Tack Mama Bear för länken till ditt blogginlägg! Känns skönt att läsa det då jag verkligen befinner mig mitt upp i allt vad en depression innebär. Det känns otroligt skönt att läsa dina tankar och erfarenheter. Jag behövde verkligen det. Tack!
Gällande den kulturella aspekten så gäller det väl, som så ofta, att försöka se det med lite perspektiv. Vissa saker är bra andra inte. Vi i Sverige har våra fördelar men också nackdelar - precis som i så många andra länder och kulturer. Men jag håller absolut med om att det ofta finns en tendens att romantisera bilden av "ursprungsbefolkningar" eller bara andra kulturer i världen samtidigt som det finns en tendens att svartmåla stora delar vår kulturs sätt att fostra barn. I slutändan handlar det väl om att plocka russinen ur kakan, göra sitt bästa och försöka hitta balans i familjelivet. Ibland kanske det är så att det - sett ur ett helhetsperspektiv - är bättre att försöka lära barnet att sova i egen säng för att det bidrar till piggare och gladare föräldrar som faktiskt orkar möta sina barn med respekt (med det sagt menar jag absolut inte att man ska metoda sitt barn med allt vad det innebär). För mig personligen ville jag gärna ha dottern hemma mycket nu när lillebror kom och jag kämpade med dåligt samvete när hon var där. Till slut insåg jag att Jag behövde lite tid hemma utan henne och bestämde därför att hon fick gå på dagis. Kanske hade det varit bättre för henne att vara hemma om vi bara såg till just den aspekten. Men nu är vi en hel familj där alla ska må bra och därför får hon vara på dagis och vips har hon fått en mamma som faktiskt längtar efter henne och orkar möta henne för allt hon är.
Jag tycker nog att mitt föräldraskap har förändrats drastiskt sedan barn nummer två kom. Det är liksom en helt annan sak att ha två små som har sina behov som dessutom ska balanseras med övriga familjen så att alla i slutändan mår bra. Med första barnet kunde jag verkligen gå in för det hela på ett helt annat sätt. Jag tror inte att jag längtade ut från huset och ifrån henne förrän hon var över året. Lillebror är nu dryga fyra månader och jag är redan iväg på mina små korta ärenden (han är dock lite "lättare" än storasyster i den aspekten).
Kanske seglade jag iväg från ämnet lite men jag tycker ofta det handlar så himla mycket om att ge, ge och åter ge. Och visst, det är jätteviktigt att ge men det är också så otroligt viktigt att ge sig själv och inte bara ge av sig själv. Det är något som jag tycker har förändrats oerhört mycket när andra barnet kom. Fler med den erfarenheten?
Jag kommer från en trygg och stabil familjebakgrund med föräldrar som alltid var närvarande och ställde upp i såväl stort som smått. Vi har alltid ätit tillsammans, umgåtts över flera generationer och mina vänner var alltid välkomna. Det kostade nog en del då jag och mina kompisar under hela högstadietiden samlades både före och efter skolan och åt frukost/mellis hemma 
. Så ja, en bra uppväxt har jag absolut haft. För mig handlar AP om ett förhållningssätt - en form av värdegrund där mycket är så självklart att jag inte ens reflekterar över det. Metoder tar inte upp någon tankeverksamhet hos mig då det är en självklarhet för mig att inte "metoda" mina barn, att göra det som känns rätt i hjärtat och lyssna mer inåt än utåt faller sig nog ganska naturligt (även om jag också halkar till ibland). Sedan är det ju inte så att jag pratar om AP som begrepp eller etikett med mina vänner 
utan enda gången som jag nämner AP är ju här och på nätet för att leta upp likasinnade. Så tror jag nog att det är för de allra flesta här. Jag kan nog tycka att det blir lite fel fokus här inne ibland. Jag är rätt övertygad om att vi alla kan sålla oss till skaran som ger våra barn väldigt mycket närhet, tid, gemenskap osv. DET är verkligen inte våra problem (även om många ändå känner sig otillräckliga ibland). Istället tror jag att det är viktigt att lyfta fram hur balans kan skapas i all denna strävan efter att fostra trygga individer. Balansen i familjen är ju faktiskt också något som är väldigt viktigt (och som också lyfts fram inom AP) men många gånger diskuteras det bara vad vi kan göra för barnen genom att tillföra något. Det är ju faktiskt viktigt att även visa barnen att JAG är viktig, VI FÖRÄLDRAR är viktiga för varandra, det finns ANNAT som är viktigt. Detta är också något som skapar trygga individer (ja, så länge det är inom rimliga gränser - men återigen, jag tror inte att det är så många i den här tråden som kliver över den gränsen - snarare tvärtom ). Dock skapar denna strävan många gånger ett dåligt samvete (i alla fall för mig men säkert för många andra också) och därför tycker jag att fokus blir lite fel när vi - i den här tråden - diskuterar hur länge man ska eller inte ska vara hemma, huruvida man ska "unna" sig ett gymkort eller liknande. Om det hade varit en annan tråd, med föräldrar som helst önskar att deras barn ska födas självständiga, metodas både vad gäller mat och sömn - ja då kanske fokus bör ligga mer på närhet, lyhördhet osv. Men återigen - jag tror inte ett några barn vars föräldrar hänger i denna tråd lider brist på det. Hm, surrar mycket nu och skriver dessutom på mobilen så vi får se omni fattar vad jag menar eller om det bara blev kaos av alltihop
Angående att vara lite vild rent fysiskt - dottern är otroligt fysisk av sig och gör helt otroliga grejer ibland. Jag hade tidigt bestämt mig för att låta henne testa det mesta så länge det inte är riktigt farligt för henne själv, någon annan eller risk att något går sönder. Och hon klarar helt otroligt mycket och jag känner mig mer och mer trygg att hon lär känna sin kropp. När vi väl bromsar henne pratar vi nästan alltid om vad vi vill att hon ska göra och utgår från oss själva - typ JAG VILL att du går ner från bordet. Men nog händer det att vi i panik skriker "men nej!! Vad gör du??". Inte det bästa men med hjärtat i halsgropen är en inte alltid så smidig
Jag kan inte annat än hålla med Flickan och Kråkan. Håller med rakt igenom
Acelise: hög igenkännande faktor på det . Jätte jobbigt och frustrerande att vara förälder i dessa lägen. Det är jobbigt att inte förstå varför det händer och det är jobbigt att inte hitta någon bar strategi - eller jag tycker det är jobbigt i alla fall. Dottern har perioder då hon går in i detta beteende. När hon är i dessa perioder är ALLT fel och ALLT leder till utbrott och när hon är i en lugnare period är hon världens mest samarbetsvilliga och påhittiga. Det är ett evigt omställande att vara förälder . Några rent praktiska saker som jag tycker underlättar i dessa lägen är 1. Vatten - så fort jag ser att dottern har en period där allt låser sig stup i kvarten så badar hon i badkar, diskar i köket eller öser och leker med vetepuffar som vi har hällt upp i en balja. 2. Mat - under dessa perioder äter hon nästan jämt känns det som. Mycket frukt eller plockmat. 3. Så få småförändringar som möjligt - kan vi undvika bilen så gör vi det då det lätt skapar enorm frustration att gå i/ur bilen. 4. Gemensam time-out - en skön paus där vi bara myser och pratar om allt och inget brukar också ge lite återhämtning - för oss båda! 5. Eget utrymme - gör saker utan barnet för att inte gå under! Ta små pauser, åk och handla, prata ostört i telefonen, ta en promenad eller vad som nu tilltalar. Se iaf till att ta en egen paus för att hämta energi!
Acelise: Petra träffade ju helt rätt idag . Gällande hennes sätt att kommunicera så är jag väldigt intresserad av nonviolent communication och läste precis "Föräldraskap från hjärtat" av Inbal Kashtan och kan rekommendera den. Det finns risk att den upplevs pretantiös men om en kan se till helheten så tycker jag att den ger en bra bild av hur viktigt det är att skapa kontakt i vår kommunikation till barn (och vuxna). Att skapa kontakt och känna empati för både sig själv och barnet är grundstenen i boken. Den ger verkligen en underbar bild av vad en kan få för relation till sina barn bara en som förälder lyckas skapa kontakt. Lättläst är den också!
Jag skulle behöva bolla lite tankar med er. Jag är just nu mitt uppe i en av de absolut jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag har noll energi, inget i depåerna, jag orkar knappt vara mamma snart. Det har varit lite bättre de sista veckorna då min man har slutat tidigare och tagit alla hämtningar på dagis samt varit hemma på fredagar. Stora har varit nöjd och lilla likaså. Men nu förra veckan vände det då lilla med dunder och brak börjar utvecklas något enormt och därmed har mycket stora svårigheter att komma till ro och sova på eftermiddagen vilket leder till mycket gnäll. Stora har gått lite tillbaka i livet, pratar mycket om att lillebror har kommit nu och att hon har blivit storasyster (det är ju fem månader sedan - någon som känner igen detta?), låser sig ganska mycket, har slutat med blöja på natten och om hon inte kissar på sig under natten så blir det tidigt på morgonen och självklart blir hon som en igel på mig. Jag är bara såååå slut! Så fort något av barnen börjar gnälla eller behöver mig så vill jag bara fly! Jag känner mig så värdelös 
. Jag går ju och pratar med en psykolog som är helt fantastisk. Vi har även varit båda två vilket var jättebra. Men ändå känner jag att jag inte riktigt får mer energi. Jag vill bara ha utrymme! Så, nog med det. Nu till min fråga. Jag oroar mig självklart för mina barn och undrar hur illa de far av min depression. Jag är inte det minsta smidig just nu, blir ofta arg, suckar och pustar och är långt ifrån den förälder jag vill vara. Jag pratar med dottern och har sagt att jag är ledsen just nu och att det inte på något vis är hennes fel - vad mer kan jag göra? Hur illa far hon? Mycket deprimerande inlägg just nu men mina tankar gnager och oroar och jag vill gärna höra era tankar.
Tack för era svar! Just nu känner jag nog att vi gör det mesta precis så som jag behöver det. Rent praktiskt alltså och det vi kan styra över. Mitt problem är att min dotter svara med att vilja vara så nära mig som det bara går (vilket är högst förståeligt!) och jag har svårt att hantera detta då jag många gånger bara känner att jag vill fly! Nu känns det dock mycket bättre än imorse, jag har vilat och läst Gavelins bok igen - nu med lite andra ögon och jag tror att hon visar på något mycket viktigt. Jag känner mig urusel och dålig just för att jag inte kan vara i nuet med min dotter. Jag oroar mig för hur min depression påverkar henne, hur jag ska orka imorgon, hur vi ska hinna med en del saker som vi bara måste hinna med här hemma osv. Kort sagt, jag tar mig inte tid att göra någonting helhjärtat vilket leder till en konstant stress. Mina tankar just nu är att jag ska avsätta tid då det bara är jag och dottern och då helt tillåta mig att gå in i hennes värld och släppa allt annat. Tack och lov funkar lillebror utmärkt med pappa och han äter ganska sällan just nu så vi kan faktiskt få vara ostörda en stund. Jag vet att detta kanske är rakt motsatt mot vad många menar att jag bör göra men jag kan inte få det utrymme jag vill ha just nu då jag istället kommer att spendera den tiden att oroa mig över dottern. Så jag ska se vad jag kan göra för henne (och mig själv!) genom att ägna mig 100 % åt henne en stund varje dag och sedan tillåta mig själv att ägna mig 100 % åt något annat istället för att försöka göra allt samtidigt och sedan ha dåligt samvete över det jag inte gör. Sen får jag utvärdera och se vart det bär mig. Men jo Acelise: Jag delar dina tankar! Jag vet ju att hon påverkas av att jag inte är mig själv. Samtidigt försöker jag tänka på att vi människor är tåliga, vi pratar mycket om känslor här hemma och även om jag inte alls är den förälder jag vill vara just nu så är jag i alla fall en förälder som tillåter alla att känna det de känner i stunden och det är faktiskt ok att bete sig sämre när en mår dåligt. Men det är tufft!
Chokladkaffe: Det är lugnt! Jag tar emot alla tankar och gör mitt bästa för att sålla ut . Just nu är det inte aktuellt att lämna lilla då han fortfarande ammar en hel del. Vi har pratat om sjukskrivning men jag känner att det funkar rätt bra ändå. Kanske kommer jag att ändra mig om det inte vänder tillbaka snart men det har ju faktiskt blivit otroligt mycket bättre de senaste veckorna med undantaget för en dipp just nu. Så jag ger det denna vecka och sen får vi se. Kanske blir sjukskrivning en bra väg ändå. Men jag känner nog ändå att jag vill avsätta den där tiden med dottern. Inte på något sätt på bekostnad av mitt eget utrymme. Men just nu känner jag att det kostar mig mycket mer energi att ständigt försöka komma undan, få eget utrymme osv än vad det skulle göra att totalt ägna mig åt dottern i en kvart. Igår åkte bara hon och jag iväg på affären och även om det inte på något sätt var konfliktfritt så var det bara hon och jag och jag hade all tid i världen att möta henne och vi hade en jätterolig tid tillsammans. Och för första gången på väldigt länge fick jag känna mig som en alldeles tillräckligt bra mamma! DET var väldigt viktigt för mig! Så jag menar inte att jag ska ge mer av mig själv utan istället ska jag försöka ge mig själv mer helhjärtat emellanåt. Om ni förstår skillnaden Självklart handlar det om att vara good-enough i det stora hela men jag känner att mitt upplägg just nu suger mer energi än vad som är nödvändigt.