AP-snack & babbeltråd

Det där med vänner håller jag med Skrutt. Det är svårare att skaffa nya nu men jag tycker dte kommer sig av att tiden inte finns. Nu försöker jag se till att behålla de typ fem goda vännerna jag har i stan, de flesta har inte barn och då är dte rätt trevligt att ses utan barn tycker jag. Lunchar med en av dem när jag jobbar och jobbar ihop med den andra på tisdagar, är så kul att ses då och jag försöker att inte prata om barnen merän i vardagslag. Sen har vi några vänner som också har familj men vi bor alla rätt trångt så det blir inte att vi ses fyra vuxna och tre fyra barn tyvärr. Jag känner nog att jag behöver lite av varje. Dels det vardagliga men det tillgodoses rätt bra vid hämtningar och lämningar och lite träningar. Men också att ha goda vänner som man kan träffa mer organiserat, eller mindre. Jag har sån tur att de flesta av mina vänner gillar att komma över och bara käka middag med oss och ta en en kopp te i soffan efteråt när barnen leker. Det uppskattar jag verkligen. Jag tycker vänner fyller olika funktioner. Vissa pratar jag barn och familj med, vissa träning (som är min hobby) och andra jobbet kanske är det gemensamma.

Skrutt, vill du berätta mer om hur det var att föda i säte Är lite nyfiken då jag i mitt huvud har svårt att se hur det skulle gå till Vill du inte är det såklart helt okej, är ju en öppen tråd.   

Okej tjejer, jag behöver lite input i en situation.

Jag och barnen (2år 9mån, 8mån) träffar som sagt en kompis varje måndag med hennes 2åring och 6-mån. Vi börjar alltid utomhus på lekplats och alternerar varannan vecka vem vi är hos. Vid lunch går vi in. Problemet är att båda våra stora har svårt att dela, slår varandra, tar saker ifrån varandra, ska alltid leka med det den andra inte har. Stundtals leker de "fint" också men de destruktiva dominerar. Jag känner mig lite ställd i hur jag ska hantera dessa ständiga konflikter. Det naturliga är ju att man säger tiil det slående barnet, lär ut att man säger förlåt och att man itne slåss. Men det blir ju hela tiden så ibland känns det som man bara är pedagogisk. Ska jag som mamma till mitt barn alltid trösta honom, så han känner sig trygg när jag är där? Det blir väldigt mycket tröstande coh det känns som man tar sida. Ska man ta sida eller vara mer neutral. JAg vet inte riktigt hur jag ska hantera allt det här. Det är lättare att vara ute och vara där det inte finns lösa ting att slåss om. Jag tror det jag vill ha från er är lite input, feedback och tankar om situationen. Tips på hur man kan göra våra dagar bättre. Jag tror ju ändå det är bra att ha en kontinuerlig kontakt med andra barn men som det är nu är det ganska kaotiskt.

Skrutt, visst är det leksakerna det är bråk om. Jag kanske ska testa att ta undan alla sakerna och se vad som händer Vi har bara ett leksakskök, en back lego, lite gosedjur och en back med små bebisleksaker. Det är lätt gömt. Vi försöker vara ute innan lunch, kanske lunch ute blir lättare när de är större sen. Det är lättare ute. Det som gör det hela lite mer kaotiskt är att vi vuxna gillar att prata och dessutom har vi de små som börjar röra sig och behöver sitt Men vad skönt att höra det där ämed förlåt, sonen vill inte be om ursäkt och jag ska släppa det. Har nog mest känt en press från omgivningen men det är ju löjligt. Nu är min kompis barnpsykolog, ska faktiskt höra med henne hur hon tänker om det där med att be om ursäkt.

fågelungarna: Fniss tänkte jag när jag läste om sängen. Vi hade en spjälsäng här mest som förvaring vilket jag tröttnade på. MEn när den skulle upp på vinden bröt storebror ihop totalt, den skulle bara vara kvar. Känner också igen att han är glad när vi hämtar och ofta inte vill gå hem. HAn kommer springandes och kramar mig jätteglad och vill sen vara kvar. Nu pratar han dock väldigt ofta om att ett barn är elakt, han har blivit riven flera gånger av henne. Vi ska boka ett möte med chefen och reda ut allt för jag har en dålig känsla i magen av dagis vilket jag aldrig haft innan. När det är att ta hem honom är det mest för min skull. Jag vill vara med mina barn, särskilt nu när jag ser de har lite utbyte av varandra också. Men vi får se, vi har han kvar fram till jul och sen funderar vi över jullovet. Jag tycker det får vara ett väl förankrat beslut att förändra tillvaron så.

JAg tror måndagsproblemet är att vi inte alltid är en vuxen med de större barnen. Vi matar de små, fixar lunchen även om vi försökt hålla det superbasic och förberett.      

Imorgon har vi möte med förskolan. Ska reda ut saker då, jag vet varken ut eller in längre. Vill veta hur lite sonen kan vara där och det ändå funkar för honom och se om det är något jag kan trivas med. Sen vill jag veta hur de jobbar för att han ska ha det bra där och inte bli riven och annat.

Frösöblomster, och ni andra som tänkt till lite här. Som jag tänker handlar det nog mest om att vi vuxna inte deltar i barnens lek riktigt. Vi gör ju det men samtidigt, bebisarna som ska matas, lunch som ska förberedas gör att det blir stunder då vi inte är med riktigt. Om det ska bli lugnare är det nog att vara ute och sen vara mer med när vi är inne. 

Idag pratade vi med förskolechefen. Hon menade på att storebror är där något lite för det ska bli bra kontinuitet för honom. Jag sa att jag inte vill ha honom där fyra dagar i veckan för det passar inte oss. Det är inte rimligt att han ska vara där fyra dagar i veckan för att jag ska kunna sova en halvtimme om jag har tur att lillebror sover då han är där. Nej det blir ett jullov nu som får fortsätta om det funkar. Känns bra faktiskt att kommit till den insikten. Känns väldigt spännande för mig som inte varit så säkra på detta som många här i tråden är men också bra. Jag får förmånen att vara med mina barn i 9mån om jag vill det   

Skrutt: Han har ju också det bra på dagis, enligt personalen verkar han trivas och ha roligt men att det är slitigt med hämtningar ohc lämningar. Det här handlar nog mer om mig, jag tänker att det gör det när det gäller så här små barn. De har det bättre hemma Därmed inte dåligt på dagis om det är det som passar men nu gör det inte det här...itne just nu men det kan ju ändra sig. Ska iaf uppdatera här, kommer nog att behöva lite goda råd på vägen

Jag kan ju bara svara för mig själv. När lillebror föddes var storebror på dagis eftersom vi båda jobbade. När lillebror föddes var det en enorm omställning för mig och efter två veckor inleddes de tre kolikmånaderna. Jag var uppe och vaggade lillebror på nätterna och då valde vi att ha storebror på dagis för att jag skulle kunna sova på dagen. Vid 15 på dagarna inleddes skrikpassen och det var omöjligt att vara ute med lillebror, faktiskt omöjligt. Storebror fick med förskolan utevistelse och lite tyst tid, jag fick vila o sambon sköta skolan. Jag har sjukt svårt för förändringar, det tar hur lång tid för mig som helst att anpassa mig. och som sagt, vara ute eller leka med storebror gick inte eftersom lillebror vrålade i ett. Vi turades såklart om att ta ut storebror så gott det gick.

Sen var han hemma i sommar och har i höst, tre månader knappt gått 15h per vecka. Behovet för mig har försvunnit nu och därför har jag börjat fundera på att ta hem honom.

Nyfikna frågor är helt okej, det jag bara inte klarar är när folk antar en massa om min familj och har sina åsikter om det.