AP-snack & babbeltråd

Tänkte bara dela med mig av vårt liv här hemma just nu. Allt går faktiskt riktigt bra och helt klart över min förväntan! Visst är dottern ledsen en del och då handlar det nästan uteslutande om att jag inte kan bära henne. Härom kvällen pratade vi om att det är ok att gara ledsen och att jag också saknar och längtar till jag kan bära henne igen. Då började hon gråta och jag kände verkligen hur mitt hjärta brast Just bärandet betyder oerhört mycket för henne och det är tydligt att hon verkligen saknar det. Men i de flesta fall går det ändå jättebra och när hon kommer på att jag inte kan bära henne just nu så säger hon "sen, när ditt sår i magen har läkt, DÅ kan du bära mig!"

Nu är ju vi rätt nya på att sova fyra i sängen men än så länge går det bra. Stora är inte speciellt lättväckt så hon fixar ifall lilla skriker lite. Lilla sover igenom det mesta men han är ju bara pytte än så länge så vi får väl se i framtiden. Jag sover var som helst och hur som helst så för mig är det inga problem. Många gånger vaknar jag av att jag ligger fastkilad mellan två barn men jag somnar lätt om igen. Den som är mest lättväckt är nog min man men det funkar även för honom. För min egen del skulle det vara jätte jobbigt att ha ett barn som vaknar i ett annat rum för det innebär ju att kanske måste kliva upp och det tycker jag inte om! Jag har inga problem att vakna och amma, vagga eller trösta men att behöva kliva upp är det värsta jag vet! Då blir jag på jätte dåligt humör! Men om ni upplever att det är jobbigt och ni tror att en egen säng i eget rum skulle hjälpa så är det ju värt att prova. Det kan ju inte mer än misslyckas

Hur har ni det med vredesutbrott hemma hos er? Dottern har alltid varit väldigt samarbetsvillig (och är då även nu)en ibland så låser det sig så enormt för henne. Oftast handlar det om mig och vad jag gör, att hon vill att jag ska hålla min hand på henne på ett speciellt sätt, hon vill ha mitt täcke, vill att jag ska stå upp, sitta ner, bära henne osv. När det handlar enbart om att styra mig och hur jag ska stå eller sitta så förklarar jag bara lugnt för henne att jag vill sitta och inte stå just nu. Handlar det om att hon behöver att jag gör något för henne så brukar jag försöka möta henne när det går, ex hon vill hålla handen så gör vi det. Vill hon bli buren gör jag det om jag har möjlighet annars ger jag ett annat alternativ. Saken är den att det ofta låser sig för henne. Hon skriker tills hon inte kan andas längre och jag som normalt sett verkligen tror på att låta barn (och vuxna) ha sina känslor ser att jag inte bara kan bekräfta utan det enda som faktiskt fungerar är att försöka bryta. Jag har försökt att prata och bekräfta men har kommit till insikt om att det är lönlöst i stunden. När utbrotten kommer påminner jag bara lugnt för henne att jag står på hennes sida och att jag ska försöka hjälpa henne så gott jag kan men sen låter jag henne i princip vara och fortsätter med något annat. Det känns lite hemskt men det är verkligen det enda som fungerar. Till slut brukar hon bli intresserad av något av det jag gör och då går det över. Nästan alla gånger utbrotten kommer är hon antingen trött eller hungrig så det börjar bli lite lättare att jobba oss förbi dem nu när vi har koll på det. Däremot så sker dessa utbrott nästan uteslutande med mig. Hon har nu varit hemma med bara pappa i två dagar då lillebror tyvärr blev sjuk så han och jag har legat på sjukhus och då är det lugna gatan för det mesta. Visst har dom sina meningsskiljaktigheter men det leder aldrig till dessa utbrott. Varför är det så? Sedan är det ju inte så konstigt att det har blivit lite fler utbrott på slutet då det bara är drygt två veckor sen lillebror kom och nu har dessutom han och jag bott på sjukhus några dagar...

I natt var det verkligen natten från helvetet. Just när jag hade somnat vaknade dottern och skulle absolut ligga på mig eller nästan klättra över mig. Jag förklarade att jag inte ville det men att hon gärna fick ligga bredvid mig och att vi kunde dela på min kudde. Hon blev helt hysterisk och började slänga sig över mig och eftersom lillebror ligger på min andra sida fick jag skynda mig att ta bort henne. Min man tog lillebror och jag satte mig med dottern i knä. Då börjar hon bara skrika att jag ska ligga ner och jag säger bara lugnt att då lägger jag mig ner så kan du lägga dig bredvid. När jag sedan lägger mig så skriker hon att hon ska sitta på mig vilket jag bara säger att jag inte vill och lyfter sedan bort henne. Den skriker hon att hon ska sitta i mitt knä och att jag ska sätta mig upp. Jag tar henne i famnen och hon blir ganska lugn tills hon kommer på att hon vill hålla min hand. Men hur hon än håller så blir det fel och hon bryter fullkomligt ihop. Jag förklarar bara för henne att jag vill sova och tänker lägga mig ner men hon bas kastar sig runt. Sen blir lillebror hungrig och jag ska amma honom men då tycker hon självklart att han ligger precis där hon ska vara (även om vi alltid har haft henne på den ena sidan och lillebror på den andra) och till slut brister det och jag blir jättearg varpå hon blir superledsen och börjar skrika att hon också ska ha tutte (hon har bara på skoj testat tutte någon enstaka gång efter att lillebror kom - hon hann nämligen avsluta amningen själv ett bra tag innan han kom). Hon bara skriker och kastar sig runt i sängen och till slut känner jag att situationen är ohållbar både för henne och för oss andra. Då förklarar jag för henne art jag och lillebror kommer att sova i det andra rummet i natt och att hon får sova med pappa. Hon köpt ju självfallet helt hysterisk och skriker och slåss men jag går och pappa sätter sig för dörren. Ganska snabbt hör jag att hon lugnar ner sig och min man berättar sen att de satt sig ner och han hade sagt att de nu skulle lugna ner sig och att de sedan kunde gå in till mig och fråga om vi ville sova hos dem. Sedan hade han pekat i sängen och förklarat hur alla skulle ligga och att det var så det skulle bli om de skulle fråga mig. Sedan går vi in och sover allihopa och det går riktigt bra. Hon känns så otroligt extrem i sina utbrott. Hon tappar all kontroll och det går knappt att bryta. Jag tänker att hon kanske letar mina gränser litegrann och att jag blir lite velig då jag hela tiden tycker synd om henne och vill ge henne den närhet hon efterfrågar men hur jag än gör så blir det fel. Kanske ska jag under dagen förklara för henne att vi alla sover på våra platser (hon har en säng som står dikt an mot våran så vi har liksom en extra bred familjesäng). Nu när jag och lillebror har legat på sjukhuset har hon sovit som en klubbad säl (det har hon även gjort senaste tiden även efter lillebrors ankomst) men nu första natten som jag och lillebror var hemma igen vaknade hon massor med gånger under kvällen och sedan slutade det med denna katastrof. Jag förstår ju att det är jobbigt för henne och vi pratar mycket om känslorna kring att få ett syskon och att det är ok att inte tycka om lillebror. Men all övrig tid älskar hon verkligen honom och det mesta flyter på rätt bra. Men sen kommer dessa utbrott och jag tappar all energi... Jag vet verkligen inte hur jag ska bemöta det. Vi måste ju bryta utbrotten på något sätt samtidigt känns det öite konstigt att säga att när du är lugn så får du tillbaka mamma... Å andra sidan var jag tvungen att gå iväg i natt eftersom det var en fara för lillebror att amma i närheten av henne. Usch vad svårt det är! Jag behöver verkligen era tankar och idéer nu! Är hennes beteende normalt? Jag tänker att det mesta är normalt men när jag pratar med andra så verkar ingen ha barn som får sånna här kraftiga utbrott.

Tack så mycket MsKitten för ditt svar! Det känns så skönt att höra att andra känner igen sig. Igår var det dags igen. Vid läggdags bröt hon ihop totalt igen. Hon var jätte trött då hon vägrar sova på dagarna men blir alldeles för trött på kvällarna. Då kommer utbrotten. Igår hade hon först ett utbrott i 20 minuter då ingen fick röra henne. Sen somnade hon av utmattning för att sedan vakna fem minuter senare med utbrottet ned stort U! Det varade i en timme! Vi valde ett nytt sätt att hantera det på, nämligen att inte försöka bryta, inte försöka förhandla eller förklara något. Istället fick hon gå igenom utbrottet och alls känslorna medan vi satt i samma rum och sa bara lugnt att vi ser att det är jobbigt för henne och att vi finns där för henne. Det tog som sagt vldigt lång tid för henne att landa igen men när hon väl gjorde det så var hon hur glad som helst igen (som alltid efter hennes utbrott). Även om det nu var jätte jobbigt att se henne i utbrottet och inte göra något aktivt så kändes det ändå väldigt bra efteråt. Vi hade funnits där för henne, bekräftat hennes känslor och inte gjort eller sagt något som vi ångrade i efterhand. Sen om det är rätt eller fel i längden vet jag inte men känslor är ju inte farligt och jag tänker att det kanske är något som hon måste gå igenom. Det som blir ganska tydligt är att hon i slutet av dessa utbrott alltid kommer till att hon vill att jag ska bära henne och jag tror att det är det som är absolut jobbigast för henne efter förlossningen. Hon verkar sakna det väldigt mycket och hon pratar väldigt ofta om det.

Kan ju tillägga att vi verkligen försöker styra dagen så att hon ska gå och lägga sig innan hon blir så trött att utbrotten blir ett faktum men det funkar inte alltid...

Ja att bli buren älskar hon ju! Just nu vill hon ju dock helst bli buren av mig som inte riktigt kan bära henne än. Men vi får se om hon vill bli buren av pappa istället. Helt klart värt att prova! Utbrotten har hon ju haft även innan lillebror kom så de hör nog lite till både åldern och hennes temprament. Men de har ju helt klart blivit fler nu sen jag och lillebror hamnade på sjukhus. Vi är nu på återbesök och hoppas innerligt att vi slipper bli inlagda igen. Stackarn har fått njurbäckeninflammation .

Tack så mycket! Vid 4.30 inatt var det dags för nästa rop på närhet och det slutade med att jag flyttade in i gästrummet. Hon blev jätte ledsen men det hela blev ohållbart så jag var tvungen. Usch det är då jobbigt och jag behöver verkligen er syn på saken. Just nu ser läget ut så här: När hon vaknar på morgonen är hon nästan alltid glad. Jag försöker ge henne närhet under dagen men hon är inte lika intresserad då utan sitter en stund i knä och springer sedan i väg och leker. På dagis är hon precis som innan lillebror kom, vilket hon också till stor del är hemma om man bortser från dessa utbrott. Det är ju på kvällarna och nätterna som det verkligen låser sig. Hon ber ju (oftast börjar det med att hon ber om det) närhet vilket jag verkligen tycker är jättefint men det spårar ganska snabbt ur, framförallt om jag inte kan tillgodose hennes önskemål i stunden. Som exempel - i natt ville hon att jag skulle vändaig mot henne men då låg jag och ammade lillebror så det var inte möjligt. Jag förklarar att jag kan ligga hos henne när lillebror är klar men hon bara sliter i mig och redan där har jag tappat henne. När lillebror väl har ammat färdigt så räcker det inte med att jag lägger mig mot henne, då ska jag också stryka på ett speciellt sätt, hålla handen på ett speciellt sätt och hur jag än gör så gör jag fel. Till slut förklarar jag bara att detta inte går längre och att jag kommer att gå och lägga mig i rummet bredvid. Dock känner jag ju så dåligt samvete över att lämna henne när hon är så ledsen (hon är verkligen sorgsen och skriker efter närhet) så då försöker jag prata med henne om att jag kan ligga kvar om hon lägger sig ner bredvid mig men kaoset bara fortsätter så till slut får jag lämna rummet iaf. Då sitter hon hos pappa och är så där sorgsen och gråter stilla men accepterar situationen men somnar aldrig om. Min man tycker att jag drar ut på det i onödan och det ligger nog något i det. Samtidigt vet jag ju att hon är ledsen och vill vara nära mig och jag känner lite att jag sviker henne när jag lämnar rummet när hon har det som svårast. Jag vill inte ge henne känslan av att jag bara är där när hon inte är ledsen men samtidigt så blir situationen helt ohållbar och ibland känner jag att det t o m blir en fara för lillebror. Hur gör man? Hur gör jag för att bemöta hennes känslor, bekräfta dem, hjälpa henne hantera dem utan att köra över henne och ge henne "ultimatum" som att gå och lägga mig i andra rummet. Allt detta och ändå få det att funka med lillebror. Snälla ös på med alla tankar och råd ni har!!

Tack snälla för era tankar! 

Tanken att jag och lillebror sover i ett rum redan från början har slagit mig tidigare. Dottern sov jättebra med pappa när  jag och lillebror var på sjukhuset så det funkar ju. Sen kanske det är jobbigt för henne att ta att vi ska sova hemma men i ett annat rum. Men ledsen får man ju bli. På så vis slipper jag ju även framställa det som ett ultimatum. Lillebror sover ju riktigt bra när han är frisk (lite sämre nu om än på bättringsvägen) så det kan även vara ett alternativ att han och pappa sover i ett annat rum. Men jag tror nog att alternativ ett är det där ALLA i familjen kommer att sova som bäst. Min man är lite rädd för att sova alltför nära lillebror då han är rädd att lägga sig på honom... Men jag tror nog att vi får välja ett alternativ redan från kvällen då jag tror att det skulle bli lite rörigt för dottern om jag går mitt i natten... Problemet är bara att min man kliver upp kloockan fem och det är då det brukar börja bli kritiskt för dottern... Hon kommer inte att kunna sova själv och om jag går in då så kommer ju problemet att kvarstå. Detsamma gäller ju om pappa sover med lillebror och han måste lämna in honom till oss när han går... Ja, vi får klura lite på det. 

Madeleineh: Jo, jag känner igen det där med att hälla fel, fel mugg, fel tallrik, gurkan är skuren fel osv... Men det har jag lite lättare att hantera. Det handlar ju liksom om lite mer, i mina ögon, komiska situationer. Att hon blir arg för att gurkan är skivad istället för skuren i stavar  kan jag ta och jag kommer inte att slå knut på mig själv för att tillgodose hennes önskemål i sådana situationer om jag inte själv känner för det. Men det är när hon är ledsen och vill ha närhet som det blir jobbigt att bara skaka av sig det. Visst blir hela situationen absurd och i slutändan tror jag inte att det handlar om närhetsbehov när det leder till detta men det är ändå då som jag får svårt att hantera situationen och jag får dåligt samvete hur jag än agerar. Kanske måste jag helt enkelt inse att jag inte kan tillgodose hennes närhetsbehov alla gånger och sluta få dåligt samvete. 

Ja, detta att sänka kraven tycker jag snabbt blir tydligt när man får barn nummer två. Det går inte att amma den lilla och hjälpa dottern när hon har bajsat utan en måste vänta (men ambitiös och nybliven tvåbarnsmamma som jag är så har jag ändå försökt ) och jag inser att det är en del av livet och man måste se till helheten. Det är helheten som kommer att göra mina barn trygga, inte att jag inte kan tillgodose allas behov precis just när de efterfrågar dem. I teorin tycker jag att det är väldigt lätt men i praktiken kommer det dåliga samvetet och jag antar att min nästa resa som förälder är att acceptera det och skippa det dåliga samvetet. Många gånger borde man ge sig själv samma råd som man skulle ge till andra och jag skulle aldrig ge någon annan i min situation dåligt samvete över hur jag försöker lösa situationen så varför gör jag det mot mig själv?  

Jag tror faktiskt inte att ta hem henne från dagis skulle lösa några problem. Hon är där fyra dagar i veckan (korta dagar) och hon fullkomligt älskar det! Jag tror att det är en bra paus för henne och för mig. Hon hinner leka och vara fysisk och jag får en paus och hinner se till att hundarna får sina behov tillfredsställda (det är många behov i den här familjen ) och jag hinner både vila och få några lugna stunder tillsammans med lillebror. Men jag har alltid sagt att om hon visar några tendenser på att inte trivas på dagis längre eller visa att hon vill vara hemma så får hon vara det utan minsta tvekan. Men jag tror inte att det är vad hon efterfrågar just nu.

Tack snälla för era tankar! Det är så skönt att kunna bolla med någon och ibland känner jag mig lite desperat i situationen men jag antar att det lägger sig. Det har ju trots allt bara gått tre veckor och det är en omställning för alla. Ledsen om jag totalt har tagit över tråden men det är nog snart någon annans tur  

Stort grattis till både mammalund och yamma! Spännande!

Mammalund: Jag slutade nattamma när dottern var runt två år (i och med graviditeten). Jag började med att trappa ner (hon kunde amma flera ggr varje natt) för att slutligen även ta bort morgonmålet vid 6-tiden som blev något av en favorit för henne. Hon fullkomligt älskade tutte och när jag började begränsa och ta bort den blev hon inte miss-happy direkt . Jag tror att det dels är viktigt att man bestämmer sig för hur man ska göra. Jag velade rätt länge över både OM jag skulle göra det och sedan HUR jag skulle göra det. Jag lyckades inte så bra då. Sedan bestämde jag mig för att trappa ner och om hon blev helt hysteriskt ledsen så skulle hon få tutte ändå. Det funkade faktiskt riktigt bra! Många skulle nog ha invändningar kring detta att ge henne ifall hon vart hysterisk men jag kände att jag varken orkade eller ville genomföra det då. Sen tror jag att det är viktigt att komma ihåg att det är helt ok att de blir ledsna. Det var ju något som hade funnits där för henne sedan dag ett och som jag sedan valde att plocka bort. Jag var väldigt noga att prata med henne om det på dagtid då hon hade lite mer distans och förklarade att jag hade ont i mina bröst och att det därför inte alltid funkade att amma längre. Vi införde nedräkning de gånger då hon fick prova ifall det gick och om det gjorde för ont för mig bestämde vi att vi skulle räkna till ex 10 och sen skulle hon släppa. Det var också ett jättebra "verktyg". 

När det gäller bröllopet så skulle jag personligen inte åka (om nu brudparet stod närmast min man, hade det varit tvärtom så hade min man fått stanna hemma). Men jag tycker egentligen inte att det är viktigt för dig att veta vad jag skulle göra (annat än kanske att du inte behöver känna dig ensam som resonerar så) utan det viktigaste är ju vad du känner i hjärtat.