Catlover: Oj vilka djupa funderingar. Tror precis som andra att det kan vara hormoner som spökar en del. Jag ,som var 32 när vi fick vår dotter, var också osäker och kan fortfarande bli det när jag tänker framåt. Först var det, "klarar jag verkligen att ta hand om en bebis", "kommer jag att kunna bli en bra mamma" därefter "hur ska jag klara av att ordna med smakportioner och allt som hör till", "hur ska det gå att ha en liten 1-åring", "oj, första barnkalaset, undra hur det ska gå" o s v. Men allt har gått galant, trots att vi fick veta med en 2-veckors baby att vi inte hade någon bostad om 6 veckor", och med min man som stöttar mig i vått och tort. I dag bor vi i hus, tänk "lilla jag" husägare, gift och med vårt andra barn i magen... Jag tar dagarna som de kommer och jobbar på att oavsett vad som ska göras inte ha några förinställda tankar om hur det ska eller borde bli, varken när det gäller tidsmässigt eller resultatet av det som görs. Tro mig, allt löser sig i slutänden.
Du ska så klart göra det som känns bäst för dig och jag hoppas att du finner styrka att prata igenom alla tankar med din sambo, för det viktigaste är att ni kan prata och kommunicera med varandra.
Ego: ytterligare en dålig dag och dessutom dålig natt där jag i tillägg haft så sjukt ont i höften på den sidan som legat ner mot madrassen. Det dumma är att jag bara kan ligga på den ena sidan för ligger jag på höger mår jag ännu sämre.. hmm.. Tips mot höftont mottages gärna. Sover redan med kuddar mellan knäna mot fogontet.. Blahh....om Agnes bara visste vad mamma går igenom för att hon förhoppningsvis ska få ett syskon..
