AP-snack & babbeltråd

Tack för era tips. Jag ringde anenantal precis eftersom jag mår riktigt dåligt med feber och jätteonda bröst. De sa precis som Miang, det får bli tvillingamningsgrejen för mig. Bara det löser sig så jag får må bra igen. Fick en tid på amningsrådgivningen imorgon också för jag tror en del av problemet är dåligt grepp på det ena bröstet. Samt att sonen får ont i magen när han ligger och försöker svälja allt som kommer. Amma i sjal ska jag prova sen när det funkar. Bra tips med pump också, kanske ska tänka om. Jag har en handpump där jag fick ut ett kryddmått när jag använde den vid förra barnet, därför jag är skeptisk.

Min äldsta helammade till 5.5mån och sen delamning till 14mån. Mens efter 10mån.

Ah jag menade alltid när han ammar, han typ sitter ju aldrig, utan ligger alltid. Om jag ligger eller inte spelar inte så stor roll förutom att han inte alltid hamnar vid stockningen. Usch såg imorse efter knappt ha kommit ur sängen att hela undersidan på högersida är illrött. Är väldigt glad jag ska få lite råd och hjälp idag, det där ser verkligen inget vidare ut.  Ska faktiskt prova det där med att ha honom lite sittande, det kan nog funka. Jag tänker också Peap att det är övergående. Det känns bara så oroligt när jag blir så dålig, får ont, feber och sånt strul att hela amningen ska skita sig. Det är liksom min mardröm att låta problemen fortgå för länge och sen tvingas jag ge upp eller orkar inte längre, jag vill ju så gärna amma. Men än är jag inte där att jag ger mig 

Ni är så himla gulliga och hjälpsamma med mina amningsbekymmer Fick lite tips och trix på amningsmottagningen idag samt massa bekräftelse på att det jag tänker är rätt väg att gå. Kändes rätt bra att få den uppbackningen och en lista med "åtgärder" för mig. Så nu är det bara att börja jobba.

Jag måste bara fråga er som ammar som en kossa, hur orkar man stå så i 20min som det kan ta här?

Nu har så många sagt så kloka saker men jag vill ändå tillägga att jag gör ungefär som ni med stora. Bekräftar känslan och det funkar. Jag gör det rätt enkelt för mig. Säger han lekplatsen och det är nattningsdags säger jag nåt i stil med "dit kan vi inte gå nu", han blir ledsen och slänger sig i golvet. Då säger jag "du vill gå till lekplatsen för det är roligt", han nickar instämmande. Sen är det ofta klart, ibland får man förklara lite mer ingående att det är mörkt, vi ska göra kvällsmat osv.  Om jag inte klarar av att hantera alla hans känslor av ilska och annat handlar det mer om att det väcker något hos mig som förälder. Däremot minns jag hur svårt det var när det började. Som bebisförälder har man helt andra verktyg att ta till än som tvåårings förälder och det tar ett litet tag att lära sig de nya sätten man behöver. Så ge dig själv lite tid och värdera inte känlsor är nog mitt tips. Se dem som värdefulla och att du ska lära din dotter hantera dem, göra dem begripliga, inte ta bort dem. Det tillhörde bebistiden och den är ju över nu.

Jag har också funderat på det med vilken ålderskillnad som är svår att få syskon kring. Här har vi 24mån precis och det funkar klockrent ännu. Inte en tillstymmelse till svartsjuka. Nu tror jag ju det kommer att komma i perioder men 2.5år verkar vara svårt just när bebisen kommer? Samtidigt så tänker jag att storebror sannolikt kommer att vara gladare över en bror än att han fick full uppmärksamhet av mamma när han var 2 år om man ser det ur ett längre perspektiv. Det tröstar mig och att när jag blir lite splittrad och ledsen tänker jag att det handlar mest om mig. Då är det lättare att hantera.

Här är en liten som är förkyld så det har varit en vaken natt för min del. Kul när sonen inte får gå till dagis för sambon kräkts en gång igår morse. Så utan sömn på recoveryvägen från mjölkstockning har jag nu två barn att ta hand om utan möjlighet till vila. Vad var problemet med en FAst amningen fungerar bättre och jag mår bättre, tack igen för alla tips.

Ja typ så gör jag. Ett tag körde jag med att han fick bita i nåt okej, typ en kudde. Men det slutade med att han bet sönder ett örngott hos mamma så jag slutade med det Jag inleder nog med "nu är du arg"...och sen när han lugnat sig lite "man får ju inte kasta saker/bita mamma för att...." Sen förväntar jag mig inte att han ska sluta kasta saker, det är ju hans sätt att uttrycka sig i den åldern. De har ju inte så stor reportoar men det är väl det man försöker lära dem genom att sätta ord på känslan.

HÄr är det mycket frustration med storebrors humör. Det är motstånd hela tiden men det paradoxala är att när han inte säger emot är han på prima humör. Verkar hur glad och nöjd som helst. Är väl mest förvirrande för oss vuxna som lägger annat i dessa kamper än vad han gör. Det jag gör hela tiden nu som gör honom nöjd är att säger vad han tänker utan att lägga något bakom eller vad man ska säga. Typ han säger "ringa mormor" (går inte då för mormor sover eller nåt annat), jag säger "du vill ringa mormor nu" varpå han svarar "mmmmmh". Förr lade jag alltid till en förklaring varför vi inte kan ringa mormor där och då men jag har slutat med det. Förklaringen gjorde honom mest arg, oftast vill han bara uttrycka sig har jag sagt och det är inte alltid han verkligen måste göra det han säger. Vet inte varför jag känt sånt behov av att förklara hela tiden varför man inte kan göra saker. Jag förklarar fortfarande men bara när han visar att det behövs.

Skruttpåväg, jag har ingen aning varför det är så men det känns väl igen

Märkligt, idag när vi hämtade storebror på förskolan (han var hemma förra veckan) var det ett nytt barn. Han var jätteglad, nöjd och hela kvällen har varit hur mysig som helst. Visst har han visat missnöje men inte alls som i helgen. Mer harmonisk idag på nåt sätt. Kanske rutiner och fasta mattider har sin poäng ändå. Farmor och mormor har noll respekt för det har jag märkt vilket gör att han blir väldigt utbrottsfull (kom inte på annat ord). Som vi diskuterat innan, hur svårt ska det vara att göra som föräldrarna önskar med barnet. Jag fattar egentligen inte det.

Är det blandningen eller antalet anställda som du reagerar på?

Jag tänker att åldersintegrerade grupper har sina fördelar och jag tänker precis tvärtom, de minsta får vad de behöver. På vår är de nu 3st 2-åringar av 17 barn. 5 slutar i vår för att börja skolan. Tänker att de vuxna har tid att ta upp och uppmärksamma de små mer när de samtidigt kan prata med en större snarare än om det är 17 i samma ålder. Vi har samma som Miang i personalttäthet. Problemet med personalen är snarare att de också vabbar och är sjuka snarare än att de är för få. Vikarier gillar jag inte alls. Har faktiskt vänt en gång när det bara var vikarier, då sa mitt hjärta nej detta är inte rätt. Sonen hade då varit lite känslig vid lämningarna.

Peap, det är klart det inte är bra om ett barn alltid är ledset när han lämnas och att man ska fundera över om man kan göra något annorlunda. Däremot är jag väldigt trygg med att personalen fungerar som trygga personer för barnet. Min stora har två favoriter som han är trygg med vad jag tolkar det. Barn har hierarkier bland sina ankntyningsrelationer. Klart jag och pappa kommer före favoritfröken men om vi inte är där går det bra ändå. Barn har ganska stora möjligheter att knyta an till flera personer, särskilt såna de träffar varje dag vilket ändå dagis för anses innebära. Sen väljer de naturligtvis den högsta i rangordningen om den är tillgänglig men det innnebär inte att jag som etta på hans lista alltid måste vara där för han ska uppleva trygghet och känna tillit.

Skrutt:

Håller med dig helt här. Vi har haft några ledsna perioder, räcker med någon morgon för att jag ska se över rutinerna så hur man klarar 3mån har jag också svårt att se. Tänker att det har med mammans egen maktlöshetskänsla att göra. Alla reflekterar ju inte kring sitt föräldraskap som vi gör, eller har kunskap eller förmåga till att göra det. Då är det enda som kanske går att göra att säga att det är normalt för att själv klara av det.

Jag tycker inte det är konstigt om barnen är ledsna ibland men som sagt, man får fundera över varför och se om man kan underlätta det hela på nåt sätt. Nu har vi haft lite bekymmer två dagar att sonens favoritfröknar inte varit där vid lämning samt att han inte var där på hela förra veckan. Direkt sitter vi båda och funderar över hur vi ska tänka kring det och om vi kan göra något åt det för han blir lite ledsen. Sen när vi hämtar vill han aldrig gå hem utan bara att vi ska komma in och leka, ja jag vet inte hur allt ska tolkas men försöka måste man.