AP-snack & babbeltråd

Jag har inget bra tips med amning för större. Jag tänker mer att du själv vet vad som är viktigast. Jag åker ju hem varje kväll för mina barn och hade jag varit bjuden på någt nattetid utan barn hade jag fått tacka nej. En fest eller två är ju inte viktigare än sina egna dagliga grejer med sitt barn. Alla gör som de själva vill och att känna sig som en mes ska man inte göra

 

Jag känner mig så förvirrad idag. Min minsting (3mån) hade kolik. Det har gått över nu men samtidigt har han sista dagarna blivit mer skrikig. Min stora var ett väldigt närhetstörstande barn som aldrig gick att lägga ner eller lämna i från sig i princip. Den lilla somnar själv ibland när han ligger och filosoferar, kan sova en stund utan närkontakt, verkar inte bry sig om andra än jag har honom, verkar gilla vagn mer än sjal. Jag är lite förvånad, jag trodde dessa "enkla" barn var myter. Nu precis har han dock varit ledsen i nån timme. JAg har testat att vagga runt, amma, ligga ner, lägga honom med napp osv. När jag tänkte ge upp och sätta honom i sjal somnade han tvärt när jag lade ner honom för att knyta sjalen. Jag förstår mig liksom inte på honom, den stora var alltid lätt att trösta genom närhet. Jag känner sånt ständigt dåligt samvete att jag inte riktigt lyckas läsa av honom. Jag har stora i bakhuvudet som fick bäras och bäras medan denna inte verkar ha samma önskningar. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt, känner mig mest lite otillräcklig och osäker inför att ett barn somnar av till synes utmattning när jag lägger ner honom.

Det är ju tänktvärt faktiskt att de påverkas av mig. Jag tänker tvärtom med det här med hur många barn man har. Jag har fått intrycket av att din dotter varit det "enklare" slaget, det vill säga för mig innebär det att hon gått med på vagn och sova själv utan kontakt några minuter Min lilla är lite av den typen, är ju bara att jag inte är van vid det så jag kör på samma strategier som med stora vilket inte är särskilt inkännande, det är ju två olika barn. Ändå är jag ju bara människa och gör mitt bästa men det kan ju vara bra med lite tips från andra som haft liknande barn.

Bjud och se, det värsta är ju att någon kanske inte kan men det kanske du kan leva med?

Grattis konichiwa!

msKitten, det där kunde lika bra varit hemma hos oss. Jag funderar på om det kanske är bättre att inte börja krångla med tandborstning i den situationen utan "avleda" med nåt mer kul. Att lillebror vaknar i familjesängen händer ofta här. Jag är dessutom själv ibland. Det jag gör är att sätta storebror framför tv:n med barbapappa eller nåt annat han gillar. Under tiden får jag lillebror i sömn, sen tar jag in storebror i sängen och lägger mig emellan. Nu kanske inte din gillar tv, men ville ändå exemplifiera.

Vidare har jag kämpat massor med mitt samvete. Mina krav är så sjukt sänkta nu. Kanske är det där du också får börja, du är ju superbra med storebror även om det inte är som om han är själv. Jag tröstar mig alltid med att de får ett syskon, det är värt allt. Visst får de dela och allt det du säger men jag tänker att det är ändå värt det för oss alla. Mitt föräldraskap är helt annorlunda nu jämfört med förr, först var det jobbigt men nu märker jag att barnen trivs ändå.

Sen blir barnen såklart lugnare när det är lugnt hemma, tänker det du skriver om stress. Nu blir man ju mer stressad av de orden och du vet ju säkert, men ibland kan man få fundera om lite. Vi fick ent tvåbarnschock kan man lugnt säga, nu har vi ställt in precis allt utom sambons jobb för att orka. Alla mår också bättre i det.

VIsst är det Fast samtidigt underbart. Jag känner ändå att sen jag slängt ut mina egna förväntningar på allt och bara tänker att ta dag för dag och få barnen att växa när de är så glada som möjligt är det som gäller. Jag vet inte hur intressant det är men jag kan säga att jag typ dog av dåligt samvete i våras då jag började ha bägge själv. Lillebror är nu tre månader och storebror 2.5 år. Jag fick för mig att alla andra föräldrar levde som när de hade ett barn fast de har två, samt att alla mammor klarade att ha två barn ensam hur bra som helst. Jag fick inte ihop det och blev sjukt stressad när någon fick vänta ledsen. Nu har jag accepterat att någon får vänta och de klarar det. Jag gör alltid en prioritering i mitt huvud vem som får gå först och sen agerar jag helt enkelt. Jag blir sjukt stressad när lillebror är ledsen men bara att säga det till mig själv gör det lättare. "Nu skriker han samtidigt som storebror "krånglar" då blir jag stressad". Jag ställer inte heller kravet på mig själv att jag ska klara att ha bägge hur bra som helst.När jag är själv med dem blir det som det blir. När vi är två föräldrar på två barn funkar det bättre. Det var där det vände för mig då jag sa till sambon att nu är vi bara familj tills det lättar. Jag vill inte sätta barnen i situationen att jag är ensam med dem mer än nödvändigt.

Nu går saker lättare här men som sagt, det har krävts en stor omrevidering av min syn på föräldraskap. Från  att identifierat mig mycket med "AP" har jag helt enkelt övergått till "good enough" och det som funkar får funka. Samtidigt är jag kanske en bättre mamma nu, barnen är inte projekt som det känts som tidigare. De hänger med,ibland får de gråta hos mormor eller farmor, ibland får de inte uppmärksamhet direkt men om jag ser helheten har de det bra.

Frösöblomster,kloka ord. Ska ta med mig dem.

Vi har det lite tufft här. Jag är själv hos mina föräldrar på lantstället med barnen. Vi är alla tre sjuka och de väcker varandra. Storebror brukar vilja sova hos mormor men inte denna gång. Efter fyra totalt sömnlösa nätter bröt jag ihop i natt och storebror fick till slut vara hos momor. Jag och sambon har liksom inte riktigt fattat att det inte är samma att ha två barn som ett, det vill säga att jag åker till sommarstället med barn och han gör eget inte är en option längre  Nu är allt avbokat för sommaren förutom sambons jobb så vi faktiskt bara kan vara med barnen och varandra, ta det lugnt. Det är ju när jag är ensam och det krisar det blir tufft, vi behöver vara två märker jag.

Jag tycker också det är så kul att se sitt barn i ett sammanhang. Första dagarna här var  barnens "plastkusiner" här som är 6år och 9 år. Storebror som är 2.5 år nu lekte i studsmattan med 6-åringne och det var så kul att se hur den stora anpassade leken till 2åringens nivå. Sen kanske inte han tyckte det var superkul hela tiden men ändå, min lilla plutt hittar kompisar liksom

 Smart tänkt,livet var som innan. Det är inte det längre. HAde man velat ha det som förr kan jag inte rekommendera två barn De hamnar i kläm då tycker jag.

hehe okej, nåja, för mig var det bra att tänka som jag trodde du menade JAg tycker allt har sin tid helt enkelt, nu är det småbarnstid med allt vad det innebär. Det ska inte vara som förut. Det kommer inte heller att återgå till som det var förut.

Hur gammal är dina tjejer?

Sen skriver du din separationsångest...är det du som inte vill avsluta en period (kanske den bästa?) i livet eller är du uppriktigt orolig för tjejerna?

Vi hamnade i en dålig cirkel hos mina föräldrar. Min tvååring blev som du skriver. Jag blev sjukt stressad o var nog inte bästa mamman. Det jag hade önskat var nåt som lugnat mig när folk tyckte till, inte några tips eftersom alla har olika idéer som sällan sammanfaller med mina. Kan du peap ta pojken nåt? Föräldrarna kanske behöver lite stöttning?