänga sig i golvet och bli så där jätteledsen så krokodiltårarna bara strömmar ner för kinderna. Hon tål verkligen inga motgångar, något som inte är likt henne alls. Jag försöker verkligen finnas där för henne och normalt sett har jag enormt med tålamod för det mesta. Det är inte mycket som kan få mig ur balans. Men på sista tiden när jag själv inte har mått super blir det genast lite sämre med tålamodet. Jag försöker verkligen men det brister och jag hatar det verkligen! Jag vet att jag inte är mer än människa och att det är ok att tappa tålamodet men det får mig att må väldigt dåligt. Det är liksom inte jag. Jag vet inte riktigt hur jag ska återfå balansen mellan att tillgodose mitt eget behov av att göra saker bara för mig och samtidigt tillgodose dotterns behov av tid och närhet till mig. Ibland när jag har fått lite tid för mig själv (min man är verkligen superbra på att hitta på saker med dottern så att jag bara får vara en stund) så känns det lite bättre. Men när dottern sedan helt plötsligt bara kastar sig ner i golvet och gråter och sparkar och slåss så är jag liksom tillbaka på ruta ett igen. Jag har verkligen ingen depå av tålamod eller energi och jag hinner inte heller bygga upp det när hennes behov och mitt behov går rakt i motsats till varandra. Att sedan bära på ett barn i magen och tänka tankar om hur det kommer att bli när ytterligare en individ behöver mig känns så skrämmande att jag bara vill gråta... Jag vill ju känna glädje och längtan efter nästa barn men just nu känns det mest jobbigt och jag är rädd att jag inte kommer att räcka till alls...

Långt och rörigt blev det men kanske har ni några kloka tankar ni vill dela med er. Jag behöver verkligen det just nu!

Me like coffee

Äldre 25 May 12:13

#1450

Flickan och kråkan skrev 2011-05-25 11:20:58 följande:

Tjohej!

Ville bara hälsa att jag har en liten 2-åring här som senaste tiden blivit extremt blyg, mammigare än mammigast och allmänt "purken". Han är och har alltid varit en väldigt aktiv kille med lättsamt humör, glad bara någon typ tittat på honom, men nu cirkulerar han mest runt på lekplatsen eller gården och vill inte göra någonting egentligen. Går och är lite småbutter, med näsan i backen och småsparkar i gruset.....och så blänger han lite på en mellan varven .

Jag har ju haft en 2-åring förut så tar det hela med ro. Min äldsta hade inte heller världens "charmigaste" period mellan 2 och 2½ . Eftersom de är rätt olika som personer så visade det sig på lite olika vis. Min äldsta blev aldrig åt det blyga hållet utan mer arg - fräste (= bokstavligen skrek) så fort andra barn ens tittade på honom. Väldigt mån om sin egen integritetssfär och det var då han blev "knuffig" också. Det som är lika är dock att lillebror precis som storebror i samma ålder är sådär lite smått handlingsförlamad eller vad man ska kalla det....inte riktigt vill göra något, och när han väl gör något så är det i bästa fall halvkul en kort stund och sedan är det inte heller bra.....mycket som han tyckt varit jättekul vill han inte och vill helst bara sitta i knä om vi är ut någonstans . mat är också väldigt ointressant.....vill inte äta och är petig. Han har tidigare varit superlätt med maten.....alltid hungrig och ätit allt.

Sova vill han inte heller . Nu för tiden sover han ju middag de dagar storebror är på förskola. Riktigt tidigt men ändå så blir det segnattat på kvällarna. Ganska ofta numera så tar jag honom åter i bärselen. Det går att sitta stilla med honom så inte särskilt jobiigt, då somnar han relativt snabbt och lugnt. Igår t.ex. så låg han och tjattared och lekte under en halvtimme....då storebror slocknade. Kände att det var lååångt till sömn för lillebrors sida. han reste sig och sprang skrattande till pappa som låg med storebror så då stoppade jag ner honom i selen och han satt lugnt där och somnade inom 10 minuter. Hade vi legat i sängen hade det tagit tiiiid .

och det där med pappa. Han vill jättegärna leka med pappa, men allt annat ska jag göra......vill han ha vatten så "NEEEJ!!! MAMMA!!!!" Ska det borstas tänder så: "NEEEJ!!! MAMMA!!! Vi brukar natta dem varannan kväll......samma sak där nu "NEEEJ! MAMMA!!!!" Skrik, gråt, vrål. Vi hittade en snabb, enkel lösning som fungerar här (märkligt nog). Jag lägger mig först med lillebror en kort stund....räcker med typ 2 minuter och sedan går det fint att byta så att jag går och lägger mig med storebror och pappa lägger sig med lillebror.

Du har ingen onomal liten flicka. Hon är bara 2 år ......om det är någon tröst . Försök att ta det för vad det är och inte att ni gör eller har gjort något tokigt. Krångla inte till livet för er. Det går över. Det gick över med min äldsta och det kommer att gå över med våra små också .

Tack så mycket för dina ord! Du har ett sätt att framföra det mesta på ett sätt som ger otroligt mycket energi! Tack!

Ja, hon är ju bara 2 år och med allt vad det innebär

Skönt att höra andra som upplever/upplevt liknande. Tidigare har jag ju alltid tänkt att det mesta är normalt och att det går över med tiden men eftersom jag nu själv mår lite mindre bra och känner mig helt uttömd på energi blir det lätt att tolka in att det är min energibrist och mitt sätt att vara som gör att hon är som hon är. Men jag ska nog återgå till att tolka det mesta som normalt och inse att det är rätt jobbigt att vara 2 år

Me like coffee

Äldre 25 May 12:56

#1452

chokladkaffe skrev 2011-05-25 12:43:43 följande:

Jag har ju också en tvååring här hemma, 2 år och 3mån. Jag blev väldigt lättad av att läsa om era nattningar eftersom vi har samma här. Två timmar är inget ovanligt alls. Om han sover middag eller inte spelar ingen roll merän för hans humör på slutet. Igår var han så trött att han bara grät, inte skrek utan bara grät ut sin förtvivlan med stora tårar som rann nerför kinderna. Skulle äta kvällsmat i pappas knä, inte borsta tänderna, jag fick inte läsa saga, inte vagga, sen skulle han äta igen, inte borsta tänderna, pappa läsa osv osv. Frösöblomster, kanske vi ska prova bärsele igen. Även om jag inte kan bära honom till sömns när jag är ensam med dem kanske det kan gå bra när vi är två hemma. Han somnade ju faktiskt så upp till 18-månader.

När det gäller tålamod är det ju inte konstigt Skrutt. Jag tror man lätt underskattar hur hormonerna påverkar en som gravid. Du säger att du inte är dig själv, det är du ju inte heller, du är gravid. Jag är aldrig mig själv då men jag har alltid lika svårt att fatta det.

Jag tycker det låter som du ger din dotter massa tid av dig själv. Grejen är ju att hon inte ser det så utan vill ha hela dig alltid. Så brukar jag tänka iaf. Jag minns också att jag var sjukt orolig för hur det skulle gå att få ett barn till när man redan har ett mammigt. Är det något jag lärt mig som tvåbarnsmamma är det att ta dag för dag för ingen är den andra lik och saker blir inte som man tänkt. Det kommer att lösa sig. Sen upplevde jag det som en stor omställning och sorg i att inte kunna vara fullt tillgänlig för stora. Nu måste jag prioritera. Lilla skriker för mat och stora har en bajsblöja och jag är själv. Stora har fått sitta i sin matstol ensam länge för jag fixat med lilla och sen blir lilla ledsen precis när jag ska ta mig an stora som till slut tröttnar och kallar på mig. Någon får vänta och det är bara så det är. Men det har varit tufft att inse det efter att ha varit så mån om att alltid uppmärksamma direkt och finnas för ett barn. Jag försöker ändå tänka att syskon är något väldigt värdefullt att ha.

Jag är också bra på att tolka in mycket av reaktioner som något jag gör. Igår när han var ledsen och bara ville ha pappa fick jag direkt för mig att jag inte funnits för honom på ett bra sätt att han var ledsen på mig

Ibland får man nog bara inse att barnens världar är betydligt mer och betydligt mer komplexa än att det går att säga att det jag gör påverkar såååå mycket, finns ju annat.

Åh tack snälla rara! Det känns så otroligt skönt att ni delar med er och bjuder in mig till er värld. Det är så lätt att bara stirra sig blind på hur det har varit att man lätt glömmer att det är en människa under extrem utveckling som man möter. Och precis som du säger, graviditeten gör nog mer än vad jag tillskriver den

Jag känner det ju i kroppen och i själen men ändå är det så lätt att lägga det på andra faktorer. Det är som om hormonerna inte riktigt känns rätt att använda som ursäkt.

Gällande syskon så känner jag redan nu att det kommer att bli en enorm utmaning för mig att acceptera att jag inte kan vara lika tillgänglig för dottern som jag är idag. Eller tillgänglig kan jag ju vara men det går ju liksom inte att svara lika snabbt som idag och känslan av att vara otillräcklig kommer nog att vara ganska stark. Men jag kommer säkerligen att lära mig en hel del under färdens gång och helt säkert så kommer vår nya familjekonstellation att bli super den också!

Men tusen tack för att ni delar med er! Det ger mig otroligt mycket styrka, glädje och energi att se att vi inte är ensamma

Me like coffee

Äldre 25 May 13:29

#1455

chokladkaffe skrev 2011-05-25 13:11:49 följande:

Jag var inte beredd på den förändringen riktigt. Och framför allt inte sorgen över att tiden med ett barn var förbi, symbiosen var över på nåt sätt. Brottades med enorma skuldkänslor också och känsla av otillräcklighet. Men men, man landar såsmåningom och varje dag som går gör det ju lättare

Men det är väl just det. Man måste få sörja att den tiden är förbi. Många gånger upplever jag att man bara ska känna glädje och får höra att "det blir bra" eller "det löser sig" när man väntar syskon. Det ska liksom vara enbart glädje. Jag känner inte så! Jag är glad för att vi ska få en ny individ i vår familj och jag är väldigt nyfiken på vad det är för en liten parvel. Men jag är också väldigt ledsen (redan nu) för att tiden då jag har kunnat finnas där för dottern på det sätt som jag har kunnat snart är förbi. För mig är det jätteviktigt att få vara ledsen och sörja att den tiden faktiskt kommer att ta slut. Det betyder ju inte att det som komma skall blir sämre, bara annorlunda.

Det är verkligen inte förrän nu som jag förstår varför jag har känt mig så ledsen som jag har gjort på slutet. Men det är det här det handlar om... min sorg för att den här älskade tiden snart är förbi. Jag vet att det låter jätte tungt och sorgligt men jag känner verkligen så. När jag ska vara logisk och tänka mer rationellt ser jag ju saken lite annorlunda men när jag går på min känsla så känner jag mig verkligen ledsen över detta.

Jag är bara så glad att den här tråden finns! <3

Me like coffee

Äldre 25 May 13:31

#1456

Flickan och kråkan skrev 2011-05-25 13:24:34 följande:

Med lite perspektiv har det gjort mig till en mycket bättre mamma . Idag inser jag att varken jag eller barnen på något vis förlorat något. Tvärtom.

Att ha mer än ett barn alltså .

Nä men så tror jag också att jag kommer att känna! Eller jag känner mig väldigt övertygad om det. Men det är väl just perspektiv man behöver ibland

Me like coffee

Äldre 27 May 13:33

#1467

Ni har verkligen fått mig att må bättre! Tack så mycket!

Även om jag fortfarande kan känna stor sorg över att vår tid tillsammans som en liten familj kommer att vara över till hösten har jag börjat förstå, med hjälp av de ni berättar, att livet tillsammans som en större familj också kommer att bli fantastiskt, på ett helt annat sätt.

Jag ska tillåta mig själv att vara ledsen och sorgsen när jag känner mig så men jag ska också se till att ta vara på den tid som är kvar då det bara är vi för att sedan med glädje ta emot vår efterlängtade lilla skrutt.

Återigen tack så jättemycket för att ni delar med er!

Tror inte jag har delat med mig av den här länken här i tråden men hon skriver en hel del tänkvärt, så läs gärna.

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/

AP-snack & babbeltråd

INNEHÅLL