Madeleineh: Ja, det verkar ju onekligen vara något i gruppen/personalen. Skönt att inte behöva stressa till jobbet då utan ha möjlighet att iaktta och se ifall det kommer fram något. Jobbigt att känna att man måste göra det men ibland kan det nog behövas.
Nä, det blev nog lite tokigt att skriva att det bakom alla utbrott skulle ligga ett behov som inte var tillfredsställt. Men i väldigt många fall är det nog så. Otillfredsställda behov av närhet, lek, självbestämmande osv leder ju inte sällan till utbrott men många gånger beskrivs barnen som obstinata, trotsiga eller att de bara jävlas (kanske inte riktigt hur de beskrivs i den här delen av forumet dock 
). Men kort sagt så tror jag att man i många fall kan hitta viktiga ledtrådar om man försöker se behovet bakom.
Nu har jag tänkt och tänkt massor dels på det ni skriver och dels på en händelse här hemma igår. Och visst har ni så rätt så rätt 
. Självklart sker en hel del utbrott över saker och ting som inte har med otillfredsställda behov att göra och nu tänker jag att de utbrott som sker här - ja, det är nog helt enkelt utbrott som hon faktiskt måste igen. Jag förbereder, väljer mina strider, försöker hitta alternativa strategier men när det ändå inte funkar - ja, då är det nog något som hon måste igen.
Igår vid hämtning åkte jag tidigare så att jag kunde spendera lite längre tid att leka med henne där innan det var dags att gå hem (kommer alltid lite tidigare för att ge henne tid att avsluta men igår blev det extra länge). I mitt stilla (och mycket naiva ) sinne) tänkte jag att NU hinner hon verkligen få ut en hel del lek medan jag är där (är ju liksom extra kul på dagis när mamma också är där). Hon lekte och lekte men när hon märkte att de övriga började samlas för mellis blev hon alltmer stressad och började springa runt och försöka leka med allting samtidigt 
. Till slut var vi i alla fall i kapprummet och skulle klä på oss men hon ville ju inte gå hem. Efter lite dividerande så kom vi i alla fall till bilen. Där ville hon inte sitta fast så då stänger jag bara dörren och sätter in lillebror istället varpå hon skriker "sätt fast mig!!" . När jag väl spänt fast henne och påbörjar hemresan upprepar hon hela tiden "jag vill komma loss!". Väl framme på parkeringen vill hon inte gå ut, "jag vill bo i bilen". Less så plockar jag ut henne ändå och sätter henne i selen som jag tack och lov hade med. Väl inne flyger det grejer till höger och vänster, skriker och upprepar att hon inte vill bo hemma utan hon vill bo i bilen. Less som jag är känns det som en bra idé men tack och lov är jag vuxen och håller den tanken för mig själv . Sen går hon argt upp och ska hämta sitt lejon och jag passar på att amma lillebror så att han ska hålla sig någorlunda lugn under hennes utbrott och hon ropar på mig från övervåningen att hon vill att jag ska komma. Jag säger att jag kommer snart. Då gråter/skriker hon "mamma, jag är ledsen och då vill jag inte vara ensam!". Vilken fantastisk unge som kan uttrycka sig så! Jag skyndar dit och utbrottet fortsätter. Det hela tar väl en timme, både hon och jag är helt slut men ändå känner jag, speciellt nu när jag har tänkt lite mer på det, går stärkt ur det. Med en ny insikt om att det är så här det är att vara förälder (även om hennes utbrott är helt galna och varar i minst en timme). Jag kan helt enkelt inte förekomma allt och vill inte heller. Alla känslor är välkomna och jag vill inte ha en familj där vi alltid är glada och goa för det tror jag inte på.
Vid middagsbordet berättar hon sedan för pappa att hon hade blivit jätte arg på mig när jag hämtade henne på dagis och att hon faktiskt inte ville gå hem just då. Så enkelt är det egentligen. Hon vill inte gå hem från dagis, blir arg och precis som vi andra så blir hon extra känslig för allt annat när hon redan är arg.
Vad gäller svartsjuka så får jag nog acceptera att hon känner så, även om jag tycker att det är jobbigt. Men precis som du skriver Frösöblomster så är det nog något hon måste gå igenom. Det är lätt att haka upp sig på att hon uttrycker det men samtidigt så gäller det ju faktiskt bara kanske 10 procent av tiden, så jag borde nog försöka se helheten också.
Jobbigast med hämtningarna just nu (då de tenderar att leda till utbrott varje gång) är ju att jag inte riktigt orkar bemöta dem med lugn. Igår var jag verkligen inte en förebild... Jag måste verkligen försöka ge mig själv utrymme att andas och fundera över om det verkligen är hela världen att hon är så arg. Kanske blir lättare nu med min nya insikt. Jag kan ju alltid hoppas
Självklart blir de ledsna och de måste de ju få bli. Jag blir ofta ledsen när semestern är slut och det är dags att börja jobba eller när jag behöver säga hejdå till någon jag tycker om men det betyder ju inte att jag tar längre semester eller följer med denna någon (i alla fall inte oftast). Det betyder ju faktiskt bara att jag uppskattade tiden som var väldigt mycket och att jag gärna skulle ha fortsatt även om det inte går.
Eftersom de flesta av mina senaste inlägg har varit mer av det negativa och frustrerande slaget tänkte jag dela med mig av vår morgon.
Vi vaknade och låg och mös en stund i sängen, jag och barnen. Storasyster kramar om lillebror, ger honom en puss och säger "vet du vad? Jag älskar dig" och pussar honom igen <3. Väl nere plockar hon och ställer i ordning sin egen frukost (maken har förberett det mesta så det är bara att plocka fram) medan jag gör i ordning lillebror. Hon plockat till och med fram en sked till mig. Hon kvittrar och funderar över det mesta, vill helst att jag ska bära henne och vill sitta i knät vid frukost men nöjer sig med att hålla handen och sitta i knät lite senare.
Vi tar en promenad till dagis i ösregnet , sjunger och pratar och har det allmänt mysigt. En helt underbar start på dagen!
Skruttpåväg (er jobbiga hämtning):
Min första spontana tanke var....eller snarare mina två spontana tankar var:
1. Jaha, även Skrutt har en fullkomligt normal 2-3-åring 
. Jag har två väldigt olika barn.....verkligen olika barn.....och jag känner ändå igen massor i just 2-3-års"beteendet". Min stora fick inte så mycket extremt högljudda utbrott på det viset (han är liksom inte den typen som har kraftfulla uttryck), men han kunde "fastna" i små detaljer..."bagateller", som vi som vuxna såg det (fel glas, fel färg på spaden, den blå siffran sju som han levde i symbios med under ett par månader-år låg inte på exakt rätt plats i sängen etc etc.). Min lilla får mer av typen härdsmältor, oftast inte så långvariga men det rör ofta sådant som du tar upp - i morse handlade det om sömmen på strumporna (du vet den där som är framme vid tårna på ovansidan). Han ville inte ha någon söm på strumpan . Efter många om och men, när vi studerat storebrors strumpor och rivit ut och tittat på alla andra strumpor i byrån, kunde han förlika sig....aningens...med sömmen. För utan ville han inte heller gå VRÅL, SKRIK! . Sedan skulle täckbyxor på ….och kängor på…..och vantarna absolut för jacka och mössa…..och så var han övertygad om att storebror tagit hans mössa, vilket han inte gjort, och var bara tvungen att se själv att det verkligen inte stod hans namn däri. Storebror står vid ytterdörren i full vintermundering och påpekar att vi måste gå nu för han håller på att svettas ihjäl 
. Lillebror är också för tillfället extremt ”bärig”. ”Mamma/pappa bääääära!” måste nog vara den mest frekventa meningen för tillfället tror jag, tätt följt av ”Jag ooooorkar inte!” Och bär man inte, så…..ja . Hans känslor har väldigt uppenbara fysiska uttryck om man säger så. Är han ledsen så sprutar tårarna. Är han arg, så flyger det saker. Är han glad, så…..ja, då lyser han upp hela världen. Storebror har ett mycket subtilare uttryckssätt, men det innebär ju inte att känslorna inte finns där….bara olika sätt att visa dem på helt enkelt.
2. Svartsjuka. När jag läser ditt inlägg så känns det som att det handlar en hel del om svartsjuka….den serie av händelser du beskriver. Jag hade lite svårt med att förlika mig med min äldstas svartsjuka inledningsvis när den kom smygande. Nu så känner jag mer att den var något naturligt, logiskt som han helt enkelt var tvungen att gå igenom och få känna. Det är svårt som mamma att se sitt första barn vara svartsjukt på ett yngre litet syskon....av flera anledningar. Man vill ju bara att de ska älska varandra gränslöst och att alla bara ska leva i harmoni med varandra. Sedan är det ju lätt att se svartsjuka mellan syskon som något slags personligt misslyckande som förälder. ”Jag har inte sett mitt barn tillräckligt. Mitt barn var inte redo för syskon. Jag är en kass mamma.” Jag tror att man är helt fel ute då. Man glömmer bort att kärlek och nära förhållanden till andra människor är komplexa och inte enbart omgärdade av ett rosenrött skimmer. Ensamrätten på sina föräldrars tid, uppmärksamhet, kärlek etc. tror jag att man måste låta små barn få sörja. Det är inget fult, inget fel, ingen som gjort något fel eller känner något fel. Det handlar inte om att känna sig eller vara oälskad. Det handlar heller inte om ”hat” mot syskonet. Det är helt enkelt en relation som behöver stötas och blötas och framför allt skapas…..och det tar lite tid. Svartsjuka är ju liksom stämplad som en ”ful” känsla. Harmoni, konfliktfrihet ses lätt som något slags bevis på att man som förälder lyckats. Vad jag försöker säga att det kanske inte handlar om otillfredsställda behov utan om att hon måste få sörja sin förlorade exklusivitet och få bekräftelse i det.....att få känna svartsjuka och att det är ok. Det är inget någon annan kan ”lösa” åt henne, men man kan bekräfta, visa förståelse och finnas där med sin kärlek.
Sedan måste jag kommentera det här med bilsituationen. Även långt efter svartsjukan lagt sig för oss så hade vi en period då det var galet viktigt att rätt person lyfte in, spände fast, släppte lös, lyfte ur och i rätt ordning i och ur bilen. Och det gällde båda barnen. Har gått över nu tack och lov. Lillebror kan fortfarande vråla om det ibland, men storebror verkar ha vuxit ifrån det. Måste också säga att vi hade en rätt rolig incident. På väg från garaget så mötte vi två barn i sådär 12-14-årsåldern. Pojke och flicka – bror och syster. De kom springande i full karriär mot oss och när de skenade förbi oss så ropade de: ”Jag ska sitta fram!” ”Nej, det är min tur!” Vi gick tysta vidare. Plötsligt utbrister sambon spontant: ”Faan”. Kort därefter skrattade vi gott tillsammans. Han tänkte (läs hoppades) att det var något slags ”småbarnsfenomen” .
Här hemma har vi nu haft det mycket lugnare. Dottern har valt att vara hemma från dagis hela veckan så då har vi sluppit utbrott i och med hemgång därifrån. Vi har lekt i snön, promenerat, pysslat, läsa böcker, sett på film, byggt tågbana och lego i mängder och haft det alldeles utmärkt mysigt! Hon har varit mycket stabilare i humöret och vi har bara haft total härdsmälta en enda gång (idag då hon kom på att hon trots allt ville gå på dagis efter jag ringt och sagt att hon skulle vara ledig). Sen vet jag inte om det har varit lugnare för att hon har fått vara hemma eller för att jag har varit på lite stabilare humör... Svårt det där med hönan och ägget ni vet . Hur som helst så njuter vi av att ha det lite lugnare. Sedan har vi tagit ett stort steg mot förändring i vår familj vilket har lett till mitt mycket stabilare humör, också mycket skönt!
Ja, det är onekligen skönt med en lite lugnare och mer harmonisk period. Jag behöver verkligen vila från att känna mig som en helt värdelös mamma . Ja, kanske är hon lugnare för att hon får vara hemma och umgås mer tillsammans med mig och lillebror. Kanske är hon lugnare för att vi slipper övergångarna från dagis till hemma. Kanske är det mitt stabilare humör. Förmodligen är det en salig blandning av allt.
Madeleineh: Jag känner igen det där med förändringar även om dottern i fallet med något som är slut nästan alltid svarar "då får vi köpa det", så där är hon nog lite "enklare". Dottern har dock mycket svårt att avbryta det som är roligt (åka rutschkana på ICA, vara på dagis, vara på bibblan etc) och det är såååå ofta som det leder till totalt breakedown i en timmes tid. Nu när jag har lillebror så drar jag mig faktiskt från att göra dessa saker när jag är själv. Tyvärr! Hoppas jag blir bättre på det när lillebror blir större, nu är det ju fortfarande ganska oförutsägbart med honom. Arg, besviken och förtvivlad måste de ju få bli men just nu är det lite för mycket för mig att hantera det + en ledsen bebis mitt i offentligheten
Vad gäller mat så är vi normalt sett ganska medvetna vad gäller matintaget men det går ner en del mindre nyttigt också med jämna mellanrum . Äter gärna fisk och vegetariskt, köper gärna ekologiskt, bakar oftast eget bröd osv. Nu med bebis så har det helt klart blivit sämre mat. Jag vill alltid laga från grunden men just nu är jag inte alltid så genomtänkt tyvärr. Men det kommer tillbaka när lilla blir större och det finns lite mer tid för matlagning.
Ja Peap, det stora steget mot förändring... Jag återkommer om detta Det är inte helt beslutat ännu och vi vet inte så mycket än, men när jag vet så återkommer jag!
Haha, jag bytte mitt för att man tydligen skulle det! . Kommer att bli förvirrat här inne
MsKitten: Det låter som ni har det väldigt tufft! Jag förstår verkligen om det känns jobbigt och inte speciellt roligt alls... Jag har inte riktigt kommit dit än där stora gör illa lilla (misstänker att det kanske kommer sen när lilla utgör lite annan typ av konkurrens) men en tanke har jag (säkert har du redan tänkt på det). Jag tänker att det är bra om man struntar i att uttrycka det msn INTE vill och istället försöker förmedla hur du VILL att stora ska bete sig. Dels blir det lättare för stora att veta vad som är ok men framförallt känner man sig lite mer positiv och trevlig när man fokuserar på det man vill. Sen tror jag tyvärr att det kan ta lång tid, msn får upprepa fem miljoner gånger men sen helt plötsligt så fungerar det. Men vägen dit kan säkerligen kännas oändlig!