cattiwik och SaJo81: Vad trist att vi är fler som känner likadant, även om det är skönt att det finns de som förstår. Jag mår inte illa längre, men är ju trött av att sova halvdant då lille N är lite orolig i sin sömn just nu, samt att som sagt jobba heltid. Sen, utöver barnen, vill jag ju gärna hinna mysa lite med mannen också. Alltså, inte sex nödvändigtvis, utan just mysa. Umgås. Vi är tack och lov duktiga på att prata, kramas, pussas osv, så vi har inte glidit isär på något vis alls, men jag börjar känna mig lite splittrad tids- och orkesmässigt.
Jag försöker tänka mig några år in i tiden när det känns som jobbigast. När alla barnen är minst tre år och kan prata (göra sig förstådda), äta, sova ordentligt osv... det är inte om såååå lång tid. Blöjor kommer att försvinna osv. Lille N är snart 1,5. Pyret kommer snart att vara där och då är ju lille N just tre. Fast sen kommer ju samvetet igen... då är store G snart tonåring och behöver ännu mer tid och uppmärksamhet... Ekonomin är inte det som oroar mig (även om vi bara har medelinkomster), det är känslorna... och att inte heller glömma mig själv.
Ja jösses! Jag hoppas att jag minns det här när jag är pensionär och sitter och drömmer mig tillbaka till när barnen var små... 
