AP-snack & babbeltråd

Det låter ju som en bra lösning ni kom på tycker du ska vara försiktig att döma ut deras föräldrarna på hemmaplan, det är inte alls säkert att det är samma.

Jag känner igen mig i msKittens text. Jag har inte på nåt sätt råkat ut för några så traumatiska prövningar på sistone men kan ändå känna igen mig att man gör fel och brister i sitt föräldraskap. När min etta föddes åkte jag långt ner i botten med ett s.k krävande barn. Jag fann mycket vägledning i "AP-grejset" och har samsovit, burit och allt vad det varit. Vår äldsta har visat sig trygg, empatisk och en fantastisk unge på många sätt. I våras när han fyllde 2 år kom lillebror och det började bra. Samtidigt började jag få dela på mig. Nu är han inne i trots (ni får ursäkta att jag inte hittar ett mer korrekt ord) där det känns som varje dag själv med dem är en prövning. Idag fick jag väcka sambon som jobbat natt helt för tidigt för jag orkade inte mer. De hade avlöst varandra med gråt hela morgonen och när stor till slut trillade i trappan fick jag nog. Jag kan inte för mitt liv en sån här dag förstå att man orkar vara hemma heltid med två små.

Jag har varit hos mina föräldrar i nästan två veckor. Barnen har varit sjuka och väldigt mammig. Sonen reagerade uppenbart på nån dålig stämning. Han började kasta grejer vid bordet, slänga mat omkring sig och vägrade vara hos nån annan än mig. Min låtsaspappa satt och höll på med sina tjuriga blickar och kommenterade om konsekvenser. Jag fattar att det inte är läge att vara "konsekvent" med ett sjukt barn långt hemifrån men i min otillräcklighet och utmattning efter att inte fått sova lät jag det hända. Jag var så nere och så ledsen där att om någon dömt ut mig som förälder och kommit med tillfrättavisande ord hade jag inte blivit hjälpt.

Jag vet inte hur vi ska sno oss ur det här med två småbarn. Ett barn var så enkelt, särskilt i början. Nu tycker jag tillvaron mest handlar om att överleva. Vi är trötta på barngnäll och allt annat. Jag kan inte se nåt hopp direkt när detta ska vända heller. Jag kan alltså bara instämma i att jag vet hur det är att med trotsbarn bli provocerad, ledsen och framför allt uppgiven. Vi vet inte hur vi ska tackla hans beteende, hur ska man stödja ungen när man inte förstår och är halvt utmattade. Tack och lov har jag och sambon varit igenom en del kriser tidigare (vi har varit ihop 11år) så vi känner varandra och kan stötta varandra. Vi vet vad som är viktigt och hur den andra blir när den blir trött. Jag vet att om jag snäser ber jag om ursäkt och saken är ur världen osv. Vi klarar oss än så länge, den dagen vi blir trötta på varandra orkar jag nog inte mer, om man kan säga så.

Jag kan känna igen mig i att det är tufft att bo hos sina föräldrar. Vi diskuterar faktiskt lite här om vi ska göra det som semester eller inte, kanske bättre att de bara hälsar på lite här. Det blir liksom som du säger Skrutt jobbigt att i en jobbig situation dessutom behöva förhålla sig till nån annan. Jag är dödligt trött på alla felsökningar alla ska göra hela tiden och detta avledande samt nu på slutet med min tvååring uppfostran och konsekvenslärande. När lillen skriker ska jag få reda på vad det är av någon, till slut sa jag en gång "ja eller så kliar det mellan tårna och han kommer inte åt, vem vet". Då blev det tyst När vi ska äta med min familj blev jag så nervös över att storebror skulle göra nåt olydigt och jag därmed förväntades sätta gränser och visa på konsekvenser (samtidigt som jag skulle peta i mig nåt själv och amma). Suck och stön. Sambons föräldrar har sina idéer men där är vi max över dagen vilket gör allt mycket lättare att tas med. Jag har ingen aning om vad din dotters utbrott har att göra med, jag har nog lite tappat orken att analysera så mycket här hemma iaf. Dock kan jag känna igen mig i din trötthet, undran och irritation på andra familjemedlemmar som borde hålla tyst i vissa stunder Ibland tänker jag mer att man ska lägga sin analys på en högre nivå eller vad man ska säga. Istället för att se till specifika situationer lyfta allt och se helheten och ett större tidsperspektiv.

Om AP är en metod eller, ja jag vet inte. Jag läser den här tråden för jag tycker det är intressant, ni är intressanta. Det här med AP har jag nog egentligen förkastat för länge sen, jag har ingen i min omgivning som inte vill se sina barns behov. Jag blir mest stressad över AP-ideologin när jag faktiskt inte kan besvara min lilla sons gråt särskilt snabbt alla gånger. Dels för storebror finns och dels för jag är så slut själv. Ingen förskola på länge och jag har bägge barnen själv mycket. Efter tre kolikmånader är tålamodet rätt slut. Jag försöker bara ta med mig att närhet är bra, det går inte att skämma bort med kärlek, samsovning och försöka se behoven. Som någon sa ovan att det är svårare att se behov nrä de blir äldre kan jag bara instämma i, vi verkar ju rätt många som känner samma kring det. Bra att dela med sig och läsa andra. Det är väl lite här jag måste se saker ur ett större perspektiv. Visst inte bra att lillebror får gråta ibland medan jag hjälper storebror men lillebror får sova med mamma alltid, helamma, har vuxna kring sig om än inte närkontakt alltid, bäras vart vi än ska, samma föräldrar varje dag och som större får han kanske en lugnare 2-års period än storebror får nu. Vi finns för våra barn med fel och brister och det får duga så.

Jag slutade amma min stora vid 14 månader. Han gillar också att köra ner handen i tröjan än idag emellanåt. Inga problem att ta upp den dock, han blir inte arg. Det är lillebror som äter på mamma. Jag hade nog haft tufft att amma bägge när lilla kom, allt det onda, överproduktion, stockning och allt som kom med, att ha stora att förhålla sig till är jag glad att jag slapp. Han minns inte att han ammat märker jag, det är som sagt lillebrors grej och inget hot mot honom och vår relation. Sen fick jag en mycket bättre tröstrelation när jag slutade nattamma stora, är så himla glad jag gjorde det. Att sluta dagamma skötte sig själv, det rann ut i sanden och efter att ha varit iväg en helg sa jag nej en gång ett par dagar senare när han ville och sen var det ur världen. Vill inte säga det här för att visa på att det inte går att amma två, klart det gör. Jag är ändå glad jag släppte amningen vid 14mån, var helt säker jag skulle amma två år iaf. Tycker det finns så många andra sätt att vara nära och ge sitt barn tröst. Vi får se vad som händer med tvåan, det ger sig nog. Fast nu är jag som sagt mer inne i ett good enough föräldraskap. Vill lillebror inte amma vid 8 mån skiter jag i det, han kommer att få välling om han hellre vill det eller vad det kan vara. Med första var jag nog mer lite nostalgisk eller vad man ska säga.

nåt helt annat. Var och vägde lillebror på bvc idag. han har gått upp endast 150g på en månad och stannat av på  längden också. Tanten där började dilla om tillägg och smakisar om inget hände, han är 4mån och några dagar. Jag vill helst inte detta innan han är 6 månader. Nån som vet vad jag kan göra med amningen, försöker amma på så gott jag kan men problemet är att han bara äter bra när vi ligger hemma på sängen. Det är inte alltid det går bra att liggamma. Nån som har nåt bra tips bland er kunniga ammerskor.

Det är liksom inte att han måste titta på allt som det var med storebror. Han blir mest arg över att ha huvudet på min arm när jag sitter, han vill helt enkelt inte äta så mycket då. Får han ligga går det bättre men bäst är det om det dessutom är tyst. Svårt med storebror hemma också men jag försöker tillgodose det så gott det går. Liggamma borta går finfint, verkar vara mer ställningen i sig han vill åt.

Jag får för mig att det faktiskt är bättre med ersättning än smakisar nu men det är mest en känsla. Helst inget alls eftersom jag är så övertygad om att allt med amning går att lösa om man bara luskar lite. Bvc-tanten är så inne på det här med mat och där skljer vi oss verkligen åt. Samtidigt är storebror en riktig mini-kille så jag kan liksom inte säga nåt att jag gör rätt för kolla så bra det gick med storebror. Han har utretts för att han växer så sakta. Får faktiskt lite småångest när jag bläddrade i mat-broshyren vi fick idag, det var inget roligt kapitel att få stora att börja med mat.