AP-snack & babbeltråd

Chokladkaffe: Jag är med på vad du menar och i den här tråden så kan detta säkert vara ett bra uttryck. De allra flesta här gör nog liiite för mycket ibland och tänjer liiite för mycket på dig själv . Men annars är jag lite allergisk mot att uttryck som "du gör ditt bästa" eller värre "du är den bästa föräldern till ditt barn". I första fallet kan det vara så att föräldern gör sitt bästa men det betyder ju faktiskt inte att barnet mår bra av det. Det behöver ju inte handla om att man försöker vara perfekt eller nå något resultat bara för att man vill att ens barn ska må bra. Ibland räcker ju inte en förälders bästa ens till att täcka barnets mänskliga rättigheter. Gällande uttrycket "du är ditt barns bästa förälder" så är det så många gånger verkligen inte sant. Så nej, jag delar inte dina tankar fullt ut.

Spamma på bäst du vill Mama Bear! Mycket intressant! För mig personligen är det verkligen inte eftersträvansvärt att vara en perfekt mamma - snarare precis tvärtom! Jag vill vara en mamma med massor av fel och brister, precis så som jag är . Men just nu, för mig, har det liksom från och till blivit för mycket för att köra ramsan "ingen är perfekt". Jag kan liksom inte kräva att min knappt treåriga dotter ska behöva ta hur mycket som helst. Inte min man, bebis eller ens hundar heller för den delen. Och precis som du är inne på Mama Bear så är det yttre omständigheter som måste förändras och just nu väntar stora förändringar då vi har bestämt oss för att flytta tillbaka till min hemstad. Det kommer att ge mig det sociala livet som jag längtar efter och behöver för att må bra.

Fast jag tolkar inte alls Acelise så att hon inte vill bli arg på sitt barn, undvika konflikter eller sträva efter perfektion. Tvärtom skriver hon ju att hon tycker att konflikter och alla känslor ska få plats (rätta mig om jag har tolkat fel). Men det är stor skillnad på att vara förälder när man är sig själv, så som en brukar vara och att vara förälder när en är deprimerad. Mitt barn är t ex van att möta en mamma med rätt stor portion tålamod, jag hetsar sällan upp mig för småsaker, jag blir arg men det går över rätt snabbt, jag känner empati i stunder då jag ser att hon behöver närhet och mys och jag lever med mina fel och brister utan större känsl av skuld och skam. MEN nu när jag mår som jag mår mitt i en depression så får mitt barn möta en väldigt annorlunda mamma än vad hon har vant sig vid i över två och ett halvt år. En mamma med mycket kort stubin, som skriker och klagar, suckar och är arg mer än glad, en mamma som inte orkar finnas där när hon behöver mig som mest. SJÄLVKLART har detta betydelse för henne! Självklart blir hon osäker i dessa situationer då hon annars är van att möta en empatisk mamma med tålamod och istället får hon en arg mamma med flyktbeteende. Att då bara säga att man inte ska sträva efter att vara en perfekt mamma blir liksom väldigt fattigt! Det är jag som är vuxen och som har ansvar för att rätta till situationen. Självklart med hjälp och stöd för andra men jag kan inte bara avfärda mitt beteende och säga att vi inte ska vara perfekta. Det blir så fel. Ja, vi bör inte sträva efter perfektion men vi bör ju sträva efter att våra barn ska få känna sig trygga och det vore konstigt om min depression och mitt förbytta beteende inte påverkar henne. Sen menar jag inte att JAG sk ta på mig skuld för det men det är fortfarande jag som är vuxen och därför jag som måste lösa situationen så att jag kan må bra igen. Återigen inte sagt att jag själv på helt egna ben ska axla detta ansvar utan tack och lov har jag många som stöttar och hjälper mig i detta.

Som ett tillägg och ett förtydligande: Självklart finns det dagar och perioder då en som icke-deprimerad förälder också beter sig avvikande från sitt vanliga jag - och det tror jag faktiskt bara är nyttigt och det förmedlar en bild av föräldern som en komplex individ med många olika sidor. Men att under en lång tid inte få tillgång till den del av föräldern som barnet har vuxit upp med är uu en helt annan sak. Alla i min närhet påverkas ju så självklart gäller det även mina barn! Sen tror jag att hon faktiskt klarar det rätt bra och jag går mer och mer tillbaka till mig själv (om än säkerligen förändrad )

Utan att hänga ut mig själv  allt för mycket i denna tråd så får dottern helt enkelt vara lite för stor just nu - eller snarare får hon inte utrymme att vara så liten som hon faktiskt är. Jag vill inte gå in i detalj vad det betyder eftersom det är nog jobbigt ändå. Varför jag skriker och klagar har att göra med att jag inte är nöjd med livet såsom det ser ut just nu. Jag har länge känt att jag inte trivs där vi bor, jag saknar socialt umgänge och har levt i stor utsträckning helt socialt isolerad från såväl nära vänner som ytligt bekanta (förutom några få undantag). Jag har innerst inne vetat detta länge men har ändå kört på eftersom vi här har bra jobb, bra boende, bra förskola och allt annat som kan vara bra att ha här i livet. Tillslut fick jag nog och tog mig själv på allvar. Men jag är oerhört arg på mig själv över att jag har låtit det gå så långt och jag har absolut ingen som helst energi kvar i mitt system. Jag är en extrovert människa och hämtar min energi i sociala sammanhang och har inte haft möjlighet att fylla på mina depåer under en mycket lång period. Så för mig är depressionen inte direkt kopplad till att jag ställer för höga krav på mitt umgänge med barnen (även om jag gör det en del också) utan att jag helt enkelt har kört över mig själv på ett större plan. Så jag skäller, klagar och beter mig allmänt illa för att jag är arg på mig själv och saknar energi. 

Tack och lov känns det som om det håller på att vända! Förutom svackan igår morse så känner jag mig på rätt väg just nu.  

Men visst ligger det mycket i detta med good-enough. Om jag ser till mina relationer så har jag svårt för vänner eller partners som aldrig visar alla sina sidor utan alltid är solskensglada. Jag vill ha hela paketet i mina relationer och därför vill jag även rusta mina barn för detta.

Detta med att väga balans mellan att läsa böcker och gå på magkänsla så är det för mig personligen ganska lättbalanserat Böcker för mig är inte direktiv eller en väg att gå utan ett sätt att låta mig inspireras, tänka om (och om igen), fundera över saker och ting och helt ärligt - min magkänsla kan många gånger leda mig helt fel! Detta att gå på känsla kan ju bli tokigt då jag lätt läser in mina känslor i en situation där mitt barns känslor inte alls behöver överensstämma. Mina direkta känslor kan leda mig så fel, dra snabba och rätt ofta felaktiga slutsatser. Mina känslor av ilska mot mig själv, sorg för att jag inte har stått upp för mig själv och mina behov har gjort att jag lätt har tolkat in ilska och sorg i mina nära och käras beteenden. På så vis har jag helt missat mycket av glädjen som har funnits! När jag läste Gavelins bok igår så öppnade den verkligen mina ögon just gällande detta. Jag har tolkat henne som ledsen och lite sorgsen men när jag frågar människor i vår närhet vilken bild de har av henne så är den helt annorlunda. Hon är glad, framåt, uppfinningsrik, målmedveten, social osv. Allt detta vet jag ju egentligen men eftersom jag har mått som jag har gjort så har jag inte tagit till mig det utan istället fastnat på de beteenden som har stärkt min tolkning av henne som arg, ledsen och sorgsen. Så magkänsla i all ära - men ibland snöar en (iaf jag) in på något och kan liksom inte se resten. Kanske är det bara jag som känner så men för mig personligen så har denna bok verkligen hjälpt mig att inse att det är jag som begränsar min bild av dottern och jag kommer inte att lita på min magkänsla alla gånger i framtiden. Snarare kommer jag att ta min känsla på allvar och sedan ge det lite tid och undersöka sanningshalten i den

Massa svammel och kanske inte någon förstod vart jag ville komma... Det får vi väl se  

Läste mitt inlägg och ser att det ser ut som om jag tolkar Gavelin som ledsen och sorgsen Så är det ju inte, utan jag syftar ju självfallet på dottern!

Nu behöver jag bolla lite igen . Vi har en situation här hemma som jag inte blir riktigt klok på och hur vi än gör känns det fel. Dottern slutade med blöja nattetid i november då hon en kväll tydligt deklarerade att hon var stor nu och inte ville ha blöja längre. Fine, det är ju skönt. Vissa nätter klarade hon och vissa nätter kissade hon. Då klev min man upp och duschade av henne å bytte i sängen. Det gick jättebra. Men för ungefär en och en halv månad sedan så har hon kissat i sängen i princip varje natt och det må väl vara om det bara var att gå upp och fixa som förut. Men så är det tyvärr inte. Istället vaknar hon och är ofta helt hysterisk. Antingen är hon det redan när hon vaknar eller så blir hon det när vi ska ta av henne pyjamasen eller duscha henne. Det funkar inte längre att min man tar henne utan det måste vara mamma. Fast hon blir ju helt hysterisk med mig också. Skriker, kastar sig överallt, sliter tag i allt hon får tag och väcker ju självklart lillebror. Jag har pratat med henne om att ha blöja på natten, att det är ok även om hon är stor, att det är ok att vara liten fast hon är storasyster, att jag vill sova på natten, att jag vill att hon ska sova på natten osv. En kväll sa jag bara att hon får sova med blöja och så sover jag i ett annat rum för jag måste få sova. Då valde hon blöja. Men det kändes som utpressning även om det också var sant. Jag behöver sova på nätterna! Att hon och pappa sover själva funkar inte heller då hon ändå kommer att väcka hela huset ifall hon vaknar i kiss. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som om vi klampar på hennes integritet. Antingen tvingar vi på henne en blöja på kvällen (jag har verkligen försökt att resonera med henne) eller så tvingar vi henne att duscha mitt i natten. Jag är ju medveten om att det är så att vara förälder, ibland måste vi göra vissa saker även om de inte vill men som det ser ut nu så är det ju ungefär sex dagar i veckan och det känns inte ok. Så nu vill jag gärna höra era kloka tankar kring detta

Nä, kanske behöve vi inte duscha henne. Men problemet börjar ändå redan innan när vi måste klä av henne. Kanske ska vi säga att hon får sova utan kläder... I ett försök att minimera allt som hon går igång på. Bra med input, gärna mer tankar

Jo vi har frågat henne och på dagen går det uu jättebra att resonera med henne och vi kommer ofta fram till något bra. Men sen funkar det inte på natten, vilket kanske inte är så konstigt. Men vi ska prova att skippa duschen och prata igenom ett nytt scenario och se om det funkar.

Jo jag tror att det handlar om att hon har fått syskon. Hon har kissat på sig lite under dagarna också trots att hon tidigare varit torr länge. Men detta bekymrar mig faktiskt inte alls. Jag har inga problem att kliva upp och byta lakan en gång på natten men jag orkar inte hantera ett argt barn . Hmm, ja vi får se men klart enklast just nu är ju att ta diskussionen om blöja innan hon lägger sig än att ta ett ilskeutbtott mitt i natten.