AP-snack & babbeltråd

Madeleineh: Vad skönt med sommarlov! Själv räknar jag dagarna nu och det är inte länge kvar till låååång semester!

Två saker som jag stör mig enormt på! Varför är så många människor så snabba med att säga "det gick bra! upp å hoppa" när barn ramlar?? Hur kan dom veta att det gick bra och hur skulle de själva reagera ifall de fick den kommentaren när de själva har ramlat!? Många menar ju att om man uppmärksammar att barn har ramlat så kommer de per definition att bli ledsna och helt hysteriska. Vart kommer den slutsatsen ifrån? Man måste ju inte reagera med katastrof-röst och bli helt panikslagen men man kan väl visa tillräckligt med hyfs och omtanke att man faktiskt frågar hur det gick? Jag frågar ofta min dotter och ibland blir hon ledsen och ibland bara reser hon sig upp och springer vidare (oftast springer hon nog vidare ) På dagis sa de att hon verkligen blir ledsen sällan men när hon väl blir det står det alltid "i proportion till vad som har hänt". Det är sällan (förutom när hon är väldigt trött) som mycket små saker kan generera i krokodiltårar. Hur tänker ni?

Ytterligare en sak som jag stör mig på är det ständiga jämförandet med andra och "se hur alla andra gör". "Klart du ska ha stövlar på dig, se - både Lisa, Pella och Gustav har ju stövlar". Va!? Det här används mycket flitigt av farmor och jag känner att jag nog måste prata lite med henne om det. Vill man verkligen att barnet ska ta sitt beslut utifrån hur och vad andra i världen gör? Snacka om att bädda för grupptryck... Återigen, hur tänker ni?

Ja, i fallet med bilbältet använder vi oss också av hur övriga gör eftersom det där aldrig finns någon valmöjlighet att inte ha på sig det. I fallet med stövlar pratar vi också heller i termer som "jag har stövlar för att jag inte vill bli blöt om fötterna. Vad tror du om det?" Tycker det känns onödigt att peka ut vad kompisarna/föräldrarna gör för få henne att ha stövlar på sig. Vad är det värst som kan hända? Att hon blir blöt om fötterna och blir ledsen för det. Då tar jag hellre med mig ett par stövlar och extra sockar ifall hon ångrar sig när vi väl är ute. I fallet med bilbältet kan ju konsekvenserna av att inte ha bälte bli fruktansvärda och därför finns ju heller inget alternativ eller valmöjlighet. Ska vi åka bil har vi bältet på! Ska vi cykla har vi hjälm! Men om vi ska gå ut spelar det ju mindre roll om hon tar på sig en extra tröja eller inte. Däremot kan ju jag som vuxen och som kan tänka steget längre förbereda mig på att hon kanske kommer att ändra sitt beslut när vi väl har kommit ut.

Nu tror jag att jag bryter ihop... Dottern fick totalt utbrottsanfall igår kväll när jag inte ville att hon skulle amma då jag från och till upplever det väldigt obehagligt, förmodligen pga graviditeten. Nu är vi där igen. Hon ville ha tutte innan vi skulle åka till dagis så vi satte oss i soffan en liten stund. Sen började det göra ont och jag förberedde henne på att vi snart skulle sluta och börja bege oss mot dagis. Då kom utbrottet igen och jag står helt maktlös. I snart 40 minuter har hon legat på golvet, sparkat och skrikit tutte. Jag får inte komma nära, hon vill inte sitta i knä, det funkar inte ens att gå runt å bära henne vilket alltid brukar lugna henne annars. Går jag därifrån så springer hon efter och kastar sig vid mina fötter och börjar skrika och sparka igen. Jag tycker absolut att hon ska ha rätt att vara arg i fred och jag vill respektera henne men 40 minuter av totalt breakdown känns lite väl häftigt. Fast det verkar å andra sidan inte finnas något jag kan göra. Ja, förutom att ge henne tutte och det vill jag verkligen inte. Hjälp!

En stund efter mitt inlägg plockade jag helt enkelt upp henne i famnen och plockade disk och annat. Det tog väl kanske 10 minuter innan hon slutade skrika helt hysteriskt och sedan ytterligare 10 minuter innan hon var lugn. Hon blir verkligen helt hysterisk. Har alltid varit sån och ibland känns det så övermäktigt att hantera. Jag vill också att hennes känsla ska vara hennes men jag blir ju själv helt förtvivlad när det blir så här. Kanske framförallt för att kroppen bara sprutar av hormoner och jag har sååå lätt för gråt just nu.

Blir era barn så här? Inte så att jag är ute efter att hennes reaktion inte skulle vara normal, jag vet ju att barn kan ha mycket starka känslor, men hon skriker så mycket att ansiktet sväller upp och hon får nästan andnöd. Från och till får jag verkligen hjälpa henne när hon tjippar efter andan

Just nu verkar hon behöva tutte mer än någonsin (frågar efter den ganska så ofta) och själv bara skriker jag ibland inombords eftersom jag från och till känner ett mycket stort obehag vid beröring... Jag vet att hon skulle lugna sig snabbt om hon bara fick det hon ville men jag vill ju inte själv och i det långa loppet vill jag ju ge henne lärdomen att respektera sin egen kropp och den lärdomen börjar ju med att jag också gör det. Men det är så svårt! Känner mig så ledsen just nu. Har liksom ingen ork...

Jag ser ju inte att man nödvändigtvis måste trösta bara för att man frågar hur det gick. Om jag ramlar och min man eller någon annan går bredvid mig skulle jag bli både ledsen och förbannad om han/den antingen låtsades som ingenting eller sa åt mig att jag skulle upp å hoppa. Därför ser jag det bara som en normal "bry-sig-om-handling" att fråga hur det gick. Jag vill att mina barn ska bry sig om andra och jag vill också visa att jag gör det. Sedan huruvida jag tröstar eller inte beror ju helt på om det finns ett behov av det eller inte

Frösöblomster: Tack för ditt svar! Jag har pratat med henne om hur mysigt jag tycker det är och att jag vet att hon också tycker det. Men också förklarat att jag har ont och att det ibland kommer att innebära att vi inte kan mysa på just det sättet. Hon förstår det och många gånger kan det funka med att förvarna om det just innan amning och sedan använda ditt tips med att räkna till tio medan det andra gånger ändå blir katastrof. Men å andra sidan har hon ju all rätt i världen att reagera och bli arg och ledsen! Just nu verkar hon vara mer mammig än någonsin. Hon ska bäras jämt (mindre kul när man har foglossning), ha tutte väldigt ofta, pappa går bra att leka med men inget annat. Hon vill knappt gå själv när vi är ute i skogen eller på affären, vilket är oerhört ovanligt. Men jag antar att det är jobbigt att vara två år. Det verkar ju finnas fler som är så runt 2 år

Tack för dina snälla ord! Inte så att jag känner mig så klok och sansad alla gånger

Det går lite lättare nu faktiskt. Hon vet att jag har ont och pratar om det lite då och då. På kvällarna vill hon gärna ligga och amma ganska länge ibland och det blir alldeles för påfrestande för mig så då har jag sagt att hon kan hålla på tutten. Igår när jag berättade för henne att det började göra ont nu (och tänkte erbjuda henne den andra tutten) föreslår hon själv "hålla tutten" Underbara älskling!!

Senaste dagarna har hon dock inte velat somna på kvällen. I förrgår var hon uppe till 23.30 och igår till 22.30... Mindre roligt när jag dessutom är ensam hemma och känner mig såååå tömd på energi. Men det kanske hör 2-åringar till?? Nu idag har hon bara haft 30 minuters dagsvila + en heldag ute på stranden så nu somnade hon strax före 20 och det tog 6 minuter att somna!!! Helt galet

Men har era haft lite struligt att somna när de varit runt 2 år? Jag känner att hon behöver dagsvilan ändå även om hon idag faktiskt klarade sig på 30 minuter men jag tror mer att det var en tillfällighet. Är väldigt osäker på att hon skulle fixa det en dag till och ännu mindre en dag när hon är på dagis... Men jag vill inte att hon är vaken tills vi ska gå och sova. Jag vill verkligen ha en lugn stund utan barn på kvällen. Jag behöver det fö ratt få energi och orka vara en bra förälder.

Frösöblomster: Lite så känner nog vi också. Blir det en lite tupplur så blir det men det blir nog inget vi planerar in så att säga. Men på dagis blir det nog sov. Alla övriga sover så jag tror nog att hon också vill mysa där å då lär hon nog somna. Men jag kan ju säga till att det inte är nödvändigt. Sen är det ju bara två veckor kvar till hon får ledigt och jag tror att det blir lättare att ta bort dagsvilan när vi alla är lediga i sju veckor. Samtidigt är det så lustigt att hon helt plötsligt inte behöver sova då hon alltid har haft ett stort sovbehov. Hon har sovit allt mellan 1-3 timmar och ändå somnat innan åtta på kvällen. Å detta var ju för bara någon vecka sen...

Konstigt, jag skrev ett inlägg men det försvann... Jaja.

Gällande detta med rutiner. Jag tycker att rutiner funkar bra under perioder då dottern är ganska harmonisk eller hur jag ska uttrycka mig. Under utvecklingsfaser, sjukdom och annat tycker jag bara att de förstör och är enormt stressande för mig som förälder. Vi kör på det som känns bra just nu, ibland lite mer rutiner och ibland i princip inga utan då tar vi dagen (eller minuten ) som den kommer. En sak som verkar vara säkert hemma just nu är att man aldrig kan vara säker på hur det ska gå, hur humöret ska vara och vad som kan leda till utbrott eller inte. Därför får det liksom bli som det blir med det mesta. Skönt att semestern stundar!

Men sen är det säkert så med rutiner. Det passar vissa familjer bättre och andra sämre.

Det är väl superskönt! Passa på och njut! Inga arga blickar från mitt håll i alla fall