AP-snack & babbeltråd

Tack snälla ni för era svar! Det känns faktiskt skönt att få läsa om andras kaos . Det är nog det jag behöver mest - att få känna att vi inte är ensamma att uppleva detta och att jag inte är ensam som känner för att fly emellanåt. Jag tror att mycket varför det är så jobbigt just nu beror en hel del på att vi har varit hos mina föräldrar. De menar väl men det blir lite för mycket av det "goda" när de börjar prata om att det är bra att träna barnen att somna själv, hur ska det gå när bebisen kommer, hur ska jag orka osv. Jag har aldrig uttryckt någon önskan att dottern ska somna själv. De allra flesta kvällar älskar jag att ligga bredvid henne och höra hennes andetag bli tyngre och tyngre. Inte heller har jag uttryckt någon större oro för hur jag ska orka när bebisen kommer (annat än det som känns "normalt"). De försöker liksom föra över sin oro på mig och lyckas faktiskt tyvärr. Jag är väldigt noga med att sätta gränser runt mig själv (utan att ha dåligt samvete) men jag har också en stor portion av tålamod och vilja att möta dottern i alla hennes känslor vilket gör att mina föräldrar ofta ifrågasätter om jag verkligen orkar. Exempelvis så vill dottern ofta komma och sitta i mitt knä när hon har ätit färdigt. Så länge hon sitter stilla har jag absolut inga problem med det men mina föräldrar kommer ständigt med kommentaren att "men mamma vill nog sitta själv en stund". Jag blir så sjukt irriterad! Bara för att de alltid har haft problem att sätta gränser runt sig själva så måste de liksom försöka sätta gränser runt mig utifrån vad de tror att jag känner (eller kanske är det utifrån vad de själva känner). Detta medför att jag börjar ifrågasätta mina egna gränser - låter jag dottern göra för mycket? Lustigt egentligen då jag aldrig någonsin har upplevt det jobbigt innan de började så. Precis som du Madeleineh skriver så tycker jag att det är viktigt att sätta gränser runt mig själv, både för mitt eget välmående och för min dotter då jag verkligen vill att hon ska lära sig hitta sina gränser. Och framförallt göra det utan dåligt samvete! Men nu när vi har varit mitt uppe i släkten i drygt en vecka känner jag mig så less! Jag har nog absolut gått över mina egna gränser en del då jag inte orkar möta mina föräldrars frågor och försök att avleda dottern när hon får sina utbrott. Säkerligen blir det bättre när vi är hemma igen. Har redan flaggat för lite egna aktiviteter som nog ska göra susen Det är när jag går över mina gränser som jag inser att det är vägen till min egen olycka. Det är inte själviskt att välja mig själv utan det är - i lagom mängd - nyckeln till att jag och min familj ska må bra!

Angående detta med att bära, vi kör ofta med "om du vill bli buren så kan pappa bära dig, annars håller jag dig gärna i handen". Det funkar ibland och ibland inte alls. När det inte funkar brukar vi sätta oss ner på marken och invänta bättre tider. Våra hundar får numera många länge-promenader Speciellt långa blir de inte alla gånger! Mskitten: Jo, jag tror också att vägen är att möta henne så mycket jag orkar. Det är uppenbarligen en väldigt jobbig period för henne. Ska ta ditt råd att gå hemifrån eller skicka ut dottern med pappa när jag behöver andas och samla energi. Det funkar ju jättebra med pappa när jag inte är där och dessutom verkar hon få lite annat än mamma att tänka på vilket också verkar vara bra för henne!

Frösöblomster: Jag förstår om det känns konstigt! Det är ju ett liv ni aldrig har prövat på som väntar och kanske lämnar du livet som mammaledig för gott (om ni inte tänker ha fler barn då). Skönt att du känner dig lugn över inskolningen och att du känner glädje i att börja jobba. Det blir ju liksom lättare att hantera alla känslor då Passa på å njut av den tid ni har kvar innan en ny härlig era börjar.

Har du någon länk? vart köpte du den? Pris? Blir lite intresserad

Jag tror jag hoppar över att läsa det... Jag vet inte vad det handlar om men jag orkar faktiskt inte blir arg och upprörd

Jag hänger i princip bara i denna tråd. Läser några andra i AP-forumet och har någon gång glidit in i andra trådar men lämnar dem snabbt. Jag orkar verkligen inte och det ger mig verkligen inte någon energi. Jag tycker jag har nog lite energi ändå så jag försöker lägga den jag har på sånt som faktiskt ger mig energi tillbaka. Så ekonomisk är jag

Balans? Nä, inte på det ultimata sättet tror jag. Jag känner nog alltid att jag stressar för att lämna, stressar för att hinna till jobbet, stressar för att hämta (jag både lämnar och hämtar så mannen har mycket längre till jobbet + att jag jobbar kortare dagar = verkligen inte optimalt!), vill hinna med att umgås (med kvalitet!) med både dottern och mannen, hinna med mig själv, träna hundarna och sedan bara vara och hinna göra något kul som familj. Men det funkar inte alltid... eller kanske aldrig...  Men man lär sig hitta det som funkar, det som ger den balans som är möjlig och jag strävar hela tiden efter att prioritera och sedan nöja mig med mina val utan att ständigt ha dåligt samvete för det som jag inte gör. Min största fara ligger nog i stressen och det dåliga samvetet över det jag prioriterar bort. Jag försöker verkligen leva "mindfullness" men det är lättare sagt än gjort. Men en sak är säker, jag lär mig så otroligt mycket om mig själv och jag tror faktiskt att jag blir en bättre människa som förälder. Eller jag hoppas i alla fall

Ang att tappa tålamod. Det är sånt som händer och för mig är det ett tydligt tecken på att jag måste prioritera om. Det är ett tecken på att jag har ett behov som inte är tillfredställt för tillfället och då måste vi som familj tänka om. jag vet inte om ni har läst någon om Nonviolent Communication men det är verkligen nyttig läsning! Om ni inte har kommit in på det spåret så råder jag er verkligen att ta en titt. Där pratar man mycket om att känslor är en signal till oss människor om huruvida våra behov är tillfredsställda eller inte och att vi ofta hamnar i konflikter över de strategier vi väljer för att tillgodose våra behov. Många gånger kan vi undvika konflikter om vi bara försöker lokalisera det behov som ligger bakom våra känslor och sedan försöka hitta en strategi som funkar för alla inblandade istället för att snabbt låsa oss vi en strategi. Jag verkligen slukar allt jag kan läsa i ämnet! Det finns en hel del att läsa på http://naturalchild.org/articles. Författare som Inbal Kashtan och Marshall Rosenberg är några som berör ämnet och här är det dessutom riktat mot föräldrar och konflikter med barn. Jättebra läsning!

Jag fick tillbaka mensen när dottern var 18 månader. Var helt övertygad om att jag var gravid när det var på g. Fick ömma bröst, mådde så där mindre bra, kände mig svullen och ja, allmänt gravid helt enkelt Några dagar senare kom mensen med tillhörande mensvärk jag aldrig tidigare upplevt! Kanske är din mens på g?

Nu hann jag förvisso bara ha mens två gånger innan jag blev gravid igen men den var verkligen inte sig lik! Värre mensvärk har jag någonsin upplevt! Fruktansvärt!

Är det någon som kan ge ett bra tips på barnböcker som behandlar ämnet att få syskon och vilka känslor och situationer som kan uppstå när syskonet kommer. Dottern älskar böcker så det känns som en bra öppning för samtal Gärna bra tips på vuxenböcker kring ämnet också, alltså hur man kan tänka kring olika situationer som uppstår. Ja, alltså ingen bok om metoder men det kanske ni förstod själva Har Juul skrivit något om detta?

Frösöblomster: Vad spännande att börja jobba! Skönt att reaktionerna hemma är positiva. Förstår verkligen din känsla av vemod. Du har ju varit hemma länge och fått följa båda barnen i stort och smått . Här hemma var det första dagen på jobb och dagis efter 7 veckors ledigt. Kändes kul att börja jobba men väldigt vemodigt att inte spendera dagarna med familjen. Gud vad jag har älskat vår sommar tillsammans! Dessutom var det sista sommaren med bara ett barn... Nu väntas förändringar och jag känner mig väldigt osäker inför dem. Tycker faktiskt inte alls att det känns så där kul och spännande som alla i omgivningen hela tiden antyder. Samtidigt skäms jag varje gång jag tänker så . Visst, rent logiskt så förstår jag ju att jag kommer att älska den lilla krabaten som kommer och att det kommer att bli underbart att se dem tillsammans men just nu längtar jag faktiskt inte alls... Kände ni någonsin så? Rent generellt så verkar omgivningen hela tiden antyda att man ska vara översållad med glädjerus och längta varenda minut men jag känner verkligen inte så! Och varje gång jag inser att jag inte längtar så får jag skuldkänslor och mår dåligt Ja, det här blev ju ett depp-inlägg men ni kanske kan stå ut