AP-snack & babbeltråd

Min mor väljer ju att bo utomlands halva året, hon åkte när lillebror var två månader och kom hem för några veckor sedan. Hon kom hit två gånger och hurtfriskt deklarareade att det itne var nåt fel på lillebror och det var minsann ingen kolik. Så kränkande men det är sån hon är,  men hjälp, nej inte ett skit. Nu däremot funkar det bättre även om jag ofta känner sorg över att hon väljer att vara borta så mycket från oss. Vi hade dock svärföräldrarna som faktiskt räddade oss, de var de enda vi kunde hälsa på med en skrikande bebis. Jag hade nästan glömt det och mina fyra mjölkstockningar med feber och frossa under de månaderna. Jag tror faktiskt aldrig jag kommer att skaffa fler barn för jag vet inte om vår familj pallar med ett sånt första halvår med en bebis till. Innan dess hade jag varit lägenhetsbunden i två månader på grund av foglossningar som gjorde jag inte kunde gå. Så att sonen gick kvar på dagis var väl rätt väntat Och på tal om att aktivera stora barnet. Tittade på foton från nån utflykt vi gjorde alla fyra då han var typ en månad. Jag minns vi åt kalla korvar vi skulle grillat för lillebror vaknade och gallskrek, efter en timme åkte vi hem med skrikande lillebror, jag som bara grät där bak, sambon sammanbiten och storebror som om inget hänt Det är kanske svårt att förstå när man inte haft kolikbarn själv, vissa hävdar väl till och med att det inte finns nåt sånt.

Skrutt, vi har olika skäl märker jag. Socialt har jag så det räcker, jag vill inte ha för mycket. JAg tänker vår vecka som måndag socialt med kompisen, tisdag jobbar jag, onsdag lugn dag hemma med barnen, torsdag öppna förskolan och fredag lugn dag hemma. Så skulle min drömtillvaro med två barn se ut. 

Nåja, nu ska jag inte måla ut hela mitt liv här men första halvåret med andra barnet är nog en av de tuffaste perioderna jag haft i mitt liv. Jag är glad jag har en nästan treåring och snart en ettåring, nu kan livet börja igen    

   

fågelungarna, jag har nog tänkt lite som du kring det där med socialt för barnen. Nu pratar jag ju om 9mån hemma för stora barnet till det att lillebror är 18mån och båda skolas in på förskolan. Jag är själv hemmabarn och jag vet inte om jag är så tacksam för det. Varför liksom? Mamma var så övertygad om att det var det rätta men jag vet inte alls. Visst fram till 3-4 år men sen ser jag faktiskt ingen poäng med det alls. Kanske om man har nåt nätverk med andra i samma sits men det är ju inte så lätt att hitta i dagens läge. Min lillebror är rent av rätt arg på mamma för hon hade oss hemma, han anser han lidit socialt för det. Jag känner inte alls så, men heller inte tvärtom. Hoppas hon var nöjd bara.

Skrutt: Hehe,klart man har krav   

mammalund: Det lät verkligen inte som en vidare sommar alls!

Frösöblomster: Det känns skönt att läsa dina ord. Jag tycker vi kämpar och kämpar i familjen även om saker faller mer på plats. Första barnet tog några månader för mig att anpassa mig till men andra, jag kunde inte ana hur tufft det skulle bli. JAg gör som du, ifrågasätter beslut, mina agerande, dåliga samvetet som min ständiga följeslagare vilket såklart gör det svårt att må bra själv när jag ständigt lever med att jag inte räcker till....till och med ångrat syskon har jag gjort på slutet för när ska det vända. Jag lever ju på nåt sätt för de bra stunderna och att jag måste tro det blir bättre en dag

Amma...jag ammade stor i 14mån och sen räckte det. Liten ammar på fortfarande 9mån. Jag vet inte hur länge jag ammar, det beror väl på tänker jag. Har ingen önskan att avsluta men skulle inte heller känna det var jobbigt om lille vill sluta imorgon. Amma ska ju inte vara en självändamål i sig. Varför känns det sorgligt att sluta amma ni som uttryckt detta? Inte heller en elak fråga utan men för nyfikenhet...om barnet inte vill längre då är man väl klar?  

Fniss, man glömmer snabbt som du säger. Det kan säkert vara som du säger fast jag idag minns det som rätt skönt att sluta vid det laget

Som jag skrev i ditt meddelande till dig var det så jag tolkade ditt svar.

" jag blir bara provocerad över att ni, som jag förstått det, har tillgång till far-/morföräldrar och som sonen trivs med och de vill och kan spendera tid med honom och att ni inte "nyttjar" den förmånen".  Det innebar för mig att du menade att vi inte nyttjar våra föräldrar som vi ska se som en fömån. Jag blev riktigt irriterad eftersom vi tar hjälp av dem i den utsträckning som de erbjuder och kan. Det är för mig en sorg att det inte alltid är mer, som jag skrivit, mina föräldrar väljer att inte ens bo här halva året. Du tar saker för givna, uttrycker dem och när det dessutom handlar om för mig känsliga punkter blir jag arg.

När det gälller de ekonomiska möjligheterna försvarade jag mitt jobb innan eftersom du tidigare sagt att alla har möjligheter att vara hemma med sina barn fast de inte gör de prioriteringarna. Jag menar att det inte är så. Du har flera tillfällen uttryckt att du anser barn ska vara hemma med sina föräldrar typ tre år vilket provocerar mig otroligt eftersom det förutsätter att du blir försörjd av någon eller har massa pengar som inte alla har. Det är irrelevant vilket, det är ditt val men att ta för givet att alla har de möjligheterna stör mig.    
  

Skrutt, jag vet inte riktigt vad jag ska säga merän att jag känner igen känslan av skrämsel över att man inte lyckas hålla sig samman. Jag själv hamnar där då jag är trött och som du säger, inte hunnit samla energi. När jag sover okej, får mina timmar träning och nåt socialt i veckan (kanske höga krav men så var det ju ) så orkar jag det mesta. När de sakerna försvinner och det tillkommer nån annan stress försvinner mitt tålamod. Jag tänker mitt tips nog är att försöka ge dig utrymme. Min tanke var då att bara ge storebror här mer av mig men jag insåg till slut att det inte funkade så. Istället fick sambon ta honom så jag fick vara ensam med lillebror eller träffa någon för att orka finnas för storebror sen. Jag vet itne om det är rätt men jag tänkte bättre han har en dag med pappa än att jag brinner av för honom när tålamodet brister de andra dagarna. Men som sagt, jag vet inte, man räcker inte till i början som tvåbarnsförälder, det är nog bara så.

Okej jag ska inte vara en sämre människa än att jag kan be om ursäkt. Du gjorde mig som sagt irriterad för jag bad inte direkt om ett sånt påhopp (jag tolkade det så, kanske inte det var så du menade). Däremot behöver jag inte lägga in massa andra saker du sagt tidigare och tolka ihop det som jag gjorde. Inte heller låta min sorg och besvikelse över vissa saker gå ut över dit. Jag ber om ursäkt för det. 


Nog spammat den här tråden för den här gången.  

Ja då är det så. Vårt samhälle är uppbyggt kring en tvåförsörjarmodell, man försörjer sig själv och familjer är uppbyggda kring att två jobbar. Alltså försörjer du inte dig själv gör någon annan det. Är det provocerande för dig att jag ser det så så är det så. Det är ju ditt val så jag ser inte riktigt varför du blir provocerad att nån annan tänker så. Jag säger inte du är nån lyxhustru eller att ni har massa pengar, det är inte alls det det handlar om. Men den sista, jag förutsätter att det är din man som försörjer dig om du inte jobbar. Det kanske det inte är, men då är det ju ngn annan och det är min poäng.

Observera att jag inte säger att man inte kan göra en sån uppdelning. Jag och min man har också försörjt varandra i perioder, det gör man som gift/sambo/familj. Men det fråkommer ändå inte faktumet att någon annan betalar för ditt uppehälle. Sen om det är rätt eller fel...tja vad vet jag. Det är inte det som stör mig utan mer förutsättningen att alla kan göra så.

SEn fattar jag inte att alla hemmaföräldrar inte kan se detta utan många väldigt oödmjukt förutsätter att alla kan göra en sån uppdelning, så är det inte, så är det inte för oss exempelvis. HAde jag haft en sambo som tjänat så det räckt för oss båda hade jag sett det som en förmån att vara hemma som jag varit glad och tacksam för. Inte förutsatt eller försvarat som nåt alla kan. Det är det som stör mig, inte att manväljer att göra så.   

Intressant att läsa om er som sänker er levnadsstandard så. Det är ju självklart möjligt. Men ni nämner ändå utgifter kring 18-20000 i månaden, inte alla har den lönen utbetalt, det är det jag menar, man kan såklart påverka mycket men till slut blir det ändå att det behövs iaf en lön. SEn håller jag verkligen med om att för de flesta handlar uttrycket "har inte råd" med att "vi prioriterar inte". Vi försörjde varandra under första föräldraledigheten, sen försörjde jag min studerande sambo och nu försörjer ingen utan vi lever på extrajobb, CSN och min FP som jag tar fem dar per vecka. Vi har massa dagar kvar på storebror för att kunna ha jullov, sommarlov och annat framöver eftersom vi i förra gången levde på en lön plus 3 dagar i veckan i snitt, mindre första året och sen mer andra året.  

Antal år mellan barn var aldirg något jag funderade över i nån större utstäckning. Hade nog tänkt tre år men lillebror ville komma tidigare  Jag valde att inte skaffa preventivmedel mellan graviditeterna. Tyvärr fungerade inte billingsmetoden efter första barnet som det gjorde i flera år innan första. Håller med om att det lär vara för och nackdelar med alla. Jag tänkter också lite på barn 3 som jag varit så säker på, ville inte ha den tätt på de andra men med tanke på att jag är 32 nu är ju inte tiden evig.  

Mammalund, det är tufft men så underbart också Nu sitter mina två under bordet här och storebror förklarar och visar för lillebror. Jag är världens lyckligaste men kanske tröttaste också. Sen har jag aldrig tyckt barn måste ha syskon men ur ett egoperspektiv är det kul med två