AP-snack & babbeltråd

Åh Madeleineh vad jag känner igen mig i dina tankar! Min största önskan just nu är att vara själv, även om jag skulle kunna tänka mig att ta lillebror med för han är rätt lättsam. Självklart får jag ännu mer dåligt samvete över att jag har lätt att vara med honom och svårt att vara med dottern . Kanske skulle det vara bra även för dig att prata med någon. Det behöver ju inte leda någonstans men tänk om det faktiskt gör det! Jag är en person som med lätthet kan beskriva mina känslor och jag har bestämt mig för att inte skämmas för dem. Det finns många dagar just nu då jag bara längtar tills det är kväll och jag får sitta lugnt och stilla i soffan med en sovande dotter i sängen och en sovande son i famnen. Men det jag behöver hjälp med just nu är att strukturera mina tankar. Just nu ältar jag dem mest och om det leder någonstans så är det neråt i en negativ spiral. Jag måste få hjälp att vända dem och få idéer kring hur jag kan börja agera istället för att bara tänka. När det gäller etiketter så är jag som sagt inte något större fan av att sätta dem på barn (eller övriga människor). Men precis som du skriver så ger det mig lättnad. Lättnad över att andra har upplevt det som jag upplever och även en lättnad över att alla inte upplever det som jag upplever. Jag har dock aldrig tidigare upplevt dottern som jobbig. Men nu, med en bebis att ta hänsyn till, jag som inte mår bra så upplever jag henne som jobbig, vilket självklart påverkar henne också. Det känns tungt! Jag känner igen tanken om att du tycker synd om barnen som måste vara med dig. Jag har den också.

Nä, självklart ÄR det inte synd om barnen, men det känns så ibland... Satt och funderade igår kväll över hur lätt jag har att låta EN dålig händelse spegla resten av dagen. Ska kanske börja skriva ner de saker som har gått bra och som jag är glad över...

En vanlig vardag hos oss när dottern är hemma (vilket hon nästan alltid är nu för tiden) börjar med frukost (jag och barnen - min man åker redan före 6 för att komma hem i tid). Efter frukost läser jag tidningen och ev surfar lite medan dottern leker själv (enda tiden på dygnet som hon gillar att leka själv och det utnyttjas till fullo ). Efter det går vi på långpromenad med hundarna. Ibland åker stora vagn/går själv och ibland lämnar vi vagnen hemma och trallar runt i skogen som hon älskar. Då blir det mer en längepromenad än en långpromenad . Sen leker vi eller pysslar fram till lunch. Efter lunch gör vi det som faller oss in, läser saga, hoppari sängen, tar bussen till affärn, går på bibblan eller något annat. Sen vid två käkar vi mellis och sen börjar faktiskt min nedräkning till makens hemkomst som brukar vara kring halvfem-fem nångång. Då brukar lillebror bli lite kinkig, vilja ammas och bäras samtidigt som dottern brukar bli väldigt trött kring tre så då ser vi just nu faktiskt ofta film. Jag får inte ihop det annars tyvärr. Dottern kan gärna vilja lägga pussel eller modellera men det är svårt när lilla bara är nöjd när jag går och ammar samtidigt. Längtar oerhört till våren då det blir lättare att gå ut och bara hänga, ta med lunch och vara i skogen en hel dag. Men nu är det som det är och vi gör det bästa för att anpassa oss. Men jag tycker inte om att hänga hemma själv med barnen dagarna ut och dagarna in. Jag vill ha sällskap, göra utflykter och annat kul med jämna mellanrum. Då kan jag också njuta av att vara hemma och göra mest ingenting.

Glömde våra kvällar På kvällarna äter vi middag tillsammans, leker lite, badar i badkaret och sen somnar barnen (stora i sängen och lilla i famnen tills vi lägger oss). Sen blir det lite plock och sen soffan för att återhämta energin

Grattis Madeleineh!!

Acelise: jag hade nog försökt få ett tydligt avslut som även sonen var med på. Exempelvis säga "jag ser att det är extra jobbigt för dig idag och du får vara ledsen för att jag ska gå. Kanske kan vi ställa klockan på ringning och när det sedan ringer så säger vi hejdå?" eller något annat som gör att han dels känner att han faktiskt kan påverka situationen (även om han inte kan få exakt det han vill) och dels blir avskedet mycket tydligt. Då kan ni sitta ner och kramas lite till men du hinner ändå iväg. Sen kanske han fortfarande är ledsen när du går men det har han ju rätt till . Hur länge har ni haft honom på dagis?

Även jag behöver råd från er. Jag har en hel del tankar själv men kanske kan ni hitta någon bättre som jag inte har tänkt på.  

Dottern har som sagt en tendens att låsa sig i något, påbörja mantran och inte kunna komma ur dem förrän hon har brutit ihop helt totalt. Igår hämtade jag på dagis och redan när vi ska börja klä på oss märker jag att humöret är minst sagt instabilt. Vi klär på oss och när vi ska gå ut börjar hon med "nä mamma inte gå så fort", "inte hålla så", "inte sätta foten där" etc. ALLT är fel! Jag erbjuder henne en banan och vi öppnar den så hon kan äta. Då är den lite brun och det är kört. Sen vill hon att jag ska bära henne vilket är svårt då lillebror (som av någon anledning nästan alltid är missnöjd och vaken när jag ska hämta) måste bäras i bilbarnstolen. Men vi lyckas ändå komma fram till att jag kan gå och sätta honom i bilen och sedan gå tillbaka och bära henne till bilen. Så jag pustar ut och börjar åka hemåt. Lillebror somnar och vi pratar och hon berättar glatt om dagen. När vi sedan stannar på parkeringen så vaknar lillebror igen och är rätt missnöjd. Jag tar ut honom först, öppnar dörren och ska hjälpa dottern ut men då låser det sig helt och hållet "han ska vara kvar i bilen! Du ska hjälpa mig med båda händerna!" Detta upprepar hon hundra gånger och blir mer och mer ledsen. Jag säger att jag hör vad hon säger och att jag gärna hjälper henne med båda händerna och ställer ner bilbarnstolen för att hjälpa henne. Hon har dock redan låst sig vid att lillebror ska tas ut sist och skriker "han vara i bilen". Till slut säger hon "han inte vara här, han får åka tillbaka" Det gör ont i mitt hjärta samtidigt som hon har all rätt att känna så. Till slut plockar jag ut henne ur bilen i alla fall (svårt för hon är sjukt stark!) då jag inte vill stå på vår allmänna parkering när utbrottet tar i ordentligt. Sen försöker jag mig på att bära både henne, lillebror i bilbarnstolen och hennes ryggsäck samtidigt (det är en bit att gå från bilen). Jag orkar bara en liten bit och sen måste jag sätta ner henne. Då springer hon snabbt tillbaka till bilen "jag ska sitta i bilen, du öppna och sätta fast mig!". Jag tar nya krafter och hämtar henne (nu vill jag bara in till varje pris!) och bär henne en bit. Då tappar hon skon, jag sätter ner henne, springer en bit med lillebror för att ställa honom lite närmare hem och sedan gå tillbaka och hämta dottern. Då råkar jag tappa hennes sko i lillebrors huvud varpå han blir jätteledsen. Jag tar med honom tillbaka, tar dottern under armen och sparkar hem hennes sko och ryggsäck. Sedan låser jag dörren, ammar snabbt lillebror som sen (tack och lov!!) sitter ganska nöjd i bilbarnstolen på köksbordet. Dotter fortsätter hela tiden "jag vill inte vara här, jag vill vara i bilen!!". Efter lite drygt en timme börjar det avta, hon vill sitta i min famn och till slut släpper det och hon börjar gråta som om hon släppte ut ett helt hav... ni vet sånt där lättnadsgråt då allt bara släpper. Sen äter hon lite och vi sätter oss i soffan. Hon säger att det är bäst att vi tar med oss lillebror för han vill nog inte sitta själv och så sitter vi sedan och myser i soffan. Snabbt är hon glad och positiv igen om än lite medtagen. 

Denna gång lyckades jag hålla mig lugn och sansad, mycket tack vare att lillebror var nöjd. Hade han också behövt mig då hade jag nog blivit galen.

Jag ser ju att hon behöver mer närhet från mig men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi sover som klossar, jag försöker bära henne så mycket jag kan och när hon vill, ser till att leka med henne ensam en stund varje dag etc. Jag försöker även se till att hon äter regelbundet.

Jag försöker förbereda henne så mycket som möjligt om vad som händer (hon har speciellt svårt med transporter från ex dagis, affären eller liknande, speciellt på eftermiddagen då hon är trött) men jag kan ju inte lyckas med allt. Just nu vill jag bara hitta en bra strategi som kan tillgodose bådas behov. Jag är rätt säker på att våra behov kan mötas om vi bara hittar en bra strategi som funkar. Ibland funderar jag på om jag ska ta med mig bärselen och sätta henne i den under dessa transporter men jag är osäker på om det funkar. Ska prova idag. Försökte prata lite med henne i morse om hur vi ska göra och då sa hon "men utan lillebror så kan du bära mig och DÅ går det bra!" Jag frågade av nyfikenhet vart han skulle vara och då svarade hon att vi skulle lämna tillbaka honom på ÖB . Låter ju kul men samtidigt så är hon ju fullt allvarlig och har ju uppenbarligen en del känslor kring detta. Hur mycket ska jag tolka in i detta? Större delen av tiden är hon ju jättego med lillebror, pratar glatt om honom och vill gärna hålla honom, mysa med honom, involverar honom i sin lek etc. Jag tänker att hon till största del tycker om att ha honom här men att det från och till blir jättejobbigt och då vill hon att han flyttar. Eller tänker jag fel? Kan det vara så att detta är mycket större än så? Jag pratar ju rätt mycket med henne om att det är ok att tycka att lillebror är jobbig och vilja ha mig och pappa för sig själv. 

Ibland funderar jag på om jag ska ta hem henne från dagis då det nästan alltid är stressigt att hämta och rätt ofta blir något fel då... Samtidigt mår jag inte alls bra just nu och känner att jag behöver tid för mig själv för att orka vara lugn vid hennes utbrott (just nu har vi ett om dagen - försöker förstå varför men det är svårt). Åhhh vad jag känner mig ledsen, frustrerad, orolig och helt tömd på energi just nu!! Jag orkar snart inte

Tack för era svar! Idag hade jag strategin att jag förberedde henne inför i princip allt. Hämtade henne ännu tidigare idag då vi skulle med lillebror på läkarbesök och jag ville inte känna stress att hinna hämta henne efter. Jag tog även med mig en macka så hon fick äta och bärselen så jag kunde bära henne. Efter lite pyssel att få med henne på tanken att vi skulle åka från dagis (hon vill alltid stanna kvar) så gick det bra. Men jag får alltid ladda otroligt, ständigt förbereda, förhandla, omförhandla osv. Jag kommer att bli proffs på att planera och hon kommer att bli världens bästa förhandlare!

Men nu ikväll mår jag skit! Jag vet inte hur jag ska orka... (och ja Peap, jag vet att jag gör det). Allt känns otroligt övermäktigt, jag känner mig otroligt nere och det påverkar min dotter väldigt mycket. Det är bara jag som gäller i nästan allt just nu, vilket innebär att jag får alla konflikter och ett barn som hela tiden har stenkoll på mig och verkar nästan rädd att jag ska försvinna. Visst har hon alltid varit mammig men det här är mammighet in extreme! Pappa är inte värt nåt större delen av tiden och min energi är sedan länge borta. 

Huruvida man ska eller inte ska använda begrepp som spirited children eller inte är väl lite upp till var och en. För mig innebar det en otrolig lättnad när jag läste om det och jag kände mig inte helt värdelös längre. Det gav mig även en större förståelse för dottern och pekade på en hel del som kan vara värt att uppmärksamma och stärka hos henne.

Peap, allt är ju inte svart eller vitt. Det finns väl mängder med barn som är fulla med driv, är intensiva, har idéer osv utan att för den skull vara spirited. Att vara spirited är helt enkelt bara att dessa barn är MER av allt. Har man inte stött på det så tror jag faktiskt inte man förstår. Det är inte så att de bara vill eller behöver - de KRÄVER på ett sätt som många ej har upplevt (smarta barn!). Självklart är det normala barn (vad nu det är?) men jag förstår faktiskt inte vad det är för fel med att säga att vissa barn är mer eller mindre intensiva, mer eller mindre ihärdiga, mer eller mindre känsliga, mer eller mindre regelbundna etc? Så länge man använder begreppet eller förståelsemodellen för att förstå och stärka sig själv och sina barn. Jag vill absolut inte sätta negativa etiketter på mina barn men det som beskrivs om spirited children är ju sånt som ganska lätt kan ses som positivt men oavsett otroligt krävande för den som är förälder (och säkerligen även för barnet) eftersom samhällets normer inte är byggda för "dessa" barn. Jag är inte ute efter att jämföra barn men jag vill förstå mitt eget och ibland kan ett begrepp faktiskt hjälpa. Att känna att jag inte är ensam är väldigt lättande.  Jag är nog en person som har haft otroligt lätt ändå att anpassa mig till dottern och hennes sätt att vara och även om jag kanske hade en del förväntningar som visade sig inte stämma på min dotter så anpassade jag mig till henne. Men det är jag och min familj. Tyvärr så möts vi av mindre förståelse utifrån (även om vi ändå är ganska förskonade än så länge) och jag gruvar för när min dotter ska börja skolan... För det kommer att kräva lärare som verkligen uppskattar de som tänker annorlunda, som kan vara flexibel och tillåta förhandling och som kan se kreativitet utanför de tänkta ramarna. Och tyvärr så funkar inte skolvärlden alltid så... 

Så kort sagt: Om man använder en förklaringsmodell för att stämpla eller döma barnet  - nej, då ska man nog skippa det. Men om man söker dem för att förstå sig på sin omgivning eller sig själv, stärka den/sig själv - ja, då är den nog användbar. Sedan är det väl alltid viktigast att lita på sig själv och lyssna inåt, det är väl den invändning som jag har mot detta då det lätt kan bli att man lyssnar och förlitar sig mer på modellen än på sin egen känsla. 

Madeleineh: jag både håller med dig och inte . Jag håller med om att man som förälder inte alltid lyckas, att vi har rätt att bli förbannade och sätta personliga gränser och i att jag så långt som möjligt vill undvika utbrott. Men att undvika utbrott handlar inte om att jag till varje pris är beredd att offra mig själv. Däremot tror jag att det alltid finns ett grundläggande behov som inte är tillgodosett bakom varje utbrott. Jag vill så långt det är möjligt försöka identifiera det behovet och tillgodose det utan att för den sakens skull köra över mina egna behov. Jag tror många gånger att vi snöar in på att våra behov står stick i stäv med varandra. Jag tror inte att det är själva behoven som står i konflikt med varandra utan snarare tror jag att det är de strategier vi väljer för att försöka tillgodose våra behov som krockar. Kan vi identifiera behoven bakom agerandet så kan vi oftast också hitta en strategi som gör att bådas behov kan bli mötta. Men det är svårt! Och nej, jag tror absolut inte att hon VILL ha dessa utbrott! Det är inget hon väljer utan helt klart något hon DRABBAS av. Tro mig, efter att ha sett hennes utbrott, skulle du vara helt övertygad om att hon inte väljer att ha dem. När det gäller sjukskrivning så har jag tänkt på det. Vi får se hur det går när jag får tid att prata med en psykolog. Jag känner mig ofta ganska energifylld på dagarna men när mörkret kommer så försvinner den och på kvällarna sitter jag mest och gråter. Jag börjar verkligen inse vikten av att JAG måste må bra gör att mina barn ska må bra. Nu måste jag bara hitta en strategi som för mig dit.

Nä, visst har du rätt i att vi inte alltid vet vad som ligger bakom och många gånger är det för sent att börja nysta i det när man märker att utbrottet blir ett faktum. Jag håller (sakta ) på att lära mig att låta utbrotten ha sin gång när jag är för sent ute men det är jobbigt! Fast det är väl så det ska vara.