Jag är så jävla arg ikväll.
Drack några glas vin och började prata med mannen om hur svärmor interagerade med mig när vi hade en kolik bebis senast.
Hur hon stönade och suckade om hur jobbigt det var för HENNE när vi tittade förbi på en middag och bebis grät. Bjud för fan inte in oss om det är så jävla jobbigt för HENNE.
Maken tyckte nog det var för jobbigt att ta in - samt att det alltid var jag som fick överge min tallrik som jag ätit typ 5 % på och gå runt med kolik skrikande bebis. Maken orkade aldrig prata om detta och nu när jag tar upp det så har han förträngt skiten. Han har glömt ALLT!!!!!
Jag har inte glömt.
3 år senare och jag letar fortfarande efter minsta lilla genuina intresse - jag hittar inte mkt.
Det var samma gnäll i julas om hur jobbig David var. Aaaaasrgggghh!!! Bjud inte in oss för fan om ni inte orkar en normal bebis och hans 2,5 åriga storasyskon.
De har en 5 årig + 1 årig kusin (båda tjejer) där, som mina svärisar umgås med regelbundet som bor längre bort än oss.
Jag och min man tog hand om 5 åringen dagtid hela julen (1vecka) lagade frukost, lunch och lekte etc. Ändå är det mina barn som prioriteras bort VARJE gång när de kommer ner åt Sthm hållet. Svärisar bor 40 mil norrut.
Så sur över att maken inget MÄRKER!!!!! Svärmor har jag förlåtit även om jag inget glömmer. Det finns kvar och inget som suddas ut. Men maken har varit som en mussla och VÄGRAT prata om det.
Jag tar hand om mina barn. Jag har inte haft barnvakt mer än nån timme de senaste 3 åren. Jag kräver ingenting mer än att de faktiskt umgås med OSS inkl barn. Och jag vill ventilera med min man utan att han drar på sig bindel och hörselkåpor.
Med något glad vin i kroppen - är det för mkt begärt ???? (har försökt i anslutning till händelser - men då har maken lagt sig tidigt).
