Dominans och Undergivenhet...

Nej, man är inte sjuk för att man har fantasier. 

Jag kan ju berätta om mina fantasier jag använder ibland... Men ffa så är det den sortens porr jag kollar på och blir kåt av.

Det är skamlöst utnyttjande. Ingen njutning för min del alls, flera män som gör vad dom vill, vad det nu kan vara. Bunden, upphängd, dubbelmackad, klämmor lite varstans, stearin, spindel (eller vad det kallas som håller upp munnen), piskas på bröst, mus, knäveck och under fötterna, dildo i musen och bara analen och munnen (ledig), ren sexslav mao. Överraskningsmoment, dvs ögongbindel, hålla för näsan och jag blir munknullad djupt.....

Vissa saker både vill jag och har upplevt, vissa saker passar jag mig för.

Och jag är inte sjuk för det

Håller med Kan även njuta av att se mig i spegeln efter
och njuta av märkena på mig...

Jag kan bara svara för mig själv, men när jag blir dominerad (vilket inte vem som helst kan göra) så känner jag mig inte det minsta i läge för att fnittra.
Jag är inte den som frivilligt hade lagt mig knät och tagit emot smisken.

Jag gör inte som jag blir tillsagd på det sättet. Vissa vill ju bli tillsagda "gör si, gör så". Det passar inte mig alls. Då slår jag bakut och då krävs det starkare metoder. Och förmodligen kommer Herrn i det läget misslyckas totalt för ska han kunna dominera mig efter jag redan backat så krävs det våld och rätt sorts våld och en man som är fullständigt säker på sig själv och vad han gör och kan läsa mig ytterst väl.

För jag är en som gör motstånd. Det är något jag behöver, jag behöver "slås ner". (Nej, inte knytnävar och brutna revben). Jag behöver få veta att HAN är fysiskt starkare än mig och han måste kunna visa det. Och jag är stark. Jag KAN göra bra motstånd. Och jag gör det. Ffa när jag bli arg. Men den man som kan hantera mig  kommer jag nog följa för livet

När jag ger mig blottar jag strupen, boktstavligt talat. Stryp gör därför att jag ger mig omgående (även om det inte är samma sak som att jag vill bli fortsatt dominerad efteråt).  

MEN sen finns det ju Herrar som bara av blotta åsynen gör att jag kryper ihop och känner att jag bara vill kråma mig för. Dom har bara i sin blotta existens bevisat vad dom går för. En sån Herre har jag träffat nu. Hoppas på många roliga träffar med honom
Den Herrn jag träffat (jag kallar honom inte min Herre iom att vi inte har något uttalat, men han vet att jag är ug och han är Dom) han behöver inte bevisa något... 

Det är här jag menar att det finns en skillnad i VEM det är. Jag är verkligen inte undergiven på något sätt i min personlighet rent generellt men jag tror att de flesta av oss kan bli undergivna med rätt person. Precis som jag tror att de flesta av oss kan bli dominanta med rätt person, allt handlar om kemi människor emellan.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna sådan undergivenhet inför en speciell person men när jag träffar honom så sjunker blicken automatiskt en bit ner i marken. När jag tex mailar honom så är jag undergiven även då, fast med glimten i ögat så att han inte fattar misstankar Hans ord är min lag och han behöver aldrig insistera särskilt mycket om han vill att jag ska göra något. Det förutsätter ju att jag inte känner mig utnyttjad för då skulle jag inte vara så undergiven som jag är.

Vad ska jag göra med de här känslorna? Jag kan inte bara ignorera dem, jag behöver dem och jag får dem inte hemma med min man! Gah, önskar att jag träffat den här mannen för länge sedan när jag var singel... Varför kommer de aldrig in i ens liv då?? Kan man inte få ha två män i sitt liv, en som man får barn med och älskar på ett djupare plan och en som uppfyller ens fantasier till fullo... Kanske kan man göra en kompromiss om maken får ha en vid sidan av? Nej usch jag vet inte...

Kontakten är upprättad igen, får hoppas jag inte fegar ur igen

Gott   Berätta gärna mer hur det går sen

Tyvärr kan det ju bli så, att man först efter ett tag inser vem man är och vad man behöver. Man utvecklas ju.
När jag träffade min man var jag öht väldigt oerfaren och att jag är så ug som jag är har varit något som det tog lång tid för mig själv att ens vilja inse. Den graden av ug jag vill ha är ju i mångt och mycket sånt folk kallar sjukt... Vem vill "inse" att man är sjuk? Det var först när jag förstod mekanismerna bakom och faktiskt vågade lita på att detta var jag och att jag behöver det och det är ju faktiskt inte destruktivt för någon (möjligen bara mig själv, men däri ligger mitt eget ansvar) som jag vågade ta in det till fullo.
I mitt fall så var inte min exman så Dom som jag behöver. Han försökte, men det fungerade inte. Sen hade vi problem redan innan och då fungerade ju inte den biten heller tillfredsställande.

Men när jag var gift brottades jag med tanken vad jag skulle göra om det var så att han inte kunde ge mig det jag behövde? Han var i början väldigt anti, sen ville han försöka och det gick inte så bra. Han var öppen för att jag skulle kunna få träffa någon, men jag var något tveksam till det. Dels för vad det skulle kunna ställa till med oss emellan och dels för att jag kanske inte skulle kunna återgå till det vi hade?

Så jag förstår dina tankat. Kan du ta ett öppenhjärtigt prat med din man om detta och se var han står någonstans? Dels kanske han inser att det är något du behöver och kan ge dig? Eller så kanske ni kan komma på en annan lösning? Hoppas det. 

 

Nej, jag har faktiskt inte sett hela, bara delar men den verkar ju intressant Lite min situation kanske, hehe.

tack jag kunde inte beskriva det bättre själv. Men så är det, en man måste vara fysiskt starkare än mig och han måste kunna bevisa det, annars kommer jag aldrig anse honom vara starkare än mig alls och jag kommer aldrig vika mig heller....

Jag gör också motstånd, jag kommer alltid göra det, för jag behövder det.

Dock har jag mött män som jag lätt hade följt som en jävla hundvalp om det så vore, det har inte haft något sexuellt med sig egentligen när jag tänker efter, det är bara något de utstrålar som gör mig sån, skit svårt att förklara.

Tror det är lite den mannen jag väntar på, han som kan hantera mig, som förstår att jag behöver det, men som också vet att om han skulle bruka det på något sätt utaför de ramar vi själva sätter är en död man efteråt. Jag skulle aldrig backa på den biten, om en man kliver utanför de regler vi satt upp eller vad fan man skall kalla det, på allvar försöker dominera mig bland folk, trycka till mig eller på nått annat sätt visa sig över mig, så kommer jag krossa honom. Jättesvårt att förklara, men jag skulle fullkomligt gå i taket om mannen uppförde sig fel mot mig på något sätt utanför ramen, vet inte hur jag skall förklara bättre.

hahhaha jag låter helt störd och till viss del är jag helt störd också. Den man som jag levde ut detta med, han vet att jag menar det. Han vet att jag skulle gjort mitt bästa för att ta livet av honom på alla sätt jag kunde om han tog det utanför det sexuella, han tvivlar inte och det gör inte heller mannen som jag mailar en del med.

Det enda som hindrar mig från att se mannen jag skriver med är min egen ålders nojja, jag har svårt för äldre män, så jävla enkelt är det!

Nej, jag vet ju att det inte är sjukt utan snarare ganska vanligt numera när det blivit mer accepterat. Det är väl det djuriska i oss som tar över.

Jag tänder inte på avancerade saker, när det blir misshandel och förnedring så tänder jag av direkt. Om någon blir hårt piskad tex så mår jag snarare illa och tycker synd om personen snarare än blir kåt. Fast jag vet att den personen sannolikt vill ha det så. För mig är lagom bäst och det psykologiska är viktigt när jag kollar på BDSM porr. Jag vill inte bli hårt slagen med tillhyggen så att jag får stora utbuktningar, då gör det bara ont. Det är själva situationen jag tänder på, inte smärtan även om det gärna får svida en del så att det känns

Det är märkligt hur detta finns i mina tankar konstant! På dagarna, på kvällarna när jag ska sova så ligger jag och fantiserar om den här mannen och olika situationer som skulle kunna uppstå i min utopi Kombinationen att han ser hyfsat bra ut, är runt 40 år, auktoritet (chef- modell högre) och ändå jordnära och omtänksam samt har humor... det HJÄLPER inte mig!! :-/ Hur tar man reda på om han uppskattar sånt här eller inte? Jag tror ju att de flesta män (ja jag vet, väldigt generaliserande nu) uppskattar att tjejen är undergiven och speciellt om de är dominanta i sin personlighet, som han är. Jag skulle vilja "leka" på jobbet och verkligen spela på att han är chef och jag är under honom som en outtalad överenskommelse liksom.