AP-snack & babbeltråd

Acelise: Dottern blir tre år i maj och har varit utan blöja dagtid från i somras. Vi gjorde inget aktivt val utan hon ville alltid vara naken och sen när det var dags för dagis mot hösten igen var hon ju tvungen att börja ha kläder lite mer och då körde vi liksom bara på. Då gick det bra hemma men hon kissade på sig på dagis ett tag. Sen i november ville hon själv sluta med blöja på natten. Hon hade ju blivit storasyster nu och då ville hon inte ha blöja sa hon . Vart hon har gjort den kopplingen vet jag verkligen inte då vi försöker tona ner det här tjatet som många kör med, "du är ju stor nu...".

Ja, vi ec:ade lite light från fyra månader. Men det avtog rätt mycket efter året då min man inte alls var lika med på det som jag. Men hon var ju inte alls främmande för pottan. Sen att hon älskar att vara utan kläder underlättade helt klart! Får se hur vi gör med lillebror men vi kommer helt säkert att i alla fall utnyttja sommaren och ha honom naken så mycket som möjligt.

Curla... Jag tycker att det känns konstigt att ens fundera över det faktiskt. Ibland har jag inget emot att hämta något, plocka undan (det är dock ganska sällan), klä på, bära etc. Jag utgår från mig själv, det jag vill och tar de konflikter som kommer. Men jag har inte alltid varit så . Sista året har varit väldigt utvecklande för mig och jag lär mig mer och mer att utgå från mina personliga gränser. Jag tycker att det ibland blir väldigt mycket fokus på vad man inte ska göra för barnen (inte hämta något, inte klä på, inte plocka undan) när jag faktiskt också vill ge dem en bild av att vi är omtänksamma mot varandra i vår familj. Jag kan bli jätteglad när min man städar undan något som jag har lämnat framme och skjutit på till senare, vi hämtar ju saker till varandra hela tiden, min man hjälpte mig att knyta skorna när jag var höggravid osv. Och jag märker tydligt att dottern tar efter en hel del av detta. Många gånger kommer hon bärandes på glas från vardagsrummet som jag och min man lämnat kvällen innan, hon hämtar ofta saker till mig när jag ber henne osv. Så här hemma hjälper vi varandra. Kalla det curla om ni vill. Själv tycker jag bara att det är ett trevligt sätt att vara mot varandra. Däremot strävar jag (och lyckas allt oftare) att aldrig göra dessa saker för att undvika konflikter. Ska jag säga ja till dessa saker så ska det komma från hjärtat. Och vill jag inte, ja då tar jag striden och lär mig mer och mer att ta ett skrikande barn .

Fast handen på hjärtat: Jag tänkte efter imorse att jag faktiskt ibland gör vissa saker för att undvika konflikter. Det gäller situationer då det står mellan att allt går smidigt med stora när lilla är trött, hungrig eller verkligen behöver mig precis just då eller att bli ståendes med en treåring som bryter ihop samtidigt som lilla är helt hysterisk och jag är helt ensam. Som imorse då lilla hade somnat påväg till dagis men vaknar till mindre nöjd just när vi ska gå in. Då kommer stora på att hon vill ha vantar på sig fast vi bara har typ 30 meter kvar. Då har jag valet att 1. säga till stora att hon inte får vantar men då vet jag att jag kan bli stående med två mycket missnöjda barn i en halvtimme eller så eller 2. helt enkelt bara sätta på vantarna även om jag tycker att det är väldigt onödigt när vi ändå ska gå in och klä av oss. Men då går det i alla fall smidigt med båda barnen . Så ibland gör jag saker för att undvika konflikter även om jag så långt det är möjligt försöker undvika att göra saker för den sakens skull.

Flickan och Kråkan: Jomen visst är det så! Jag tänkte mer att det i mitt tidigare inlägg skrev att jag inte gör saker för att undvika konflikter men det gör jag faktiskt ibland . Som imorse. Inte ville jag ta på vantarna. Helt onödigt i min mening när vi i princip var framme. Det tog ju längre tid att leta fram dem än vad det hade gjort å gå in . Men, för att just undvika ett hysteriskt utbrott hos dottern och samtidigt få en väldigt ledsen lillebror, ja då tog jag på vantarna fast jag inte ville. Men sett från ett annat perpektiv så prioriterade jag en liten som kunde slumra om istället för att vakna till ordentligt

Hur skulle ni förklara för er (snart) treåring att ni ska flytta? Vi har ju bestämt oss för att flytta tillbaka till min hemstad och har just lagt ut huset till försäljning så alldeles snart kommer folk i området att börja ställa frågor. Vi har dock inte berättat något för dottern än då flytten kommer att äga rum någongång i mitten/slutet på sommaren. Men jag vill ju inte att hon ska höra oss prata allt för mycket med andra om det eller att någon ställer en fråga om det till henne... Så hur får vi henne att förstå själva konceptet?

Tack! Jamen det är ju lite så jag känner. Jag vill involvera henne och vi pratar ju om allt här hemma men just flytten har vi av någon anledning inte pratat med henne om... Det känns så svårgreppat då vi inte riktigt vet hur och när, allt beror ju på jobb och husförsäljning. Men du har rätt! Jag ska inte göra det mer komplicerat än vad det är

Ja vi får väl se vad hennes reaktion blir när det väl är dags. Vi har pratat med henne och berättat nu men jag tror inte alls att hon ryktet förstod, vilket i och för sig inte är så konstigt. Säkerligen kommer det frågor om det framöver. Hon brukar behöva lite tid på sig och sen kommer frågor och funderingar. Men nu är hon iaf involverad och sen får vi se vart det bär hän . Sen tycker väl kanske inte jag att det är såååå himla snart som vi ska flytta men alla har vi olika syn på tid

MsKitten: nä, jag ser det inte heller som curling. Men jag uttryckte tidigare att jag inte gjorde saker jag inte vill bara för att undvika konflikter och det är ju inte sant. Jag gör som sagt en del val där jag gör vissa saker för stora fast jag inte alltid vill men för att det underlättar i situationen. Så ja, jag ser det som ett smart val

Chokladkaffe: Intressant att läsa dina tankar kring att ha söner. Jag har ju en av varje (vilket så många ofta påpekar med orden "åh, vad kul med en av varje..." vet inte riktigt vad det betyder) och jag kan visst känna mig orolig för hur dottern bemöts och vad som förväntas av henne. Samtidigt känner jag mig rädd för att sonen kommer att ursäktas ifall han beter sig illa. Kanske kan han slåss och skrika och andra runt omring ursäktar hans beteenden med orden "ni vet ju hur killar är". Det skrämmer mig jätte mycket! I övrigt så undviker vi också de mest könsstereotypa kläderna, jobbar ganska aktivt med att försöka stärka sidor som jag vet att omgivningen tyvärr inte uppmärksammar just för att det inte förväntas av en tjej medan jag inte lägger lika stor uppmärksamhet på sådant som samhället kommer att uppmärksamma i absurdum. Så lite kompensatoriskt tänker vi.