Lottilina, är barnehage dagis på norska? Ibland gillar jag verkligen norskan 
Hur resonerade ni kring ert val av ålder för honom att börja, varför just 30 månader? Funderar lite själv eftersom min stora blir 3 år i februari och jag tänkte ha honom hemma fram till han är drygt 3.5år, kanske det blir 4år eftersom det är krångel med platser och vi helst inte vill ha kommunala förskolor.
Åhhhh jag blir knäpp. Nu när jag typ bestämt mig att storebror ska vara hemma heltid från och med nästa vecka har han helt vänt om dagis. Nu pratar han om att han vill gå dit, lämningarna har gått jättebra. En kram och sen springer han in och leker glatt med barnen. Inget prat hemma om att han inte trivs. Hur sjutton gör jag nu?
fågelungarna, våra stora är ju ungefär lika gamla på nån månad. Jag hade nog inte använt hot mot honom. Dels för det inte är något jag tänker genomföra, dels för jag tror det skrämmer merän det ger. Vad händer om du ignorerar snorandet, tycker hon det är skönt att gå runt med det hängande t ex? Jag tänker, utifrån min erfarenhet med att slå lillebror här och det görs för att få uppmärksamhet, att om exempelvis snorandet retar dig lite extra vet hon om det. Då är det ju ett väldigt effektivt sätt att få uppmärksamheten, om negativ sådan. Jag förklarade, blev arg osv när storebror slog lillebror. Inget hjälpte. Det enda som faktiskt hjälpt är att ge lillebror uppmärksamheten genom att trösta och helt ignorera storebror i den stunden. Sen kan man vara pedagogisk i andra stunder då man har chansen att avbryta. Typ när jag ser leksaken i luften på väg mot lillens huvud tar man storas hand och stoppar och säger att vi inte slåss i den här familjen och liknande.
msKitten, jag ska fundera lite. Han blir tre år nu i februari så han är ju inte för liten för dagis tycker jag. Var mer att han inte velat gå en tid och jag känner att det är påfrestande att ha ett barn som inte vill. Det känns fel när jag själv inte jobbar. Men nu får vi väl se, egentligen tror jag han kan ha utbyte av andra barn och verksamheten några timmar i veckan. Om jag inte minns fel, hade inte ni en sån här period också då din inte trivdes?
Tack.
Åh Skruttis, jag känner kanske inte igen exakt de scenariorna du beskriver men mycket väl din känsla. Man känner sig otillräcklig, usel,tycker synd om stora barnet och ännu mer otillräcklighetsskänslor. Kanske lite rädsla för man inte känner igen sig själv heller. Vart tog mamman vägen som såg sitt barn i första rummet. Jag har tidigare känt att jag gått från att se mig som en AP-förälder till en överlevande förälder. Jag vill verkligen sända en kram och en stöttande tanke för det är så jobbigt i början, så otroligt jobbigt på många plan. Visst mysigt också i sina stunder men den stora förändringen att få två barn känns tuff ofta. Du kommer dock att hitta rutiner och sätt att fixa allt på som du säkert inser själv men innan det så är det jobbigt. Ett som är säkert är att du inte är en dålig mamma och även om du "skrämmer" din dotter visar du dina känslor, att du inte är perfekt och att du faktiskt också har en gräns. Det är ju nytt för din dotter på det här sättet tänker jag,har fått intryck att du varit väldigt tillmötesgående mot hennes känslor och önskningar tidigare. Det innebär inte att förändringen gått till en sämre mamma men det är klart förändringen påverkar alla. Hursom, du är dina barns mamma och det är den bästa de har. Du har dessutom givit dem en helt underbar present, ett syskon.
Du frågar hur vi gjorde. Tv var det första jag tänkte på. HAde först en massa ambitioner med lekplats och sånt men det funkade inte. Lillebror hade ju kolik så jag kunde faktiskt inte vara ute med honom. Sen löste jag ju en del med att ha stor på dagis och på kvällarna var sambon hemma. TIll skillnad från din var min stora väldigt nöjd med det och visade aldrig nåt missnöje över nån brist på uppmärksamhet. Kanske var 2 år jämt en bra ålder för storebror var smärtfri eller vad man ska säga. Men vi var inne och varje gång jag skulle amma satte jag storebror vid tv:n för jag var rädd att han skulle riva stället. Jag gjorde snabbmat hela tiden. Sånt jag gjort tidigare och frysit in, eller fiskpinnar och makaroner. Jag ringde och grät för sambon, jag grät för mig själv. Jag bet ihop och jag grät igen för lillen skrek medan stor fick ny blöja eller nåt liknande. SEn gick jag promenad en gång om dagen. STor i sulkyn, liten i sjalen och sen var det min timme i lugn och ro. En stor fördel var när jag lärde mig amma i selen och kunde amma lillebror närsom helst och ändå vara rörlig.
Ringa hem sambon, det gjorde jag också. Det vet jag många som gör Det är helt normalt med andra ord 
Jag jobbar jättemycket på att sänka mina ambitioner med barnen. Jag får tappa humöret ibland, det är okej, jag är bara människa och de älskar mig som mamma ändå. De får se tv om det behövs, lillen får vara ledsen när storebror behöver sin tid. Sambon och jag gör inte mycket själva längre för det är lättare att vara allihopa. Jag var en del hos mina svärföräldrar under sommaren för där fick vi ro. Jag fick amma liggandes på soffan, vi fick mat serverat och lite sällskap. STorebror var glad och nöjd.
Men sänka ambitionerna är nog mitt tips, men jag jobbar på det än idag, lillebror är imorgon 9mån. JAg kan ändå lätt säga detta varit det tuffaste året i mitt liv bortsett från år då nära och kära gått bort och den sorgen det inneburit. Det har varit och är fortfarande så jobbigt att jag nog säger stopp till fler barn här och nu. Jag orkar inte och jag vill kunna ge de två jag har tid, den tid det ibland känns går bort för de är tätt och det är krävande.
Jag tror absolut barn kan ta hand om sin egen sömn. Däremot är det inget som passar här eftersom vi är en familj och vi kan itne följa storebrors naturliga sömnmönster. Det vill säga somna kring midnatt och sen sova halva förmiddagen. Han har alltid varit sån som somnar sent av sig själv och vaknar sent. Det passar helt enkelt inte resten av familjen och därför styr vi honom till att somna vid 20-tiden och gå upp 12h senare, fast då vaknar han ofta själv. Samma med lillebror som velat vakna vid 5.30-6.00. Funkar inte heller så bra varför vi sövt om honom vid den tiden. Nu tror jag ju att barn har sin sömn själva och man inte kan påverka alltför mycket men när det går så gör jag det...för andras skull.