AP-snack & babbeltråd

Åh vad jag känner mig vilsen och less! Dotterns hysteriska utbrott tar snart kål på mig! Hon har ju alltid varit otroligt känslig för förändringar (både utvecklingsmässigt och när det gäller förändring i miljö - som när vi åker bort till mina föräldrar tex.). Hon blir än mer mammig och med åldern (efter hon blev två år ungefär) har hon även börjat bli väldigt arg eller ledsen och fått hysteriska utbrott. Jag har ingen som helst aning hur jag ska hantera dem och just nu funderar jag över om de ens är "normala". Utbrotten sker nästan (om inte helt) uteslutande med mig och inte med min man. Hon och jag har ett mycket starkt band och hon har alltid varit otroligt mammig. Utbrotten kan handla om att jag inte håller hennes hand rätt, att jag går för fort eller för sakta, att jag exempelvis inte vill att hon ligger med sina ben uppe på mig, att jag sitter upp när hon vill att jag ska ligga ner osv. Ett annat exempel från i morse är när jag hade burit henne en liten stund för att mysa och sen var det dags för frukost och jag satte ner henne på hennes stol (hon var helt med på det) och sen kommer min man in med en hungrig lillebror varpå jag tar honom för att amma. Då blir hon helt galen och börjar gråta och skrika att pappa ska ta lillebror. Jag vet att hon behöver mycket förberedelse när det går från att jag gör något tillsammans med henne för att sedan ta lillebror men det funkar inte alltid. Nu är det skönt att jag inte var ensam för då är det svårt att finnas för henne och samtidigt ta hand om lillebror. Nu kunde jag tanka honom lite snabbt och sedan lämna honom till min man för att kunna fokusera på dottern. Men det är inte hållbart! Jag försöker förbereda henne när det gäller lillebror och jag försöker möta henne i mycket men det är aldrig tillräckligt. Utbrotten hon får varar allt från fem till femtio minuter och de börjar nästan alltid med att hon startar sitt mantra för just det tillfället (kan ex vara "du ska bära mig" eller "jag ska ha mina ben så") och sedan eskalerar det med gråt och på sista tiden mycket slag. Hon känns så otroligt arg och jag vet inte hur jag ska möta henne eller hur jag ska hjälpa henne. När detta händer så vill hon inte veta av någon annan än mig men samtidigt är hon så arg och ledsen på mig att hon bara vill slå mig. I morse när hon fick utbrottet när lillebror var hungrig fick jag ta några steg bakåt för att undvika att jag eller lillebror skulle bli slagna och då började hon upprepa "du ska stå här för jag vill slå dig!". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är så svårt att veta vad som hör till det normala, vad som har att göra med det faktum att hon har fått syskon och vad som helt enkelt bara är hennes personlighet. Visst måste hon få vara arg och ledsen för att jag inte finns tillgänglig lika mycket som förr och egentligen tycker jag att hon hanterar det väldigt bra. Men nu känns det som om det bara blir sämre och sämre och hon blir argare och argare. Nu är vi förvisso borta hos mina föräldrar så även det är ju en förändring (som hon brukar reagera på även innan lillebror). Men jag känner mig så urusel . Jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, och det tär så otroligt mycket på mig. Ibland kommer jag på mig själv, om jag vaknar på natten, att jag ligger och spänner mig och bara hoppas att hon inte ska vakna till och få ett hysteriskt utbrott (det är tyvärr inte helt ovanligt). Det tar så mycket energi! Är det någon som har erfarenheter som liknar det jag beskriver, som har tankar och idéer kring vad det kan vara som orsakar utbrotten och hur vi kan hantera eller t o m undvika dem så får ni mer än gärna dela era tankar. Kanske finns det någon som har bra lästips kring barn som får hysteriska utbrott eller om barn som behöver förberedas väldigt väl inför förändringar. Jag känner mig bara så ensam och vilsen då ingen verkar ha liknande erfarenheter som jag . Sen är det svårt att ge en klar bild av allt så ställ gärna frågor om ni undrar något Ber också om ursäkt för att det inte blir någon styckeindelning!

Tack för ditt svar och skönt att höra att du känner igen dig! Vi bekräftar henne otroligt mycket, nu när vi alla är lediga försöker jag spendera nästan all möjlig tid med henne, vi pratar mycket om känslorna kring att få syskon, att det är ok att vara arg och ledsen och önska att lillebror inte finns osv. Hon sover ofta som en kloss mot mig, jag bär henne rätt mycket, hon sitter ofta i mitt knä när jag äter, ammar, läser, ja helt enkelt väldigt mycket. Ändå känns det som om hon har blivit argare nu... Kanske har det med sorgearbetet att göra och ilskan är en del av processen. Det känns bara som att det inte spelar någon roll hur mycket jag ger, hon blir bara argare! Det känns nästan som om hon är argare nu när jag kan ge henne mer då vi båda är hemma än vad hon var när jag kunde ge henne lite mindre...

Ja, då har vi nog en fullt normal 2,5 åring då . Det blir så lätt att tolka in att det ska ha med lillebrors ankomst att göra men så behöver ju inte vara fallet. Det har hon faktiskt, när jag tänker efter, hanterat helt galet bra. Det är nog få vuxna som skulle hantera det lika bra som hon. Jag ska försöka sluta att ständigt (över)analysera hennes beteende och istället se henne precis som hon är. Nu är vi hemma hos mina föräldrar och de har ett lite annat förhållningssätt än vad vi har vilket resulterar i lite osäkerhet från hennes sida, vilket ökar hennes mammighet otroligt mycket. Samma visa varje gång vi är här. Men nog märks strävan efter självständighet mycket just nu. Igår höll jag på att skratta ihjäl mig (men lyckades hålla mig allvarlig med nöd och näppe) när hon hade kissat och jag råkade spola av bara farten. Big misstake! Hon börjar skrika "mamma, du ska hjälpa mig att kissa mera!!" . Och det sista hon ville höra var ju att jag inte kunde hjälpa till på den fronten. Jag är bara så glad att jag har er att bolla med och att ni får mig att komma till insikt! Tack så mycket!

Vi hade det jätte struligt med nattandet när dottern var två år. Det blev otroligt mycket bättre när vi begränsade dagvilan. Jag har alltid tyckt att barn ska få sova när de är trötta och fram till hon blev två år funkade det utmärkt. Sen funkade det inte alls. Hon kunde somna elva på kvällen och eftersom hon skulle på dagis dagen efteråt så blev det en mycket ond spiral. Det var flera gånger då jag stannade hemma från jobbet för att hon inte hade sovit tillräckligt. Men sen begränsade vi dagsvilan (hon väcktes vid ett specifikt klockslag - så hon kunde fortfarande sova ganska länge om hon somnade tidigt på dagen men oftast sov hon bara mellan en kvart och 30 minuter. Då var läggningarna mycket lättare och nu (2 år 8 mån) somnar hon snabbt runt 19-19.30 på kvällarna. Jätteskönt att få en lång kväll själv tycker jag!

Madeleineh: Var glad över att du har burit honom så länge ändå! Kanske kommer det att bli en jobbig övergång till vagn men det löser sig nog med tiden. Kanske kan ni försöka undvika att ta längre promenader ett tag framöver om han tycker vagnen är jobbig och istället välja vagnen när han är på lite mer upptäckarhumör och kan tycka att det är lite spännande i vagnen. Annars tänker jag att det kanske inte alltid är nödvändigt att ha eb syskonvagn alla promenader utan att syskonen kan trängas lite mysigt i en ensitsvagn. Då får han ju närhet av brorsan . När det gäller laga mat så kanske du kan sätta honom uppe på diskbänken och plocka med lite roliga grejer samtidigt som du fixar med maten. Det innebär förvisso att du behöver ha väldigt bra koll hela tiden vilket kan vara svårt när du har en till också men kanske går det att få med båda på samma bana så att säga. Annars kan du kanske sätta ner honom i diskhon så kan han plaska när du lagar mat. Jobbigt att ta till varje gång dock .

Tråkigt nog börjar jag nu inse att jag förmodligen har drabbats av en förlossningsdepression... Jag har väldigt svårt att ens erkänna det för mig själv men efter idag måste jag nog inse det i alla fall. Jag vänder mig till er med lite frågor och hoppas på tips som kanske kan hjälpa oss komma förbi detta.

Jag känner att jag inte har några som helst problem med lillebror och vår anknytning. Han är en ganska lätt bebis så länge han bärs nästan hela tiden och får amma mycket men jag upplever det inte som jobbigt. Det som är den jobbiga biten just nu är storasyster. Jag hittar inte energin, engagemanget och framför allt inte tålamodet att möta henne och jag känner att vår relation skadas otroligt mycket just nu. Jag kan inte fokusera på någonting under ens en kort stund. Jag kan inte läsa för jag glömmer bort vad jag har läst, jag kan inte leka med henne för helt plötsligt sitter jag bara och tittar ut i tomma intet, jag vill inte gå ut och leka för jag orkar inte med ifall det blir strul med lillebror och vi behöver gå in när storasyster inte alls vill. Kort sagt, jag orkar ingenting! Jag är normalt sett mycket morgonpigg och då lillebror sover bra på nätterna så borde jag vara ordentligt utvilad men jag orkar knappt kliva upp och jag längtar till kvällen innan jag ens har klivit upp.

Stora märker tydligt att jag inte är mig själv och då vi alltid har haft en underbar relation så tar hon det oerhört hårt. Hon har tidigare varit otroligt trygg och positiv men numera upplever jag henne som mycket osäker och många gånger väldigt sorgsen. . Jag  klarar inte av att något strular och mitt normalt sett enormt stora tålamod är som bortblåst och jag reagerar med enorma vredesutbrott för lilla minsta. Jag försöker möta henne med glädje och tålamod men så fort det går lite åt fel håll blir jag arg, hotar och skäller . Sen sitter jag där med väldigt dåligt samvete och skäms. Idag brann jag av och stängde in mig i sovrummet med barn och man på nedervåningen där dottern gråter och skriker i ren panik och vill bara vara med mig. Det blir en ond cirkel hela tiden då jag behöver tid själv (samtidigt som jag vill vara med dottern) och ju mer jag drar mig undan desto mer vill hon vara med mig. Just nu känner jag mig oerhört rädd för att hon ska gå från att vara en mycket trygg individ till att bli otrygg. Hon har inte tidigare satt något värde i gosedjur men nu på sistone har hon börjat söka upp dessa när hon blir ledsen. Tidigare har hon bara gjort  det när jag inte har varit med men idag ville hon ha dem fast hon var hos mig. Det gör mig väldigt ledsen att hon känner att hon behöver dem. 

Imorgon är det dags för min man att börja jobba igen efter två veckors ledigt tillsammans och jag känner mig helt panikslagen.  Hur ska jag fixa att vara hemma själv?? Tanken är att dottern ska på dagis men det har jag väldigt dåligt samvete över. Samtidigt så vågar jag knappt ha henne hemma då jag känner mig rädd för att inte fixa det och rädd för att vår relation ska ta ännu mer skada . Vi har ju ingen som direkt kan hjälpa oss och jag tror att en stor del till att jag har gått in i denna depression beror på just det. Jag saknar det sociala livet jag hade innan vi flyttade och jag känner mig väldigt instängd.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag har en tid på bvc på torsdag för att prata om just detta men jag behöver era tankar då det känns som om ni i alla fall har lite inblick i hur vi lever och framför allt delar vi i mångt och mycket syn- och tankesätt kring barn. Har ni någon tanke som kan vara till hjälp? Vad ska jag göra för att dottern inte ska utveckla en otrygg anknytning mitt i allt kaos? Hon har verkligen förändrats på sista tiden.., Ett exempel är att hon tar OERHÖRT illa vid sig om någon säger åt henne något (på ett mycket lugnt och sansat sätt) eller om någon skrattar när hon säger eller gör något kul (alltså skrattar med henne och inte åt). Detta har jag aldrig tidigare upplevt hos henne. Hon känns så osäker och sorgsen och när jag tänker på det så gråter jag mängder

Frösöblomster: Tänk att du alltid har förmågan att få mig må bättre! De som har dig i sitt liv bör skatta sig lyckliga! Tack för länken då jag känner att den träffade mitt i prick! Kanske just första meningen också... Jobbigt att erkänna och hade någon sagt att jag skulle uppleva det så bara för ett halvår sedan så hade jag mest troligt idiotförklarat dem omgående . Men denna utveckling driver mig fullkomligt till vansinne och jag vet inte riktigt varför jag reagerar så otroligt starkt på hennes känslor... Jag har känt mig nere rätt mycket på slutet men ändå känns det som om jag lyckas vara väldigt glad emellanåt, vilket får mig att ifrågasätta depression... Kanske, kanske inte. Känner att jag verkligen vill ha tillbaka ett rikt socialt liv där jag kan skratta bort en hel del av det som händer. Nu känner jag istället att jag - precis som du Peap skriver - tolkar in sorg i hennes beteende hela tiden. När jag tänker efter så har hon varit glad massor av gånger idag men hon har också varit arg, ledsen, sorgsen osv. Ja, jag vet inte men det verkar vara så himla mycket att lära sig om sig själv som förälder. En resa som känns helt galen! Jag kastas mellan hopp och förtvivlan ungefär 50 gånger per dag. Tänker att nästa utbrott ska jag fixa galant, hon ska få ha sina känslor, jag ska bekräfta dem men själv hålla mig lugn. Sen står jag där och får psykbryt återigen...

Peap: Jo, det finns hopp om liv! 

Ja, det är Jesper Juul som beskriver trots som något som drabbar föräldrarna och inte barnen, vilket jag tycker stämmer väldigt bra. Jag är inte heller för begreppet trotsålder utan gillar bättre självständighetsåldern, vilket faktiskt beskriver en del av vad som händer.

Jag funderar och funderar över detta varför jag reagerar så otroligt på hennes ilska och jag blickar bak mot min egen uppväxt. Jag tror att det är Daniel Stern som pratar om "intoning" och beskriver att vi människor tenderar att ha lättare för att tona in vissa känslor medan vi har svårare för vissa. Min intoning ligger helt klart på ledsamhet och sorg, något som jag känner att jag lätt kan identifiera och hantera. Ilska har jag mycket svårare för och det ligger säkert i min egen uppväxt. Mamma var mycket känslig för ledsamhet och snappade snabbt upp om jag var ledsen. Ilska var dock inte riktigt lika välkommet och inte allt för sällan mötte hon min ilska med frågan om jag var ledsen (känns tyvärr som en ganska vanlig förväxling av känslor som tjejer får möta medan killar oftare får sin ledsamhet beskriven som ilska). Jag har tidigare tänkt mycket på detta och varit vaken för att försöka ge min dotter tillgång till såväl ilska som sorg men när allt blir lite för mycket inser jag nu, i skrivandets stund, att jag nog har missat detta. Kanske är det så att jag läser in sorg och ledsamhet i henne mycket mer än vad som faktiskt finns där. Jag jobbar mycket med att låta henne vara arg men känner ibland att jag saknar verktyg själv för att hantera ilska då jag mer reagerar på situationer med att vara ledsen. I alla fall tills nu då jag verkar bli jättearg istället . 

Vad har ni för verktyg som ni förmedlar till era barn när ni vill ge dem ett sätt att hantera sin ilska? 

 

Har idag läst en hel del om "spirited children" och det beskriver dottern exakt! Nästintill varenda ord på denna sida www.thefussybabysite.com/articles/characteristics-of-the-spirited-child/ stämmer in på henne. Varenda del som de tar upp passar in på henne och jag känner faktiskt stor lättnad över att hitta detta. Jag har alltid känt (nästan ända sen hon låg i magen - hon sparkade ju hela vägen ut ) att hon är "mer" än många andra barn, att hon har väldigt svårt för förändringar eller överraskningar, får rent galna utbrott som varar i evigheter, hakar upp sig på vissa saker och påbörjar sina mantran, har alltid sovit dåligt, svårt att somna, vaknar oftast "på fel sida", äter oerhört oregelbundet, har mycket svårt för separationer, stör sig väldigt lätt på småfel som att strumpan sitter en mm fel, etc. Jag kan egentligen gå på hur långt som helst. Nu har jag beställt boken "Raising your spirited child" i hopp om att få veta mer. Jag är egentligen inte mycket för att sätta etiketter på barn men för mig är det en lättnad att läsa om detta!

Här hemma är livet verkligen som en bergochdalbana. Vi kastas mellan väldig glädje och extrema utbrott av ilska och frustration. Någonting har hänt under julen här som gör att detta har blivit mycket tydligare än tidigare. Om det beror på utveckling och är en fas som hon ska igenom eller om det beror på att det har varit mycket resande och människor här och där  vet jag inte. Men det är minst sagt turbulent just nu. 

Jag har läst en hel del om spirited children och visst beskrivs dottern tydligt då. Samtidigt har jag hela tiden sett allt som normalt och så är det ju. Hon är ju bara mer än många andra barn som jag möter och har mött i mina dagar. Mycket av det som är "mer" med henne är ju något som jag ser som positivt eller som vi har vant oss att leva med då vi inte vet något annat men vissa saker är jobbiga och extremt frustrerande och jag vet verkligen inte hur vi ska hantera det. Just nu kan utbrotten, som kommer så fort att vi verkligen inte hinner med, göra mig rädd för att vara hemma med barnen själv. Det går liksom inte ihop när lillebror blir livrädd och bara skriker och behöver tröst och storasyster behöver bäras för att slutligen lugnas (när vi tillåts ta i henne vill säga, det brukar dröja rätt länge men hon landar aldrig någonsin utan väldigt mycket hjälp). Jag känner mig rädd att hon ska skada antingen sig själv eller sin lillebror under utbrotten och  det leder till att jag står upp med lillebror i famnen, en position som känns otroligt distanserad... 

Vi försöker se till att hon äter nästan hela tiden, då det blir otroligt svårt om det går lite för länge mellan måltiderna. Regelbundenhet är bara att glömma! Jag träffade bvc i torsdags och till min lättnad så förstod hon genast vad jag pratade om. Hennes yngsta dotter var nämligen likadan och vi delade en hel del upplevelser. Jag kommer även att träffa en psykolog för att försöka strukturera upp mina egna tankar. Känns också skönt!