AP-snack & babbeltråd

Böckerna om "Grodan och hans vänner" är jättebra. De brukar gå som filmer på Barnkanalen också. Har alltid varit väldigt omtyckta här. De handlar om känslor som ilska, rädsla, kärlek, vänskap, ensamhet, lycka etc. etc. Inte direkt syskonskap, men bra ändå . När storebror hade en period av "mörkerrädsla" som läste vi "Grodan är rädd" om och om och om och om och om igen .

Tack så jätte mycket för era svar! Det ni beskriver ligger så nära hur jag känner och det är otroligt lättande att läsa att andra har haft liknande känslor.

Frösöblomster: Jag grät när jag läste dina ord. Framförallt det du skrev om när du låg på BB och storgrät för att du inte kunde natta den stora... Jag känner redan nu hur det är en av de stora farhågorna jag har. Inte att det inte kommer att gå bra för den stora och farmor, utan för att jag inte kommer att vara där.

Paddy: Jag hade en ganska lätt tid med dottern när hon var bebis. Visst, hon ville bli buren vääääldigt mycket, sova tätt, amma jämnt men hon var i alla fall nöjd hela tiden då Så jag förstår om du kände oro inför andra barnet! Jättekul att läsa om din lyckade tandemamning. Dottern ammar ju fortfarande, även om det nu på slutet bara har varit vid nattning men min förhoppning är att det ska funka när den andra också kommer. Hur det blir får vi väl se men jag hoppas i alla fall Tack för att du delade med dig!

Jo, hon ska komma hit och sova. Det känns som det enda rätta. Men vi har ju ingen aning om vi kommer att åka in när hon är på dagis eller på kvällen eller kanske t o m mitt i natten. Vad ska vi förbereda henne på? Ja, oavsett så löser det sig nog.

Här är vi också nöjda och glada med två......men så kom en kollega och hälsade på med sin halvåring i fredags.....och nog drabbades jag av lite bebissug . För tillfället är våra bindgalna och sjövilda och tvärtemot det mesta man förslår så jag vet inte riktigt vad som kom över mig.......kanske för att jag var på jobbet, i lugnet där  . Inskolning av lillebror går förresten sådär. Håller tummarna för en bättre dag i morgon. 

Jag tror inte heller att du är ensam om att tänka så. För mig finns det idag inte en chans att jag skulle lämna min dotter ledsen på dagis. När hon är ledsen så är det av en anledning som inte handlar om ilska eller frustration över att mamma går, utan om att hon faktiskt behöver tryggheten just då. Oftast visar det sig då även på andra plan, hon kanske sover sämre, blir mer "klängig" osv. Så kombinationen jag och min dotter = inte lämna ett ledset barn. Rent generellt skulle jag nog aldrig lämna ett barn som är ledsen men jag skulle nog kunna lämna ett barn som är argt. Som (vaken) förälder hoppas jag att man känner sitt barn så pass väl att man ser skillnad på beteendet och kan se till helheten. Kanske kommer nästa barn att vara likt Frösöblomsters och då skulle jag nog känna mig tryggare att lämna det även om det skulle protestera. Alla barn är olika och som förälder förhåller man sig (förhoppningsvis) olika beroende på vilket barn man har. Viktigast för mig vid lämning och inskolning är ju att jag kan se att barnet känner sig tryggt och har hunnit knyta an till åtminstone någon i personalen och att barnet känner sig trygg i hela situationen.

Det jag ställer mig mycket frågande till när det gäller föräldrar som lämnar ledsna barn är att många nästan aldrig verkar ifrågasätta eller fundera över varför deras barn är ledset. Istället accepterar de att det är så det är. Och det tycker jag är fel sätt att angripa situationen. Missförstå mig inte, jag är övertygad om att alla föräldrar mår skit om de behöver lämna ett ledset barn på dagis men många verkar tycka att det hör till det normala och att det mer eller mindre "ska" vara så. Det behöver ju verkligen inte vara så i många fall. I många situationer går det faktiskt att prata med barnen, gå emot det som förskolan vill och faktiskt stanna längre än vad personalen tycker är ok om man tror att det kan hjälpa barnet. Att stå på sig om man tror att det är det rätta för sitt barn. Där tror jag att många föräldrar är alldeles för fega (inklusive mig själv).

Men som sagt, jag tror inte att du är ensam som tänker så. Däremot tror jag att de flesta i den här tråden (och på andra ställen) i första hand ställer sig mycket kritisk till att lämna ett ledset barn och inte tar det för givet att det tillhör det normala. Men för mig är det olika för olika barn och kanske kommer jag i framtiden att lämna ett argt barn (dock har jag svårt att tro att jag kommer att lämna ett barn som jag tolkar som ledset och som behöver tanka trygghet). Det är stor skillnad i min värld!