AP-snack & babbeltråd

Tack så hemskt mycket till er alla som engagerar er! Det betyder oerhört mycket för mig! När man känner sig nere och rätt kass som mamma blir det så lätt att man (eller iaf jag) glorifierar alla andra mammor som säkerligen alltid gör allt perfekt Därför är det jätteskönt att höra att ni faktiskt känner igen er i mina tankar. Frösöblomster: Jag köper det du föreslår rakt av. Jag blir också så att jag liksom ska göra allt själv, säger åt henne att hon får vänta osv, vilket, precis som du säger, leder till en dotter med än större närhetsbehov. Jag ska försöka göra en helomvändning och svara på hennes inbjudan. Precis som du säger så stör jag mig ju mer på "mamma kooooom nuuuuu" och "men inte såååååå" än vad jag stör mig på att jag inte får vara i fred. Det som gör mig ledsen är ju att hon inte är nöjd och tillfreds. När jag tänker på det så har hon faktiskt hanterat det hela så oerhört bra! Hon avgudar lillebror och är mycket mån om att han alltid är med, att han får tutte när han är ledsen och vill mer än gärna mysa med honom. Hon hanterar faktiskt också att jag är väldigt mycket med honom, han är ju med i allt vi gör. Så hon är ju verkligen en helt fantastisk unge

Ja, som vanligt föll styckeindelningen bort... Ledsen för det! Jag har dock läst Gavelins bok och älskade den. Letade faktiskt fram den tidigare idag och ska nu läsa lite tänkte jag

Vi resonerade nog inte heller så mycket kring åldersskillnaden. Vi vill gärna ha fler än två barn (lite kaxigt att säga det just nu kanske... ) och vi vill heller inte bli för gamla så då gäller det att ligga i . Jag tror, som många andra, att det finns för- och nackdelar med båda. Min bror är 7 år äldre än mig och det gick nog ganska smidigt för honom att få syskon (tror jag iaf) men samtidigt miste vi ju ganska mycket av den nära kontakten som jag tror att vi skulle ha haft om det hade varit lite tätare mellan oss. Nu flyttade han hemifrån när jag var 12 år (han idrottade på elitnivå och flyttade tidigt pga det) och då tappade vi mycket av kontakten. Vi fick tillbaka den på senare år men jag tror ju att den hade varit bättre om det inte skiljde så många år mellan. Men jag tror att det viktigaste är inställningen som föräldrarna har och att man ger barnet som får syskon utrymme att sörja, vara ledsen och arg.

Nu tror jag att jag har nått botten som förälder . Brann av ordentligt på dottern efter en massa tjafs och såg sen att hon blev riktigt rädd Usch vad jag skäms! Känner mig verkligen urusel och när hon sprang och hämtade sin pippi docka och kramade om den hårt gjorde det så otroligt ont i hjärtat. Släppte allt och bad om förlåtelse och pratade med henne. Men jag mår skitdåligt över att jag inte kan hantera min ilska. Jag har aldrig tidigare upplevt mig själv så här och det skrämmer mig verkligen! 

Just nu är vi dessutom förkylda hela bunten så inte hjälper det till speciellt mycket. Men sjuk eller inte, hon blir så otroligt arg och ledsen för sånt som jag verkligen inte kan förstå. Anar dock att det är rätt vanligt förekommande i den här åldern. Ett exempel från dagen: Idag när vi skulle gå in från bilen (typ 50 meter) kom hon på att hon var kall och ville ha på sig vantarna. Jag hade precis lyft ut bilbarnstolen och lyckats samla upp alla påsar för att börja gå in. Jag säger bara att jag hör att hon vill det och att vi kanske kan försöka skynda oss in i värmen istället. Då blev hon jätteledsen och började sitt mantra "jag vill ha på mina vantar". Ett mantra som hon fortsätter att upprepa i ungefär 15 minuter. Vi kommer in och då vaknar självklart lillebror som precis hade somnat och är jätteledsen. Till slut kan jag hjälpa henne (då hon självklart ska ha vantarna på inomhus). Det är bara det att detta bara byts ut till en liknande situation och när den är över så är det dags för nästa. Idag är bara en riktigt dålig dag för alla inblandade! Jag vet ju att hon vill vara med och att det är ett rop på uppmärksamhet som hon verkligen borde få, det är bara så sjukt svårt att få ihop det... Slutade med att jag gråtandes ringde min man och bad honom komma hem. Känns som om det bara är jag i hela världen som inte fixar alla situationer och faktiskt skrämmer mitt eget barn...

Hur fick ni ihop dagarna smidigt när era var så här små?  Vi är ute en del men det funkar bara när lillebror sover i sjalen. När han är vaken är han superglad men vill vara i famnen hela tiden vilket är helt ok för mig men det är svårt att verkligen leka och vara engagerad i storasyster. Hon märker ju direkt när jag inte riktigt är med. Så just nu blir det tyvärr en massa film... Jag är inte så förtjust i att sätta henne framför tv:n hela tiden men det är svårt stt få ihop det annars. Lillebror somnar bara i sjal under promenad eller när han ammas. Blir det lite för mycket stoj runtomkring kan han inte komma till ro utan blir direkt övertrött. Då somnar han bara om jag ammar och går samtidigt. Detta gör det otroligt svårt att få ihop det med stora som självklart vill ha hjälp med allting, som vill att jag ska läsa, bygga lego osv precis just då. Då är det liksom lättast och mest friktionsfritt att sätta henne framför en film. 

Åh vad det värmer att läsa era svar! Att känna att jag inte är ensam i världen gör otroligt mycket just nu. 

Idag är en mycket bättre dag! Jag känner att det ofta blir katastrof situationer  som igår när mitt humör inte håller och då håller ju självklart inte dotterns humör heller. Det är nog mycket sällan tvärtom.

Jag gör ofta som du MsKitten föreslår, nämligen att möta henne så mycket som det går och dom dagarna tycker jag att det är jättekul att vara tvåbarnsmamma. Men så kommer de dagar då man är trött och less redan innan man har vaknat och även om det är dessa dagar man som allra mest skulle behöva vara tillmötesgående, ja det är då jag tappar detta och tar till principer som jag inte ens tror på. Men tack för att du sätter ord på det, då blir det lättare att tänka på det när humöret tryter.

Ja, jag får väl acceptera att det blir en del film en stund framöver... Det är ju inte så långt till våren och då känns det som om allt blir lite lättare. Ut på promenad kommer vi ju dagligen tack vare hundarna. Det är rätt skönt att ha dem så vi kommer ut (även om det kan vara extra krävande ibland). Vi bor rätt bra till också och kan lätt välja mellan att gå i skogen eller bland hus och folk så hon kan ju leka en hel del under promenaden också. 

Egentligen tycker  jag att dottern har köpt allt nytt på ett helt otroligt sätt. Hon är  så mysig med lillebror, har ganska lätt köpt att jag inte bär henne lika mycket längre, har accepterat pappa på ett helt nytt sätt och de har verkligen fått en helt ny relation som är så underbar att se.Och faktiskt, de allra flesta dagar så vill jag faktiskt ha ett barn till

Tyvärr har vi ingen som kan vara barnvakt då vi inte har någon här. Men till helgen åker vi till min mamma och pappa över jul så då får vi en hel del avlastning. Saken är dock den att jag tycker att det är ganska lätt när både jag och min man är hemma så det är ju inte då jag behöver någon avlastning utan den skulle jag ju vilja ha när min man jobbar. Men man kan ju inte få allt.

Men än så länge så är denna dag i alla fall en underbar dag!  

Tack för att du delar med dig! Som ett förtydligande så bryr jag mig aldrig om att kämpa med om kläder ska vara på eller inte, hon går ut barfota ibland (hinner bara sätta fötterna utomhus så har hon ändrat sig), vill hon gå utan mössa så tar jag den i fickan ifall hon ångrar sig. I fallet med vantarna när vi gick från bilen så handlade det om att jag inte ville sätta ner bilbarnstol, väska och påsar för att hjälpa henne då det var nog pyssligt att få upp och kunna bära allt. Så här i efterhand hade det nog ändå varit smidigare att hjälpa henne

Jag har tänkt lite på det här Jesper Juul skriver om att barn kan ta ansvar för sin egen sömn och är väldigt intresserade av att höra era tankar kring det. Jag vet inte från vilken ålder han syftar på och exakt hur han har tänkt det men jag har svårt att se vår dotter kunna gå och lägga sig om hon är trött. Nu när hon absolut inte vill sova på dagarna så händer det att hon blir trött väldigt tidigt. Hon kan i princip vara på väg att somna men när vi frågar om hon är trött så är hon självklart inte det och hon har nog aldrig sagt att hon vill gå och sova. Däremot har hon ju sällan något emot att gå och sova. Hur tänker ni kring detta och hur ser det ut rent praktiskt hos er? Jag tänker ju mycket liknande när det gäller mat och tänker att om vi ger henne förutsättningarna för att kunna äta och bli mätt så sköter hon det. Det borde ju rimligtvis kunna vara samma lika när det gäller behovet av sömn.

Intressant att läsa era tankar och erfarenheter. Kanske handlar det om många olika faktorer, såsom ålder och personlighet men kanske framförallt vad barnet har för känsla och upplevelse inför själva sovstunden. Dottern har som sagt inget emot att gå och lägga sig oftast men skulle nog aldrig själv komma på tanken i dagsläget. Din äldsta (Frösöblomster) är ju fyra och kanske är det så att åldern spelar in där. Kanske även hans personlighet. Vi får väl se framöver hur dottern utvecklas. Sedan är det ju självklart som du skriver Madeleineh, att man behöver anpassa sovmönstret till övriga familjen.

MsKitten: Tusen tack för den länken!

Vi tränade inte heller och det var första gången dottern sov med någon annan (farmor). Jag nattade innan vi åkte in och vid natt ingen berättade jag att bebisen nog ville komma ut nu och att vi skulle åka till förlossningen och då skulle hon sova med farmor. Detta hade vi pratat väldigt mycket om tidigare så hon var fullt förbereddoch det var inga som helst problem. Jag tror att det är viktigare att prata om det innan än att öva för det. Och om jag ska vara helt ärlig så var det rätt skönt att vara ovetande över hur det skulle gå. Tänk om vi hade tränat innan och att det skulle ha blivit katastrof... Då hade jag aldrig orkat med att lämna fast vi hade varit tvungna. Då hade jag åkt till förlossningen med en stor oroskänsla och inte kunnat fokusera på rätt sak. Då var jag faktiskt hellre ovetande om hur det skulle gå, för då kunde jag intala mig själv att det gick bra. Vilket det också gjorde!