AP-snack & babbeltråd

Loreena: Jag ammar ju som sagt dottern fortfarande (2 år och 4 mån) även om det nu är sporadiskt. Jag har aldrig sett någon anledning att sluta då vi alla har trivts med det. Gällande graviditet så fick jag tillbaka mensen när dottern var ungefär 20 månader och blev gravid på första försöket, precis som första gången. Så för mig försvårade inte amningen. Dottern har väldigt sällan varit sjuk (aldrig så där riktigt ordentligt sjuk), sen om det beror på amningen eller på något annat är ju svårt att säga. Sen har ju amningen varit jättebra de gånger hon faktiskt har varit sjuk eftersom hon alltid har fått i sig något. När det gäller att sova hela natten så tycker jag nog att jag rent generellt sover bättre när vi har avslutat nattamningen eftersom jag hade svårt att sova mig igenom amningarna sen jag blev gravid. Sen vet jag inte om dottern sover bättre eller sämre... Jag upplevde aldrig riktigt att hon var vaken när hon snuttade på nätterna och hon var alltid utvilad när vi vaknade. Men hon har ju helt klart blivit lättare att söva om med andra sätt efter avslutad nattamningen. Nu funkar det ju jättebra att bara klappa, stryka eller krama henne tills hon somnar om.

Jag börjar faktiskt känna mig lite illa till mods gällande dotterns dagis nu... Förut har det verkligen varit ett superdagis med fokus på trygghet, lugn, genus, känslor bemöts och tas på allvar. Sedan under våren så slutade en stor del av personalen (alla förskolelärare samt förskolechefen) pga ekonomiska skäl och nu är det alltså en hel drös med ny personal. Självklart tar det tid att hitta lugnet i en helt ny grupp med en ny chef osv. Det har jag full förståelse för. Men det är ändå vissa saker som får mig att reagera ganska mycket. 

Förra veckan kom jag tidigare än vanligt (strax efter sovet) då dottern hade blivit sjuk och ville hem. När jag kommer så sitter några barn och pusslar tillsammans med förskolechefen (som lägger 50% av sin tid i min dotters barngrupp). En av dessa barn skolades in nu under hösten och h*n är jätteledsen och ropar på mamma. Förskolechefen som sitter bredvid säger bara "ja, men nu är det L's mamma som kommer för att hämta L, din mamma kommer senare. Det är inte lönt att vara ledsen, sätt dig ner och lägg ditt pussel istället" Jag blev verkligen så ledsen över hur hon "bemötte" barnets känslor (snarare ignorerade känslorna). Det var liksom inget som barnet alls fick gehör för och självklart är det jättejobbigt för vissa barn när andras mammor eller pappor kommer och hämtar men inte just deras föräldrar...

Samma sak imorse när jag lämnade. Ett barn var ledset (i princip alltid ledsen vid lämning trots inskolning för drygt ett år sedan) och ropade på mamma men ingen uppmärksammade känslorna överhuvudtaget trots att de befann sig i barnets närhet. Inget komma i famnen, sitta tillsammans i soffan, inte ens en blick mot det barnet. 

Jag har ju ingen aning om vad de säger till föräldrarna när de kommer och hämtar men mina vibbar för förskolechefen var från första stund inte alls nå bra. Hon känns otroligt hård och verkar anse att känslor helst inte ska uppmärksammas då det kan trigga barnet att bli mer ledsen. Jag såg hennes reaktion då jag pratade med barnet då jag hämtade min dotter och sa "saknar du din mamma och önskar att hon skulle hämta dig också?" osv. Jag tycker liksom att det är självklart att bemöta barns känslor men är också medveten om att alla inte håller med. Men jag känner mig helt plötsligt inte alls lika trygg med att få veta sanningen från vissa av personalen då jag hämtar min dotter.... Tack och lov har dottern fortfarande kvar sin favoritpedagog som jag litar på till 100 %.

Skulle ni ta upp detta eller skulle ni avvakta och se hur det utvecklar sig?

I övrigt så flyter det mesta på rätt bra här hemma nu. Dock ligger bebisen i magen i säte så förmodligen blir det vändningsförsök i nästa vecka... Först var jag säker på att barn i säte var lika med kejsarsnitt men så var det tydligen inte. Här röntgar dom bäckenet för att se att måtten är bra samt kollar att barnet inte är för stort och om allt stämmer så ska det nog vara ok med vaginal förlossning. Hoppas att vändningsförsöket lyckas men annars hoppas jag verkligen att jag kan undvika ks.

Det råkar inte finnas någon här inne som har fött vaginalt med barn i säte? 

Nä, jag har faktiskt inte tagit upp det med personalen än... Det har varit lite mycket av annat så tyvärr har det fått stå tillbaka. Sen har jag faktiskt inte sett något mer av det på slutet men det kan vara för att den berörda personen har varit sjuk... Vi får se när jag tar mod till mig

Just nu är det mängder av besök på MVC och sjukhuset då den lilla skrutten i magen verkar ligga på tok för bra åt fel håll... I förrgår var det dags för ett vändningsförsök i syfte att övertyga den lilla rackarungen att det är bra att ligga med huvudet nedåt. Men den lilla krabaten verkar vilja gå sin egen väg och låg som fast kilad med huvudet under mina rev ben (ungefär lika skönt som det låter!).  Så nästa stopp var då röntgen för att se om mitt bäcken är tillräckligt stort för att kunna genomgå en sätesförlossning och idag ska jag på ultraljud för att få en uppskattning av den lilla skruttens vikt. De vill ju helst inte att bebisen ska väga över 4 kg. Men jag känner mig rätt trygg i att mina mått är tillräckliga och att bebisen inte är så stor så det ska nog gå bra. 

Nästa orosmoment är att den just nu inte riktigt vill ligga med rumpan nedåt heller utan ligger liksom lite på snedden med rumpan mot ljumsken. Ett krav för att få föda vaginalt är ju att den ställer in sig med antingen huvudet eller rumpan nedåt (så länge bäckenmått och vikt är ok). Tydligen gör de allra flesta bebisar det i sinom tid men det är sjukt frustrerande att inte få ställa in sig på något!!! Jag vill ju så långt det är möljigt undvika ett kejsarsnitt så jag hoppas innerligt att  den ställer in sig åt det ena eller andra hållet!

Jag förstår din känsla av sorg! Dottern har nu valt att mer eller mindre sluta amma (händer på sin höjd en gång i veckan) och även om det känns skönt att hon har fått välja det själv så känns det samtidigt som om en era är över Sen kanske hon blir väldigt amningssugen när bebis kommer, det återstår ju att se. 

Det som jag funderar över när jag läser det du skriver är om du slutar för att du själv är övertygad eller om det är din man och er situation? Jag säger inte att det är fel anledningar att sluta men det är ju ofta mycket svårare att stå för det om man inte själv känner sig övertygad om att det är det rätta. Förstår du vad jag menar? Jag vet en gång då jag fick för mig att jag skulle sluta nattamma men jag var aldrig fullt övertygad varför jag faktiskt skulle sluta så det gick inge bra. När jag däremot var motiverad att genomföra ett avslut för nattamningen så gick det faktiskt superbra!

Men det var bara några tankar kring det du skrev. Generella tips för att avsluta tycker jag är svårt då det är så otroligt olika hur barnen reagerar, hur man själv fungerar, vilket stöd man har i omgivningen osv. Men det viktigaste är väl att man möter barnets känslor och verkligen trycker på att det är ok att känna sig ledsen och sorgsen över den förändring som sker och också visa att man själv har de känslorna. Att man finns där som en trygg bas i alla fall och framför allt låter barnet få ha sina känslor utan att övertyga dem om att de ska förstå ens beslut.

Rent praktiskt så har vatten i en flaska (sån där vanlig sportflaska) fungerat jättebra för oss. Ofta har jag strukit på ryggen och sjungit medan vi legat ner och andra gånger har jag helt enkelt fått ta upp henne och bära henne. Nu har jag ju bara aktivt avslutat nattamningen då hon själv har valt att avstå amning på dagtid så mina tips gäller nog mest natten. Men i övrigt så tycker jag att man ska prata och vara ärlig i det man säger utan att försöka få barnet att dölja sina känslor. Det är ok att bli arg, ledsen, sorgsen, frustrerad osv och barnet behöver inte känna att det ska förstå varför mamma helt plötsligt inte vill längre. 

Ja, mycket surr blev det från min sida Hoppas du får ut nåt av det! 

Jag menade verkligen inte att ifrågasätta om du verkligen ska sluta eller inte. Man behöver ju inte ha någon "legitim" anledning att sluta annat än att man faktiskt vill. Ibland stämmer det beslutet överens med vad barnet vill och ibland inte. Många gånger tycker jag dock att det kan vara svårt att känna vad just JAG vill och innan jag har klurat ut vad det är så har jag svårt att göra något helhjärtat. Lite den känslan fick jag av det du skrev. Hoppas att ni tillsammans hittar en väg som känns rätt i hjärtat!

Mammalund: Jag kan bara utgå ifrån vad jag själv skulle göra och hur jag känner inför den situation du beskriver. Mitt val skulle absolut vara att resa hem på kvällen. Om du har en sån stark känsla att du inte vill lämna honom över natten så tycker jag att du ska lyssna till den känslan. Sen kommer säkerligen fler än en ha åsikter om ditt val men i slutändan är det ändå viktigast att själv komma överens med sitt beslut.

Jag känner också igen insomningssvårigheter från när dottern var runt 2 år. Hon har i och för sig alltid haft ganska täta perioder då hon har haft svårt att somna men jag kommer ändå ihåg den väl. Det gick över efter en tid och under tiden den varade förlängde vi lässtunden ganska mycket och såg till att hon fick mycket tid innan vi släckte. Sedan började hon även sova lite kortare pass på dagarna. Efter en tid gick det över och hon började somna lätt igen.

Här hemma har vi fått en lillebror! Han föddes natten till tisdag och förlossningen var helt fantastisk och gick jättebra både fysiskt och psykiskt. Han kom ut i fot- och sätesbjudning (typ i skräddarställning). Vi åkte hem redan dagen efter och det var en mycket glad och förväntansfull storasyster hemma. Hon gillat verkligen lillebror! Först hade vi tänkt att hon skulle vara hemma med oss nu när vi ändå är hemma båda två men hon pratade så gott om dagis så hon fick gå ändå. Det har funkat jättebra. Idag var döhon dock hemma och vi har fått prova på att vara en hel familj en hel dag och jag är helt slut! Mjölken rann till idag så det har ju knappast underlättat... Det har helt klart varit otroligt jobbigt för dottern idag! Hon vill inte göra någonting, inte klä på sig, inte stanna inne, inte gå ut, inte det å inte det. Jag har dock fått tillbaka mitt tålamod som försvann under graviditeten så vi har verkligen försökt att möta henne på ett bra sätt. Den absolut största svårigheten är dock att jag inte kan bära henne. Hon är ju van att jag när henne lite då och då men ku kan jag ju inte det och det är verkligen jätte jobbigt för henne! Jag har pratat mycket med henne om varför jag inte kan, hur mycket jag längtar tills jag har läkt och kan bära henne igen och hur mycket jag saknar det. Sen har jag även bekräftat hennes känsla. Ändå känns det så otroligt jobbigt! Hon blir så enormt ledsen och bara skriker att jag ska bära henne. Om jag sätter mig ner och antingen tar henne i famnen eller säger att jag jätte gärna vill att hon kommer till mig så skriker hon bara att jag ska stå upp och att jag bära henne. Allt känns bara så jobbigt! Jag vet ju att allt är nytt och att jag ska ge det tid men det känns tungt

Tack så mycket allihopa! Det värmer verkligen att läsa det ni skriver! Idag har varit en mycket bättre dag. Jag känner mig lite mer harmonisk och väljer att se till hur otroligt bra det faktiskt går här hemma. Självklart får hon sörja (jag sörjde ju tiden innan lillebror kom till världen) och självklart känner hon sig förvirrad, ledsen och frustrerad. Men samtidigt ser jag ju hur otroligt mycket hon tycker om lillebror. Hon vill ofta hålla, visar honom vart tutten är när han är hungrig, han får gärna hänga med vid nattning osv. Det enda som faktiskt är ett problem är att jag inte kan bära henne och jag förstår henne. Det är verkligen vår grej, både i normalfall, vid bus och vid tröst. Så det blir ju en ganska stor bit som faller bort. Jag satsar mycket på att få tid med henne själv vilket hon uppskattar. Passar på att ha henne i knät så fort jag kan och försöker hitta alla möjliga stunder till närhet och mys då det är det hon behöver allra mest. I normalfall vill hon alltid gå ut och leka men idag ville hon bara vara hemma, gå i pyjamas och läsa eller bygga lego, så då fick det bli så. Det är ju när vi ska iväg någonstans som de stora problemen dyker upp. Så vi får göra som Frösöblomster tipsade, att bara vara och ta det lugnt. Nu ska vi landa som familj först!

Det är ganska exakt 2 år och 5 månader.