AP-snack & babbeltråd

Funderar på om det var en barnläkare, de brukar väl vara lite bättre. Jag har träffat två barnkläkare varav båda var bra med barnen. Den ena kom med en massa skitsnack och amning och samsovning och gjorde mig förbannad men det drabbade ju inte sonen direkt då han var liten då. Nu har jag bett om en annan läkare till min yngsta, orkar faktiskt inte bli upprörd och känna mig överkörd för han ska få en läkarkoll. De borde ju ha vett att uttrycka sig på normalt sätt.

Här fortsätter vardagen i kolikens tecken. Lillebror är jämt ledsen när han är vaken, vilket är mest kvällarna. Han har några glada stunder på dagarna vilket ändå är skönt. Jag har testat allt utom akupunktur, vet inte om vi ska göra det heller. Inget hjälper. Vagga, bära i sjal, amma och allt som ändå lugnade storebror lite hjälper absolut ingenting. Han är otröstlig i timmar. Jag är glad vi är två föräldrar och det är andra barnet, annars hade det nog varit väldigt tungt nu. Tja, det är väl rätt tungt ändå med skriken. Storebror hamnar i skymundan fast vi försöker gå ut med honom den som inte har lilelbror. Ingen samsovning i sikte då han skriker på nätterna och jag och sambon får typ prata i telefon på dagarna om det vi behöver prata om Och se honom ha så ont, det gör ont. Behövde nog mest skriva av mig lite...det går ju över det här om några veckor.

Jag tror vi pratat om detta innan men jag frågar igen. Min tvååring har aldrig haft napp tidigare, nån period har han lekt med dem. För några dagar sedan hittade han en med en pingvin på som han kallar pingu-nappen. Den har han velat ha vid flera tillfällen, han frågar helt plötsligt efter pingu-napp. Det har vid några tillfällen varit då han trillat eller nåt liknande. Jag har då försökt krama honom istället och trösta honom så, prata med honom men det är pingunappen han vill ha. Igår tog han upp det när vi skulle ut eller göra nåt annat och då sa jag att vi får leta efter nappen när vi kommer hem för nu ska vi ju iväg. Han accepterade det.

Jag blir lite förvirrad. Jag har fram till igår gett honom nappen  när han vill ha den, inte lagt mig i utan tänkt att om vi inte gör det till en grej tröttnar han. Men igår när han ville ha den då han var lite ledsen började jag såklart fundera vad det handlar om. Ska tillägga att vi ser en del på Pingu, han tycker väldigt bra om de programmen. Jag tänker att han kanske likagärna skulle kunna ha ett gosedjur i pingu-form ? Att det är själva pingvinen som är lite kär för honom snarare än nappen eftersom han inte ber om napp utan just pingu-napp. Eller är det att han ser barnen på dagis ha eller att vi gett lillebror vid några tillfällen? (Lillebror vägrar för övrigt nu när han fattat att det inte är tutte )

Hur har det blivit för er andra med stora barn som helt plötsligt velat ha napp?

På tal om jämställdhet. Vi föräldrar är nog inte så dåliga på att uppmuntra den heller. Igår på lekplatsen satte jag mig och sonen sprang iväg till ställningen för att leka. Låter alltid honom vara själv om jag ser att han inte kan trilla ner därifrån. Där var också två flickor i samma ålder med deras mammor som stod och vaktade varenda steg de tog. Sen när tjejerna åkte i kanan applåderade de typ och berättade hur duktiga de var som vågade. Sen var det hålla bakom ryggen när de skulle upp för trappan och vara försiktiga när de klättrade. Jag kanske är lite avslappnad men jag låter som sagt sonen leka själv  och klättra själv när jag inte tycker det är någon större fara. han kan också åka ner för en rutschkana själv och han behöver inte veta att han är duktig när han gör det.

Det som gjorde mig mest beklämd i detta var att när min son klättrade upp skulle tjejerna flytta på sig enligt mammorna. Så himla typiskt, tjejerna ska stå undan och akta sig när den vilda killen ska förbi. Jag tyckte mer han kunde vänta även om han var snabbare på att klättra och kasta sig utför rutschkanan. Enligt mig gjorde här mammorna massor för att lära sina döttrar att saker är farliga, man ska vara försiktig och sen akta på sig när pojken kom. Jag kanske överanalyserar. Tänkte om jag haft en dotter hade jag suttit på bänken i lugn och ro också, skillnaden hade då varit att omgivningen inte accepterat det på samma sätt som nu (tänker jag).

Sånt här tycker jag är mycket värre än att pojkar har batman på sina tröjor och tjejerna rosa hello kitty.

och ett barn kan aldirig vara duktigt när det leker enligt mig...usch och fy. Nu blev det långt här men kommentera gärna vad ni tycker.

Min kille stod och väntade på sin tur så han är itne så vild Däremot blev de andra mammorna stressade när han väntade så de manade på sina tjejer. Jag sa ingenting, har lite svårt för det här lekplatsspelet föräldrar håller på med. Däremot när min stod i stegen och det kom en vild kille farande nedanför vaknade nog tävlingsinstinkten för då flög han upp i stegen för att inte bli omsprungen  Hehe, mamma blev stolt som själv är en alltför mycket tävlingsmänniska, skämt åsido. Den här vilda killen puttade undan min son som stod och filosoferade lite i trappan vid ett annat tillfälle. Hans mamma löste det genom att lite senare säga "han fick också plats där". Jag tvivlar på han fattade vad mamman pratade om men det störde mig lite. Sånt hade jag sagt till mitt barn om direkt, det är inte okej tycker jag. Men hon kanske var trött vad vet jag.

Sambon satt på bänken hela tiden med vår lille. Vi pratade just om detta varpå jag ville fråga er lite också. Jag tror det handlar om vem man är som förälder också, men ibland får man rannsaka sin egen nojjighet lite. Måste man stå precis bredvid barnen hela tiden eller kan man släppa ibland? Just igår kan det ju varit ren slump att det var flickmammorna som var mest på om duktighet och försiktighet.

Duktig är en ord jag är allergisk mot. Snäll också egentligen fast jag använder det en del nu med stora när han är omtänksam och öm mot sin lillebror. Jag vill ju uppmuntra det för att undvika svartsjuka men det finns nog bättre tips, någon?