AP-snack & babbeltråd

Hemma hos oss är läget klart lugnare. Utbrotten är få och klart mer hanterbara. Mycket skönt! Märker dock att det fortfarande är ganska svajigt och när mina föräldrar var här i helgen blev hon oroligare på nätterna och låg ganska ofta på gränsen till utbrott. Hon tyckte ju att det var superkul att ha mormor och morfar här men det blev ändå lite för intensivt för henne. Nytt från förra veckan är att hon inte vill gå på dagis så förra veckan var hon hemma två dagar och denna vecka har hon varit hemma alla dagar utom idag då jag var tvungen att lämna henne då lillebror ska på röntgen och ingen annan kunde vara med eller passa storasyster. Hon var väldigt ledsen hemma och ville inte åka. På dagis grät hon inte men hon var klart inte sig själv. Kändes osäker och höll mig hårt i handen. När vi skulle vinka såg hon väldigt sorgsen ut, annars brukar hon skoja och spexa när vi vinkar. Kändes verkligen inte roligt Ska ringa dagis sen och höra hur hon verkar. Funderar på om jag ska hämta henne efter lunchen. Samtidigt kanske det är bra om hon är där för att komma ihåg hur roligt hon brukar ha... Jag har inget emot att ha henne hemma men med tiden blir det svårare och svårare då det inte finns några barn i hennes ålder att umgås med. Tror hon kommer att sakna det. Kanske (och mest troligt) så är det en fas som går över när hon har varit hemma ett tag. Någon som känner igen att den stora har blivit väldigt hemma-kär efter nytt syskon? Hon som tidigare har varit en riktig uteråtta har blivit en riktig liten mysfis som mest vill vara hemma.

Jag valde i alla fall att hämta hem henne. Känns bra och hon var mycket glad att jag kom. Hon hade inte riktigt varit sitt vanliga glada jag så nu har jag bestämt att hon får vara hemma med mig och lillebror tills hon visar att hon vill gå på dagis igen. Känns bra att ha henne hemma om det är det hon vill. Ändå känner jag mig lite... ja, jag vet inte. Känns bara lite trist att vi inte har så många vänner där vi bor, hon har egentligen bara en kompis utanför dagis och några som vi ibland träffar ute på området där vi bor. Hon har ett jättebra dagis och jag vill inte släppa platsen. Är lite osäker på hur det fungerar ... Dock tror jag att det är ok för förskolan att vi är långlediga och att vi får ha kvar platsen så länge vi betalar för den. Sen kanske det visar sig att hon vill gå på dagis igen redan nästa vecka, vad vet jag

Ja, jag tycker väl egentligen att det är en rätt sund reaktion och jag är glad att jag nu har provat ha henne hemma hela veckan för att se att jag faktiskt får det att funka. På ett sätt tycker jag nästan att det är skönt att slippa lämna och hämta på speciella tider, framförallt då hämtningen alltid har blivit på fel tid för lillebror. Jag får väl återkomma om hur det funkar för oss men just nu är jag ganska inställd på att hon blir hemma på heltid ett bra tag. Någon supermamma känner jag mig inte som Men helt klart kräver det en hel del att hinna med två barn och två hundar + sig själv och mannen Ibland känner jag hur skönt det skulle vara att inte ha hundarna men samtidigt så skulle jag verkligen inte vilja vara utan dem. Men under graviditeten var jag ju orolig för mitt tålamod och över hur jag skulle orka med två barn. Nu kan jag bara konstatera att jag är bättre på att vara tvåbarnsmamma än att vara enbarnsmamma och gravid Jag älskar att mitt tålamod är tillbaka!!

Jag tänkte bara tipsa er som snart ska föda barn igen. Jag kom i kontakt med dyktekniken under min graviditet och veckorna innan förlossningen läste jag boken "Föda utan rädsla" och detta hjälpte mig så oerhört under förlossningen. Jag var inte rädd innan men jag ville ändå vara mer förberedd och komma ihåg mer från denna förlossning än vad jag var första gången. Sista förlossningen var en otroligt fantastisk upplevelse som alla borde få uppleva! Så ni som nu väntar ny bebis, kolla upp det ni hittar om dyktekniken och låna boken "Föda utan rädsla" på bibblan.

Frösöblomster: Vad roligt med så härlig feed-.back på utvecklingssamtalet! Måste kännas jätteskönt att höra att de är så goa med varandra (även om du redan vet det ). Alltid skönt att höra att pedagogerna beskriver samma barn som man har hemma. Jobbigt om man inte skulle känna igen sig i beskrivningen... 

Madeleineh: Kan du inte prova ha honom hemma några dagar för att känna efter? Säger han att han vill vara hemma?

Vi har nu haft lite hit och dit med dagis. Förra veckan var hon bara där de timmar som jag var på sjukhuset med lillebror. I övrigt var hon hemma. I måndags skulle hon absolut gå och var jätteglad över det. Igår skulle hon inte gå och idag skulle hon. Verkligen hit och dit! Det är lite för tidigt att utvärdera hur det går att ha det så flexibelt men klart är i alla fall att hon var väldigt mammig i måndags eftermiddag och ville som sagt inte gå igår. Hon kräver just nu otroligt mycket fysiskt närhet och även om jag försöker så räcker det liksom inte till. Om jag håller lillebror med ena armen så är det absolut just den handen hon ska hålla i just då. Om jag ammar honom på vänster bröst så ska hon just precis då sitta i mitt vänstra knä Det är som om hon ser vad jag inte kan för tillfället och så ska hon ha det just precis då! Ändå tycker jag att jag är väldigt noga med att ge henne mycket närhet, ge henne tid osv men det kanske är så här det ska vara

Igår hade jag nog min sämsta dag någonsin tror jag... Jag hade ingen ork eller energi att ha dottern hemma (upptäckte jag lite för sent...) och hela dagen kändes så jobbig. Jag störde mig på allt och kände mest att jag ville dra mig undan. Mår si så där för tillfället då jag känner mig så otroligt ensam. Vi har ingen släkt där vi bor (förutom farmor som har övernattningslägenhet och brukar komma ganska ofta på helgerna) och de få vänner jag har i den här staden jobbar ju på dagarna och bor en bra bit bort ändå. Känns så tomt och känner att dagarna blir så otroligt långa. Vad gör ni som är/har varit hemma med större barn på dagarna? Hur får ni dagarna att gå? Känner att det skulle vara skönt med lite avbrott i vardagen med lite sällskap. Det blir så tradigt att få dagarna att gå... Så dela gärna med mig hur era dagar ser/såg ut när ni är/var hemma?  

Peap: Den stora skillnaden mellan de två förlossningarna var att andra gången var jag fullt närvarande Första förlossningen gick snabbt och jag har hela tiden sagt att det var en jättebra förlossning. På många sätt var den ju det. Den gick snabbt, ingen smärtlindring (men det var mest för att jag inte hann), jag sprack inget, dottern mådde bra och allt var tämligen okomplicerat. Ändå så närmast förlamades jag av smärtan och jag har väldigt många minnesluckor som min man har fått fylla i i efterhand. Nu sista gången var jag väldigt mycket mer förberedd på hur smärtan visade sig och jag hade en strategi (dyktekniken med inslag från lite av tankarna i "Föda utan rädsla") som jag kände mig trygg med. Jag var helt avslappnad och fullt närvarande i varje värk. Så pass avslappnad att bm var övertygad om att jag sov under de värsta värkarna . Egentligen tappade jag bara fokus en enda gång och det var i övergången mellan öppningsskedet och krystningsfasen. Men ganska snabbt var jag på banan igen. Klarade hela förlossningen utan smärtlindring och jag yppade inte ett ord under värkarna utan var fullt fokuserad på vad som hände i min kropp. En superhäftig upplevelse!!

Madeleineh: Tack för tips! Att luncha funkar nån gång men Stockholm är stort och de jag umgås med jobbar på andra sidan stan och enkel väg är det drygt 4 mil... Så jag gör det inte alltför ofta då jag inte vill fastna i trafiken på våg tillbaka till dagis. Men det händer. Sen ska jag försöka bli bättre på att haffa andra föräldrar som är föräldralediga på dagis. Jag är en mycket social person men konstigt nog blir jag väldigt blyg och tillbakadragen när jag verkligen måste anstränga mig för att få lite sällskap. Men jag SKA bli bättre! . Ska bli spännande att höra hur det går för er. Rapportera gärna tillbaka hur det går om du nu väljer att ha storebror hemma.

Madeleineh: Du är inte helt fel ute. Jag är norrlänning, nedflyttad till Stockholm lite mot min vilja Så norrlänning i hjärtat! Ja, jag är verkligen en person som hämtar energi av att umgås med andra så nu när jag går hemma på dagarna blir det ju extra viktigt. När jag jobbar får jag ju en hel del socialt där...

Peap: framförallt saknar jag mina nära vänner som jag kan ha såväl ytliga som djupa diskussioner med. De som tänker lite lika som mig och som sätter värde på ungefär samma saker. Just nu har jag en sån vän i Stockholmsområdet (barndomsvän) men tyvärr funderar de på att flytta norröver. Men visst går det bra med övriga också Har lite andra kompisar från norr som också bor här nere. De har inga barn men funkar bra att umgås med i alla fall, även om det blir rätt sällan då prioriteringarna ser väldigt olika ut . Men en sak är säker, jag tycker det är skitsvårt att hitta nya vänner. Jag har alltid haft väldigt lätt för att få nya vänner men då har det nästan alltid skett genom att jag har träffat nya personer genom gamla vänner men det är ju svårt när jag inte har så många gamla vänner i närheten att förlita mig på. Känns faktiskt lite tufft just nu...

Angående detta med förlossningar: För mig personligen var det viktigt att föda vaginalt då jag dels var rädd för tiden efter ett kejsarsnitt och få jag dels kände mig så starkt övertygad om att min kropp verkligen är skapt för att föda barn även om de ligger i säte Jag ville heller inte ha smärtlindring då jag ville testa min förmåga att bara följa med och låta kroppen jobba. Men precis son du Madeleineh säger så tycker även jag att det som är mest väsentligt är ju hur varje enskild person upplever sin förlossning under dess gång och efteråt - inte huruvida man valde ks, smärtlinding eller hemmafödsel. Jag hoppas att alla har modet att våga ta beslut utifrån vad man tror är bäst för just dem. Sen kan jag inte låta bli att önska att alla verkligen borde få uppleva min förlossning då den var något helt fantastiskt! Men då skulle väl jorden bli än mer överbefolkad eftersom alla skulle vilja göra om det