msKitten: Jag har funderat över hur ni resonerat med barnflicka. Tycker det låter underbart tänkt. På det sättet att det är lite outside the box. Vi är rätt ensamma här ibland känner jag. Våra föräldrar ställer ju upp i den mån det passar dem men ärligt talat är det inte jättemycket. Vi blir väldigt sårbara när barnen är sjuka, jag sjuk och sambon måste till skolan. Tänkte bara det vore intressant att höra hur ni tänkt?
Eftersom jag frågade blir det väl uppenbart att jag funderar mycket kring det här med hur man hjälps åt med barn. Jag har lagt rätt mycket energi på att komma till punkten där jag inser att jag och min sambo är ensamma med barnen. Vi har föräldrar som säger och pratar mycket kring hur de älskar barnbarnen och vill allt för dem. Det tror jag nog de vill, problemet är att alla tre (finns ingen bio-morfar) prioriterar det mesta annat före. Jag har känt besvikelse över detta då jag ofta känner mig ensam. Jag har istället på sista tiden försökt komma till ro med att de prioriterar att jobba häcken av sig fast de inte behöver, vara sjukskrivna för de jobbar sig sjuka, bosätta sig utomlands halva året osv. Istället tänka att de nog älskar barnbarnen och att skaffa barn var vårt val. Ändå tycker jag det känns svårt efter en månad med sömnlöshet då jag varit sjuk, storebror varit sjuk och lillebror varit snuttig. På detta pluggar sambon heltid och jobbar extra. Allt är vårt val men visst känns det jobbigt emellanåt...och framför allt ensamt. Och lite sorgligt också att det är mycket snack men lite verkstad. Vi har valt ett förldrakooperativ med hög personaltäthet, liten grupp och flexibla tider för vi ska klara oss. Jag syr inte ihop det här med att vara hemma heltid med bägge, hade nog gått super om jag haft min mamma lite närmare eller stöttning. nu blir det ingen barnflicka eftersom vi inte har de ekonomiskt möjligheterna men jag var ändå nyfiekn på hur ni tänkte. Jag gillar inte heller det här med att man ska klara allt själv men det är tyvärr så det är 
De flesta skulle må bättre av att de sa rakt ut vad de behövde - så har jag gjort med min mamma ett par gånger då hon prioriterade att gå på opera, fika och teater istället för att hjälpa mig med sjuka ungar - då sa jag rakt ut - ok mamma jag vet att det är roligare att gå på opera än att ta hand om snoriga ungar men nu behöver jag hjälp och jag förväntar mig att du ska hjälpa mig. Hon blev väl lite sur antar jag - men ställde ändå upp. Mina ungar kommer inte vara små och snoriga jämt och det är NU när de är små som vi behöver hjälp - när de växer upp (vilket de gör snabbt) så behövs inte mor och farföräldrar på samma sätt.
Oj Skrutt jag har inga bra råd att komma med. Vi har inte den kalibern på utbrott här hos storebror som är i samma ålder som din dotter. Däremot känner jag igen olika reaktioner med olika förldrar.
Mskitten. Nu när jag gått o funderat en stund så inser jag hur rätt du har. Klart de inte vet allt eller ens vill alltid. Bättre att säga ifrån o det är jag dålig på. Jag vill inge.vara beroende men måste vi hela tiden bevisa vi klarar oss själva? För vems skull då? Barnen som sista månaden varit med sin mamma som skrikit, gapat o gråtit om vartannat. Klapp på axeln till oss som klarat oss, ironi. Nej nästa gång säger jag till svärfar att åka på spontansemester senare o mor att jaga älg nästa år. Kanske till o med ska be henne fundera över om hon ska bo utomlands halva året då hon har tre barnbarn hemma som kan behöva hjälp. Du har verkligen satt bollar i rullning här vilket behövs!
Skrutt, jag vet inte vad jag ska säga om nätterna. våra barn har olika temperament helt enkelt även om jag känner igen det där med att det låser sig ibland. Vi kunde inte samsova de första två månaderna, storebror och pappa sov ihop coh lillebror och jag i annat rum. Kändes hemskt men det gick helt enkelt inte. Storebror ville ligga hos mig vilket jag inte klarade med en liten som skulle amma och mjölkstockningar och ont hela tiden. Lillebror sov inte heller klockrent genom nätterna vilket innebar en del vaggande uppe på natten. Men jag var väldigt glad när det gick att sova alla fyra igen.
Det jag egentligen ville säga var en kram till er, sjukhus och nätter från hell är inte kul. Så, styrkekram till er allihopa!
Jag tänker nog också att det kanske är en idé att inleda natten med att nu sover mamma och lillebror här och du och pappa där. Alternativt som någon sagt tidigare att du sover med storasyster tills det att lillebror ska amma och då byter ni säng. Det har funkat här nu när storebror varit sjuk och vägrat pappa, bara mamma. Jag har somnat hos honom tills det att lillebror vill amma och då har vi föräldrar bytt barn helt enkelt. Jag känner igen det där med att hur man än gör blir det fel. Jag minns att hällde jag upp flingorna från fel håll, i fel skål eller lade skeden bredvid fel var hela frukosten förstörd. Han åt inget coh inget hjälpte. För min del har jag en gräns där jag slutar anstränga mig med sånt, skit i att äta då tänkte jag och tänkte han äter väl nästa gång. Detta kanske inte är svaret du vill ha nu men även jag har en gräns och i en familj ska alla få plats.
Det där med att ge henne närhet, det gör du ju, då måste inte göra det dygnet runt på precis det sättet hon vill tänker jag. Det är i min värld inte det detta handlar om.
Den största utmaningen med att få ett barn till är enligt mig att sänka kraven. Jag kan inte finnas där för bägge barnen samtidigt alltid. Någon får prioriteras bort. Storebror får sova med pappa (är ju faktiskt närhet det också) om lillebror ammar. Lillebror får skrika i sin overall på golvet när vi ska ut om storebror bajsat just då och jag måste byta. Lillebror får sova med pappa och vänta på tutte om storebror har krupp och skriker sig till andnöd om han inte får vara nära mig osv osv osv osv. Men nu när månaderna har gått har jag ändå fått nån bekräfelse på att det håller. Lillebror utvecklas till en trygg liten trots min oro. Storebror visar samma trygghetstendenser och vad jag kan se är han fortfarande trygg och glad. Det gör ju saken lättare.
Hehe, det blev lite ostrukturerat det här men mycket handlade som sagt för mig om att släppa storebror, inse att pappa också är närhet och trygghet, måste vara det. Du bad oss ösa tankar så det har jag gjort nu 
Bara du vet vad som funkar för er till slut.
Skrutt, visst är det svårare det där med närhet. Så sent som imorse tänkte jag faktiskt på dig och hur du månar om närheten till dottern. Jag har tappat det här lite, på gott och numera ont för jag haft för mycket. Men imorse fick vi väcka storebror för att hinna till dagis vilket han hatar. Då blir allt fel vid frukosten och han satt bara och sträckte sig efter mig. Till slut släppte jag allt och lät honom äta i mitt knä (Brukar hålla på att han ska sitta i stolen för allas lugn) men närheten var nog precis vad han behövde. Jag har blivit för rationell och praktisk för vad jag själv trivs med. Ska försöka, trots kaoset med två att bli lite mjukare igen. Så vi lär väl varandra misstänker jag
Mammalund, jag brukar också tänka till lite efter diskussioner här. I den här tråden är det brutalt ärligt ibland men det är bra tycker jag. Även om man inte alltid blir struken medhårs så utvecklas iaf jag i mitt föräldraskap genom att hänga lite här.
Ni andra med två barn och transport. Jag har ju en sulky till storebror och nu även lillebror, och ståbräda och en beco-sele. Sen får de åka i det som passar. Funderar dock på en syskonsulky men det känns lite brett Hur gör ni andra med transportbiten när lillen blir lite större.
Storebror gillar inte becon längre stunder heller. En liten stund men sen gnäller han det gör ont. Jag hade klarat hans 13kg men han gillar inte.