AP-snack & babbeltråd

Åh MsKitten vad jag känner igen en del av det du skriver. Det är bara någon vecka sen som jag började nedräkningen till dottern skulle gå och sova redan när jag slog upp ögonen på morgonen... Det var inte alla någon kul känsla men den fanns där och det vägrade jag hymla om (ja, jag uttryckte det ju självfallet inte inför dottern!). Jag tycker att det är viktigt att även dessa tankar lyfts fram, att det finns dagar då jag bara skulle vilja att det var jag och min man som kunde göra precis vad vi kände för i stunden. Det betyder verkligen inte att jag älskar mina barn mindre eller att jag inte vill ha dem. Det betyder väl bara att jag är mänsklig . Tyvärr vågar många inte uttrycka dessa känslor. Kanske av rädsla för att någon ska tolka det just som att man inte längre älska sina barn.

Igår var jag och träffade en psykolog på BVC. En helt fantastisk människa. Jordnära och med en underbar syn på barn (hade arbetat på bup tidigare). Vi pratade om min situation av att inte ha ett socialt kontaktnät här där vi bor, om dotterns utbrott och så mycket mera. Framförallt pratade vi om att faktiskt be om hjälp. Min energi är helt borta, jag har ingen ork men ändå försöker jag ständigt bevisa att jag inte behöver hjälp... Varför är det så sjukt svårt att be om hjälp? Så från och med idag är det min man som sköter hämtningarna från dagis så att jag bara får ta det lugnt. På fredag ska vi vara hemma allihop och under nästa vecka kommer min mamma ner. Dottern har ju varit hemma i drygt en vecka men igår fick hon gå på dagis eftersom jag skulle till BVC. Hon var så glad när hon kom till dagis, rusade in och glömde nästan säga hejdå och när jag hämtade henne så s personalen att det inte alls märktes att hon hade varit borta, så det var skönt. Nu får hon vara där på dagarna. Jag lämnar henne (funkar alltid friktionsfritt och vi har väldigt mysigt på morgonen och på promenaden till dagis - precis vad jag behöver just nu), sen hämtar min man henne på eftermiddagen och vi får vara tillsammans allihopa. Jag behöver verkligen denna break ett tag. Få vara hemma med lillebror utan att behöva tänka på att hämta på dagis och möta en storasyster med utbrott. Hon utvecklas ju med buller och bång just nu och jag behöver verkligen energi för att orka möta henne och för att orka sätta mina egna gränser gentemot henne. Mycket stor utmaning just nu! Ja, det var en liten uppdatering från oss

Flickan och Kråkan: vi hade en liknande incident med stora här hemma i höstas då hon petade in en liten bit paprika i näsan . Det slutade dock med ett besök på akuten... Tur att det finns läkare! Här hemma är det lugnt. Stora är på dagis några dagar i veckan, jag lämnar och min man hämtar, min mamma har varit här och dottern passade på att hänga med mormor varje vaken minut och vi har det allmänt lugnt just nu. Jätteskönt!

Stort grattis K girl!

MsKitten: Vad roligt med en resa! 

Jag förstår din mans rädsla över att inte räcka till och kunna trösta lilla mitt i natten. Jag känner också igen den rädslan från min egen man. Det ÄR jobbigt att inte räcka till. Det ÄR jobbigt att känna att JAG inte är det som barnet vill ha just nu och det ÄR jobbigt att gå och oroa sig för att det kanske kommer att bli så. Oerhört stressande att bara oroa sig. Det behöver ju faktiskt inte bli så (även om det kanske är troligt?) men bara oron över att det eventuellt kommer att ske och då känna att jag inte har det som behövs är ju en väldigt jobbig och stressande känsla. Men rädslor är ju också något man måste övervinna. DU känner att ditt barn är trygg med sin pappa och DU känner dig trygg att åka. Men din man känner inte det. Så jag tror som Flickan och Kråkan att det är i den änden ni bör börja. Prata om det och diskutera hur det känns för honom. Berätta att DU vet att han fixar det, att det är OK att sonen blir ledsen och att det är OK att känna rädsla över att inte räcka till. 

 

Fågelungarna: Jag väntar till hen verkar bli trött igen eller om jag är påväg någonstans får hen vara i sjalen och ofta somnar lillebror under promenadens gång (han har precis börjat acceptera att vara vaken i sjalen).

Vår dotter ammade i princip på heltid tills hon var nästan året, sen har hon ätit mycket varierat. Vissa dagar slinker det ner en hel del och andra dagar nästa ingenting. Vi gör ingen grej av mat alls, annat än att vi försöker ha trevligt vid matbordet och prata om allt mellan himmel och jord. Hon äter lite, går iväg en stund, kommer tillbaka och pillar i sig lite till och upprepar det mönstret några gånger. Sedan lägger vi rätt mycket energi på att laga mat tillsammans och även då slinker det ner en del. Det är mest då som hon får i sig råa grönsaker. Jag tänker att om vi lägger ner energi på att skapa harmoni och glädje kring själva matsituationen så kommer nog viljan att sitta med längre stunder när hon är mogen för det. Jag vill att matsituationen ska vara så kravlös, trevlig och lugn som möjligt. Ja, så funkar det iaf hemma hos oss

Jag tänker att det är kombinationen "äter lite" + "liten kroppshydda" som skapar oron till maten. Det är ju sällan bara det ena som oroar, att ett barn är lite liten men äter som en häst eller en som ligger över kurvan men som väljer att inte äta men som i övrigt verkar må bra leder inte till samma oro. Min dotter tillhör det senare, dvs ganska bastant i kroppen men äter oftast lite (fast det har förändrats lite nu). Jag kan ju med lätthet behålla mitt lugn då hon dels ligger "bra till på kurvan" och dels har mängder med energi. Att prata med någon som är insatt och som kan hjälpa en med ens egna tankar tycker jag är en jättebra idé.

Gällande detta med att prata om maten så är vi nog en familj där vi vuxna kommenterar att "det här tyckte jag om", "det här var gott" eller i vissa fall "det här tyckte jag inte om". På så vis får de följa vårt förhållande till mat men ändå ställs ingen fråga till någon om vad man tyckte. Sen frågar vi säkert ibland utan att jag tänker på det men i det stora hela så pratar vi nog mest om maten utifrån oss själva.

En liten fråga till er kloka människor. Vi har haft fullt upp idag med kusiner här och dottern och den ett år äldre kusinen har lekt massor. De leker jättebra och är väldigt lika i sitt sätt att leka och gillar verkligen varandras sällskap. Jättekul att se dem leka med varandra! Men ändå så blir det ju lite väl mycket i slutändan och dottern går in i tunnelseende där hon bara kör på, blir nästintill okontaktbar och svarar gärna med lite mer "aggressivt" beteende. Hon är ju helt enkelt trött och kanske känner ni igen det jag beskriver. Dock känner jag mig lite delad inför detta. Att bara låta henne köra på alltså. Samtidigt känns det som att det inte händer så himla ofta att det blir så här och då får det liksom bli som det blir litegrann. Egentligen vet jag inte vad jag vill med detta inlägg annat än att höra era tankar kring detta. Hur mycket låter ni era barn bara röja på och hur mycket styr ni? Vi försöker ju vara med en hel del då det behövs öite medling mellan barnenen här leker de verkligen hur bra som helst men jag ser ju att dottern blir helt slut och får, som jag skrev tidigare, tunnelseende. Samtidigt känner en del av mig att det inte är hela världen att släppa kontrollen och bara låta henne köra på även om det blir lite för mycket. Det hör ju verkligen inte till vanligheten. Men, dela gärna med er av era tankar