AP-snack & babbeltråd

Peap: Påminner om mina svärisar fast de har ju vett att lugna sig när man säger till dem försiktigt Konstigt att de inte ser att hon är lite avvaktande...

Nej det är ju frågan, hur svårt ska det vara. Bor de långt borta Peap eftersom ni ses så sällan? JAg har för mig du var lite orolig inför sommaren och amningen när ni skulle komma fram efter lång resa. Jag försöker uppskatta våra föräldrar för vad de är. Jag har nog lite gett upp och tänker att de faktiskt är snälla mot sonen, han far inte illa där på nåt sätt och det får vara så. Men vissa saker markerar jag att det inte är att tänka på, typ åka på scootern med morfar eller sova hos farmor och farfar. Jag tar inte många fighter men när jag säger ifrån markerar jag rätt tydligt vad jag anser och vem som bestämmer över barnet i sista hand. Sen sitter jag och morrar i tysthet över deras brist på förståelse av vikten av mat och sovrutiner. De kan liksom lämna sonen här 21.30 och komma in från lekplatsen en timme senare än sagt. Det stör mig men sånt försöker jag tänka att det är viktigare att sonen har en bra relation med dem än att de lyder mig till punkt och pricka. För i de fallen handlar det ju om mig och dem. Suck, det är lite komplicerat allt det här, viktiga relationer men så olika syn.

Dock kan min mamma var lite oförstående och brista i respekt på dåliga sätt som faktiskt oroar mig. Om inte hon tycker nåt är viktigt skiter hon i det ohc det skrämmer mig. Typ när vi körde mjöllkfri kost ljög hon om maten och sa den var okej fast det inte var det. När jag sen frågade i efterhand erkände hon men inte en fråga om det skadat lillebror på nåt sätt.

Vi provade sele men han blev vansinnig i den också. Ska dock ge den en chans till, det var lite samma med stora. Det var först när han kunde sitta framåt då coh då i sjalen som det blev bättre. Bäst blev det när vi fick hem selen. Kollade på syskonvagnar, men ärligt, det känns fel och 5-6000kr känns helt för mycket pengar.

Jag har ju också en tvååring här hemma, 2 år och 3mån. Jag blev väldigt lättad av att läsa om era nattningar eftersom vi har samma här. Två timmar är inget ovanligt alls. Om han sover middag eller inte spelar ingen roll merän för hans humör på slutet. Igår var han så trött att han bara grät, inte skrek utan bara grät ut sin förtvivlan med stora tårar som rann nerför kinderna. Skulle äta kvällsmat i pappas knä, inte borsta tänderna, jag fick inte läsa saga, inte vagga, sen skulle han äta igen, inte borsta tänderna, pappa läsa osv osv. Frösöblomster, kanske vi ska prova bärsele igen. Även om jag inte kan bära honom till sömns när jag är ensam med dem kanske det kan gå bra när vi är två hemma. Han somnade ju faktiskt så upp till 18-månader.

När det gäller tålamod är det ju inte konstigt Skrutt. Jag tror man lätt underskattar hur hormonerna påverkar en som gravid. Du säger att du inte är dig själv, det är du ju inte heller, du är gravid. Jag är aldrig mig själv då men jag har alltid lika svårt att fatta det.

Jag tycker det låter som du ger din dotter massa tid av dig själv. Grejen är ju att hon inte ser det så utan vill ha hela dig alltid. Så brukar jag tänka iaf. Jag minns också att jag var sjukt orolig för hur det skulle gå att få ett barn till när man redan har ett mammigt. Är det något jag lärt mig som tvåbarnsmamma är det att ta dag för dag för ingen är den andra lik och saker blir inte som man tänkt. Det kommer att lösa sig. Sen upplevde jag det som en stor omställning och sorg i att inte kunna vara fullt tillgänlig för stora. Nu måste jag prioritera. Lilla skriker för mat och stora har en bajsblöja och jag är själv. Stora har fått sitta i sin matstol ensam länge för jag fixat med lilla och sen blir lilla ledsen precis när jag ska ta mig an stora som till slut tröttnar och kallar på mig. Någon får vänta och det är bara så det är. Men det har varit tufft att inse det efter att ha varit så mån om att alltid uppmärksamma direkt och finnas för ett barn. Jag försöker ändå tänka att syskon är något väldigt värdefullt att ha.

Jag är också bra på att tolka in mycket av reaktioner som något jag gör. Igår när han var ledsen och bara ville ha pappa fick jag direkt för mig att jag inte funnits för honom på ett bra sätt att han var ledsen på mig Ibland får man nog bara inse att barnens världar är betydligt mer och betydligt mer komplexa än att det går att säga att det jag gör påverkar såååå mycket,  finns ju annat.

Jag var inte beredd på den förändringen riktigt. Och framför allt inte sorgen över att tiden med ett barn var förbi, symbiosen var över på nåt sätt. Brottades med enorma skuldkänslor också och känsla av otillräcklighet. Men men, man landar såsmåningom och varje dag som går gör det ju lättare

Jag har sörjt och låtit mig göra det. Nu är lilla 10v och tiden då vi var tre bleknar allt mer. Jag blir ändå tårögd ibland när jag tänker på kvällen då jag nattade sonen med saga och hade värkar samtidigt. När jag reste mig ur sängen efter han somnat grät jag, för vi var på väg till bb då och jag visste det var slutet på något som varit så fantastiskt. Jag minns det som en av de bästa tiderna i mitt liv, första två åren av hans liv. Sån är jag, alla känslor är tillåtna och jag är lite nostalgisk av mig. Fast med barn gäller det att inte vara det för länge för då missar man viktiga delar eftersom allt går så fort. Nu har jag gått vidare och älskar min nya tillvaro med två. Sjukt intensivt jämfört med ett men ack så roligt. Håller med frösöblomster till fullo, vi förlorar ju inget på detta. Ha två barn blir två dimensioner till, dels det yngre barnet men även syskongrejen. Jag är jättenöjd och glad nu Det jag vill säga skrutt är att sörj utan att känna dåligt samvete, när du är klar med det går du vidare rikare i form av en ny familjemedlem och minns tiden med dottern som en bra tid....då. Bra att passa på då du är gravid, för den tiden är ju inte så lajbans ändå, enligt mig iaf

Kan bara instämma! Det tänkte jag inte på innan lillebror var född, man får syskondimensionen också och den är så mycket värd. Se storebror krama lillebror, pussa honom på huvudet när vi kommer till förskolan, passa på lillebror när de andra barnen kommer för att titta....vi har turen att slippa svartsjuka utan har en storebror som päser av stolthet och uttrycker sin glädje över lillebror   Som sagt, allt har sin tid och nu är enbarnssymbiosen borta och vi har detta. Inte alls för att pusha dig peap jag säger detta, tycker själv dt kan vara lite syskonhets i vårt samhälle. Det är i princip att vara elak att ha ett barn bara vilket är så fel, alla måste göra det som känns rätt.

Det kommer Skrutt, låt alla känslor vara bara så kommer allt att bli bra. Man måste ju få tid att gå vidare också, det sker ju inte alltid av sig själv.

Jag känner själv hur jag börjar komma in i att ha två barn. Nu samsover vi alla fyra vilket funkar fint Så himla mysigt att vakna allihopa i sängen tycker jag. Nattningarna när jag är själv har jag klarat två stycken nu. En bra och en lite mindre men inget barn har behövt vara jätteledset och det är ju inte varje dag jag gör det heller. Känns så himla bra, just det här med sovandet och nattandet har jag varit så orolig för.

Nu har vi förresten tagit sommarlov för storebror. Inget dagis förrän i augusti Ska bli helt otroligt skönt att vara så mycket lediga hela familjen (sambon jobbar natt 80% i sommar) och slippa passa tider utan bara vara allihopa.

Jag tänker att man ser på barnet hur det reagerar. Om sonen trillar säger jag nåt i stil med hoppsan eller du trillade eller vad som helst. Blir han ledsen tröstar jag, blir han inte ledsen säger jag upp och hoppa. Tycker det är vidrigt att säga upp och hoppa om barnet blir ledset. Men också lite fånigt att stortrösta om barnet inte reagerar. Lyssna in barnets reaktion först men det kanske är rätt underförstått här.

Se hur alla andra gör är inget jag direkt kör med. Kanske när lillebror blir större och kan se på storebror som frösöblomster gör. Men jag vill inte fostra barn att göra som alla andra nödvändigtvis

Jag känner igen både det här med sömnen och utbrotten

Utbrotten är nästan så vi till slut bara skrattar för det blir så hysteriskt. Han blir så arg för ingenting, förvisso går det väldigt snabbt över men det kanske har med barnets temperatment att göra. När jag skriver ingenting menar jag att jag lade sås på riset, kletade ut sylten på plätten istället för att ge en klick, satte in hans tallrik åt fel håll i diskmaskinen, föreslog gummistövlar när han ville ha skor osv. Omöjligt för mig att veta men han blir hysteriskt arg och ledsen. Egna utbrott får jag tyvärr allt oftare. Jag har inte fått det tidigare men nu blir jag sjukt stressad när lilla är ledsen och stora "håller på". Det går ut över storebror vilket jag hatar. Ser det lite som en markering för mig själv att jag är väldigt trött då och att det är dags att vila, kräva lite tid själv eller annat för att orka.

Sömnen är kaos här med stora. Vi har nog resignerat och jag tänker han är ett känsligt barn. Vi låter honom vara uppe för att slippa tvåtimmarsläggningar, kör runt extra i bilen osv. Struntar i dagsvilan ibland. Det är kaos men samtidigt var rutiner inget som hjälpt på sistone heller.

Du kanske har helt rätt skrutt, attt ibland är det bra med rutiner och ibland inte. Nu är det kanske rätt kass när det inte är dagis varje dag, lillen är lite oberäknelig, sambon jobbar natt och ibland dag. Det är liksom inte som i höstas då alla dagar var exakt likadana och rutiner var bra. Rutiner är ju rätt mycket för ens egen skull också. Det får väl vara som det är helt enkelt.

Peap, det är väl bara skönt att vara i en bra fas