chokladkaffe skrev 2011-11-29 16:14:32 följande:
Okej tjejer, jag behöver lite input i en situation.
Jag och barnen (2år 9mån, 8mån) träffar som sagt en kompis varje måndag med hennes 2åring och 6-mån. Vi börjar alltid utomhus på lekplats och alternerar varannan vecka vem vi är hos. Vid lunch går vi in. Problemet är att båda våra stora har svårt att dela, slår varandra, tar saker ifrån varandra, ska alltid leka med det den andra inte har. Stundtals leker de "fint" också men de destruktiva dominerar. Jag känner mig lite ställd i hur jag ska hantera dessa ständiga konflikter. Det naturliga är ju att man säger tiil det slående barnet, lär ut att man säger förlåt och att man itne slåss. Men det blir ju hela tiden så ibland känns det som man bara är pedagogisk. Ska jag som mamma till mitt barn alltid trösta honom, så han känner sig trygg när jag är där? Det blir väldigt mycket tröstande coh det känns som man tar sida. Ska man ta sida eller vara mer neutral. JAg vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Det är lättare att vara ute och vara där det inte finns lösa ting att slåss om. Jag tror det jag vill ha från er är lite input, feedback och tankar om situationen. Tips på hur man kan göra våra dagar bättre. Jag tror ju ändå det är bra att ha en kontinuerlig kontakt med andra barn men som det är nu är det ganska kaotiskt.
Härligt att ni ändå fortsätter träffas! Många hade nog tyvärr gett upp och försökt hitta andra att umgås med.
Funkar det bra för dem ute när de inte behöver konkurrera om saker? Är det alltid det barn som är på hemmaplan som blir den som vill ha sina saker i fred eller hur ser det ut?
Jag känner igen detta lite från en av våra kompisar. Där är dock "problemet" att vår dotter är väldigt lätt att prata med och förklara för så ibland känns det som om hon får ge med sig lite för mycket även om vi hela tiden försöker se till så att det inte blir så. Men vi har i alla fall försökt plocka bort saker som är väldigt viktiga för henne när vi är här hemma. Dock gör de inte samma sak när vi är hos dem och då blir det att hon knappt får röra något. Men kanske kan ni prata om det och försöka se med vilka saker som konkurrensen uppstår. Vi försöker att ha ett mer lekvänligt hem än ett hem fyllt med leksaker om du förstår vad jag menar. De leker med kuddpusslet (ett hett tips om ni har en rik släkting som gillar att köpa julklappar
www.digg.se - sjukt populärt fast hon fick det förra julen), leker inte stöta golv, hoppar i soffan eller sängen osv. Alltså lite mer aktiv och kreativ lek istället för min bil och din bil...
Men det är svårt för visst uppstår det ändå konflikter. Men när det väl sker försöker jag ge alternativ där båda faktiskt går nöjda ur situationen, ger förslag på hur de kan leka tillsammans eller hitta en leksak som faktiskt funkar för den som blir utan. Sen självklart trösta den som blir ledsen.
Däremot är jag inte mycket för att ha det barn som slagits att be om förlåtelse. Att känna empati är något som kommer med åren och jag tycker att man själv ska få känna om man vill be om ursäkt eller inte. Min dotter burkar förvisso be om ursäkt men det är nog mest för att hon har sett oss göra det vid vissa tillfällen. Så tycker nog jag är bästa sättet att lära dem det.
Hm, det låter så lätt när jag skriver det.... Varför känns det inte så när jag upplever det??
Det låter hemskt att jag säger att jag inte orkar ta hand om mina egna barn men jag kännerig så oerhört ensam och när hon är hemma känner jag att jag har oerhört svårt att ge henne dagar där det händer något. Jag har inte höga krav och tror verkligen inte att barn behöver en massa aktiviteter men JAG behöver i alla fall någon/några aktiviteter per vecka för att orka vara en sån bra mamma som jag vill vara. Så, om mitt liv får en liten vändning och jag får lite mer social samvaro då plockar jag hem henne!