AP-snack & babbeltråd

Kanske ska förtydliga att det "aggressiva" beteendet inte är riktat mot kusinen utan mot oss vuxna när vi försöker få kontakt med henne.

Vår dotter slutade först att sova på dagen när hon var lite över 2 år. Det var under sommaren och vi var ute mycket. sedan när hösten kom sov hon ibland på dagis och när hon var hemma var hon oftast vaken om vi inte åkte iväg i bilen för då slumrade hon ofta till. Men ganska snart slutade hon helt att sova på dagen och vid 16-tiden kom den kritiska tiden och då passade vi ofta på att fylla på med lite att äta och något annat som funkade bra var att hålla på med vatten. Ibland badade hon i badkaret, ibland diskade hon eller stod och öste vatten. Det funkade nästan alltid och än idag tar vi ofta till det när vi ser att hon närmar sig gränsen. Det för henne alltid tillbaka på banan och in i en lugnare sinnesstämning. Vatten är mitt absolut bästa tips när de är trötta eller är påväg åt det håll då man vet att det kommer att sluta med utbrott. I särklass mitt hetaste tips!

MsKitten: svårt att riktigt förklara men jag ska försöka. De leker ju en massa, ofta mycket fysiskt som att hoppa, åka nedför trappen, krypa eller liknande. De kör liksom på och det är aldrig något tjafs dem emellan. Men när vi tar kontakt med henne märks det så tydligt att den dotter som annars är mycket för att prata och argumentera inte alls är nåbar. Vad man än frågar så är svaret nej (om vi ens får ett svar), hon blir mer hårdhänt med lillebror när hon söker upp honom, vill absolut inte bli tagen på (känns som om hon brinner av om man nuddar henne) och liknande. Jag känner inte alls igen detta från då hon leker med barnen på dagis (det är ju ett föräldrakooperativ så vi får ju följa hennes lek där ganska mycket) och jag tycker inte om det. När de sedan hade åkt och jag skulle lägga henne satt det beteendet kvar en stund men sen läste vi saga och hon blev så som vi känner henne igen. Tror att det blir väldigt intensivt och hon går liksom in i det med allt hon har (som i allt hon gör) och samtidigt som hon verkar tycka att det är jättekul så verkar hon också tycka att det är skönt när de åker och allt blir lite mer som vanligt igen.

Egentligen handlar väl mina tankar om mina ständigt höga krav på mig själv och min fallenhet för att så lätt få dåligt samvete. Jag känner igen mig själv i dottern och vet mycket väl att hon älskar sällskap och inte känner att hon behöver vila förrän sällskapet har gått. Mina tankar handlar mest om huruvida jag borde bromsa henne när jag vet vad hon behöver (lite lugn och ro för att återhämta sig) eller om hon ska få köra på det hon vill (leka tills hon stupar). Samtidigt känner jag att det 1. Inte händer så fasligt ofta och att det också är kul för henne att bara leka för allt vad hon är värld och 2. Att det inte var så lätt att bromsa henne när de är hos oss. Mest av allt känner jag nog ändå bara glädje över att de leker så himla bra ihop!

Chokladkaffe: Så ska jag tänka! Att det är bra att hon tar ut det på mig alltså. Det är ju faktiskt super att hon visar det . Men jag är grymt fascinerad över att de båda leker så bra ihop trots att de båda ligger på eller över gränsen till trötthet. Så ja, jag ska bara fokusera på och glädja mig över att de funkar så bra ihop. Att det sedan blir lite för mycket för henne är ju faktiskt inte hela världen alla gånger.

Jo, vi försöker alltid styra in på lugnare varianter när det blir lite för mycket gas. Igår var det dock en hel del folk och vi hann helt enkelt inte med. Men det gick ju ändå rätt bra. Det som stör mig mest är att brorsan och hans fru aldrig någonsin engagerar sig i barnen när vi alla är samlade. De är fyra resp sex år och så fort de kommer innanför dörren så går de på semester från föräldraskapet och det blir jag och min man som får hålla koll, ge redskap vid eventuella konflikter osv. Sjukt tröttsamt! Idag var dottern bjuden på sin kusins kalas. Hon fyllde fyra år. De träffas ju inte så ofta annat än vid de tillfällen som vi är och hälsar på i min hemstad, som denna helg, så alla barn var ju nya ansikten för dottern. Det var min man som följde med henne på kalaset och han kom tillbaka rätt så chockad. Tydligen var han den enda föräldern som var med barnen (ja, eller han var mest med dottern då hon ville ha med sig honom när hon lekte). Övriga föräldrar satt på nedervåningen och filade medan sju stycken fyraåringar "lekte" på övervåningen. Ständiga konflikter mellan barnen, barn som inte skulle få vara med och leka med födelsedagsbarnet osv och ingen vuxen utöver min man som närvarade. Nu har ju vi bara en knapp treåring och ingen fyraåring men jag har mycket svårt att se att vi skulle bjuda på kalas och sedan lämna dem helt själva. Låter helt galet tycker jag!

Ja, jag läste också det inlägget på Petras blogg. Riktigt bra och så tänkvärt!

Vad gäller begreppet trots så använder jag det aldrig själv. Jag tycker helt enkelt inte om det. Jag tycker att det dels ger en skev bild av vad barnet faktiskt går igenom och dels tycker jag att det är ett begrepp som, när det används av föräldrar, gör att många föräldrar faktiskt missar vad som händer deras barn och istället bidrar begreppet många gånger till en enkel bortförklaring där barnets faktiska utveckling hamnar i skymundan. Men sen så måste man ju också fråga sig varför vi ser så negativt på det. Att trotsa är ju att gå emot det någon annan har sagt eller bestämt och det gör ju många barn och vuxna dagligen. Följdfråga blir ju om det är ok att gå emot det eller inte. I vår familj är det helt ok att ifrågsätta allt och jag uppmuntrar det ofta. Jag vill inte fostra ja-sägare. Men vissa saker måste ändå göras men då kvarstår rättigheten att vara arg, ledsen, besviken osv.

Sen tycker jag nog att det är ganska nyttigt att våga säga att det från och till är jobbigt att vara förälder. Det kan vara frustrerande, tröttsamt och rent ut sagt skitjobbigt att vara förälder och det tycket jag att man ska få säga. Sen blir det ju ledsamt om fokus ligger där. Att jämföra detta med huruvida jag skulle säga att min man är jobbig tycker jag blir skevt och lite konstigt faktiskt. Min man tar ansvar för sig själv, han har impulskontroll, förmåga att sätta sig in i andras situationer och känslor osv. Det har inte så små barn. Min man går inte flera kraftiga utbrott varje dag över att han inte får på sig skorna eller för att jag inte kan komma springandes och leka ned honom precis just när han vill, så vi hamnar aldrig i en jämförbar situation. Men jag kan lova att OM han gjorde dessa saker - ja, då skulle jag absolut tycka att det var jobbig . Men bara för att jag tycker att det från och till är jobbigt att vara förälder (som nu t ex då jag kämpar mig igenom en förlossningsdepression) så innebär ju inte det att jag tycker att det är BARNEN som är jobbiga. Det är ju SITUATIONEN som är jobbig, frustrerande och tröttsam. Stor skillnad!

Men jag kan ändå inte riktigt få ihop det när det gäller begreppet trots. Det skulle kännas så konstigt för mig att säga att mitt barn trotsar... För mig förklarar det verkligen ingenting. Vad betyder det? Ni som använder det får gärna beskriva lite situationer där ni skulle säga att ert barn trotsar för jag blir så nyfiken