Anonym (sand) skrev 2022-12-08 13:57:38 följande:
Håller med helt.
Jag och mitt syskonbarn åkte iväg till en nära vän i somras utan att hennes föräldrar var med. Jag var alltså hennes primära trygghet där.
Hon var såklart mer otrygg för att det var ett nytt ställe. När jag nattat henne första natten och gick ner till de andra kom hon springande ner, nattade igen, hon kom ner igen. Så gick upp och nattade och stannade i rummet och satt och läste i en fåtölj nära sängen, vilket jag gjorde de tre nästföljande kvällarna också. När hon vaknade nästa gång så vände hon sig och kastade en blick på mig och somnade om direkt istället.
Vi sov i samma säng. Kunde vakna av att hon rörde sig oroligt men så fort jag kände en liten fot mot mitt ben så blev hon stilla och somnade om direkt. Flera gånger, varje natt.
Då snackar vi ändå om en 6-åring. Som förvisso var på sin första längre resa från mamman. Tycker ändå att det verkar rätt talande. Ett spädbarn lär känna samma sak av att bara vara i ett annat rum eller på en annan våning i huset än sina föräldrar.
Du tänkte ju helt rätt där. Har en nioåring som fortfarande ibland vill sova med oss. Han är jättesocial och orädd, med många vänner i skolan och fritiden..
Men på kvällen kan det ändå vara lite ängsligt liksom, inget konstigt alls och jag säger till honom att han alltid är välkommen.
Sen tycker JAG det är mysigt också! Har till och med burit in mina ungar en och annan gång när jag saknat dem haha.
Kan tycka lite synd om föräldrar som är så "ogosiga",... De måste liksom ha missat den där närmaste anknytningen eftersom de aldrig ens kan tänka tanken att somna ihop med sitt eget barn. Stört.