Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

(Drunknar)...lider med dig

Klart han blir tyst när du är sur och grälar på honom. Man har inte en älskarinna för att gräla med, eller hur? Om du vill fortsätta måste du avhålla dig från att klaga på honom, det driver honom bara bort från dig. Du måste hitta nån annan att klaga inför. Själv har jag en anonym blogg! Om du enbart är glad och gullig kommer han närmare. Lovar!

Tycker du ordentligt ska analysera varför du vill fortsätta. Inte så enkelt som att du är kär eller så-det finns säkert en djupare orsak. För mig t ex: att lyckas ta mig ur mitt mycket gamla och mycket såriga, dåliga förhållande. Nu när jag är singel känner jag plötsligt helt andra saker för min älskare. Ser honom med lite andra ögon... Hans attraktion börjar försvinna. Snart kommer jag klara av att bryta. Hans fru kommer få ha honom för sig själv (I alla fall ett tag, tills han hittar nån annan) och hon har aldrig anat det minsta under dessa år (maken till ouppmärksam kvinna har jag aldrig skådat!)

Du vet vilket sätt som är bäst för dig när du ska sluta med nåt (cold turkey eller långsam avveckling) men jag tror som sagt att du ska ta dig tiden att förstå vilket behov han fyller hos dig först.

Hehe! Nu grälar inte jag på honom hoppas jag men jag var helt klart ute efter bekräftelse.

Du har helt rätt i allt du säger! Jag inser ju att vårat förhållande är rent sexuellt, han ställer upp på sex men inte på något känslomässig plan.

Men när vi ses är det fantastiskt! Vi fungerar otroligt bra fysiskt.

Jag inser också att han har inga problem med att bara ligga utan några känslor alls, vi är olika där, jag måste gilla någon för att släppa in någon så intimt i mitt liv.

Vad jag måste göra är att ta ett beslut om jag verkligen klarar av att ha det så. Jag vet att det inte kommer leda någonstans.

Jag hoppades på att det bara skulle dö ut till slut, utan någon sårad.

Mitt äktenskap är ett drömäktenskap förutom då vårat sexliv som varit dött i snart tio år. Vi har två barn. jag har aldrig varit otrogen förut och kommer aldrig vara det igen efter detta förhållande. Vi bråkar aldrig och har roligt tillsammans. Senaste fem åren har jag kämpat med mina känslor, jag älskar min man men är absolut inte kär i honom. :( jag har känt mig totalt död inombords. Och jag har verkligen försökt!!

När då min älskare lirkade och lockade i över ett år för att väcka mig så var det inget förhastat beslut när jag inledde förhållandet. Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag gick över gränsen men jag var sååå förälskad så det tog över. Jättehemskt, jag vet.

Vi har bara träffats i tre månader och då med ett semesteruppehåll, så jag borde väl för sjutton komma över honom om han nu dumpat mig..

det värsta är väl om han känner att jag backar och drar mig undan så blir väl han mer på, hur ska jag då kunna motstå honom???

han fyller inga andra behov än sexuellt hos mig och att han får mig att känna glädje.

tack för ditt svar iallafall!! Det hjälper att få höra hur andra har det och har gjort för att komma vidare! :)

Ja, det är väl det som är problemet? Att du inte vill sluta träffa din "älskare". Då spelar det liksom ingen roll vilka råd eller tips folk kommer med eftersom du inte kommer kunna följa dessa ändå, även om du känner att de är vettiga. 

Dags helt enkelt för lite oåterkalleliga beslut. Förändringar som inte går att bara strunta i efter två veckor. Några idéer:

* Byt jobb
* Berätta för din man
* Berätta för din älskares fru

Ett drömäktenskap med dött sexliv i 10 år? Hm visst om båda är asexuella - knappast annars?

Om ni har träffats så kort tid och han _bara_ ger dig glädje och sex så borde det vara rätt enkelt att sluta. Glädje borde gå att finna i annat än en älskare?

Om du har ett drömäktenskap - varför inte ta upp sexlivet med din man istället?

[quote=73800788][quote-nick]Johan75 skrev 2014-08-15 09:13:26 följande:[/quote-nick]

Ja, det är väl det som är problemet? Att du inte vill sluta träffa din "älskare". Då spelar det liksom ingen roll vilka råd eller tips folk kommer med eftersom du inte kommer kunna följa dessa ändå, även om du känner att de är vettiga. 

Dags helt enkelt för lite oåterkalleliga beslut. Förändringar som inte går att bara strunta i efter två veckor. Några idéer:

* Byt jobb

* Berätta för din man

* Berätta för din älskares fru

[/

Jag vill avsluta! Min hjärna säger lämna nu! Mitt hjärta stanna!

Det kan aldrig bli något så jag måste avsluta. Det måste gå.

Jag måste bestämma mig,

Nej jag vet. :( det är klart att det inte är ett drömäktenskap när sexlivet är dött. Det dog ut pga lite problem min man fick. Sen när det blev aktuellt igen, efter ett par år, så var alla dom sexuella känslorna borta för mig. Vi har verkligen försökt men det har varit mkt smärta och besvikelser.

Så när jag fick uppleva passionen igen så blev det överväldigande och jag kunde inte motstå. Fy fan vilken soppa! :(

Men situationen, och dina känslor (ditt hjärta som du beskriver det) verkar dig övermäktiga. Du skrev ju i princip samma sak i början av juni. 

Signaturen Fool brukar jämställa kickarna och välmåendet du får av din älskare med rent missbruk, och när man läser det du skriver så är man benägen att hålla med. Det blir frustrerande för många (inklusive mig) att läsa om hur du gång på gång påstår att du vill lämna och sen gör det totalt motsatta. Precis som en missbrukare. Du bestämmer dig hela tiden, men dagen efter, tre dagar senare eller två veckor senare är det beslutet helt oviktigt. 

Därför misstänker jag att oåterkalleliga beslut är något som kanske krävs i ditt fall. Beslut som inte går att strunta i när det gått en tid.

Usch! Du har rätt.

Eller så dumpar HAN mig. Tvingar mig att sluta.

Det kan väl hända, men samtidigt är det väl knappast en lösning att sikta på? Det är ju DU som ska göra detta. Det är DU som skriver i den är tråden. Det är DU som ska ta tag i ditt liv. 

Jag är ledsen, men detta låter bara som ännu en undanflykt. 

Du verkar leva i en fantasivärld, (Drunknar). Tydligt att han bara använder dig för att ligga. Tycker synd om din man och dina barn, varför gör du så här mot dom? Gör slut, annars blir det bara massa sårande i slutändan.

Du... om du lägger över beslutet att avsluta på din älskare så kan det gå flera år. Jag vet. Been there, done that. Det slutade med att min självkänsla krossades totalt. Det är fruktansvärt destruktivt att vara någons nr 2 (eller 3,4,5).

Det är ditt liv, din lycka, ditt hjärta och din självkänsla. Det kan bara du ta ansvar för. Så, ryck bort plåstret snabbt, känns den intensiva smärtan och vet att det går över. Sluta pilla i såret så ska du se att det läker.

Jag vinkar adjö tyst för mig själv till mannen jag sett ett par gånger men umgåtts desto mer med via mail.

Han har velat fram och tillbaks gällande äktenskapet. Inga beslut blir tagna - hon vill inte skiljas och han har ingen stake ser det ut som.

Vi har inte setts på över ett halvår. Sex hade vi första och enda gången för snart två år sen.

Han bor oändligt långt bort. Gissar jag är avskriven pga omöjliga förutsättningar. Eller så har han en ny älskarinna. Eller nytt omtag. jag tror han är för bekväm för att lämna.

Han är tyst. Svarar ej pä mail. Inte för att vi har någon som helst relation idag utan bara sporadiskt svammel i chatform

Jag checkar ut för han suger energi i sin frånvaro. "Been there done that".

Adjö!

Min älskare är mitt heroin (Fool har helt rätt). Ingen kan få mig att må så bra som han, jag gör allt för honom och sätter mig själv, min självkänsla och mina behov i andra hand. Ingen kan heller få mig att få så dåligt, göra mig så arg, ledsen och besviken. Han säger han ska lämna, han är ständigt på väg, men det sista avgörande steget tar han inte. Jag skakar av gråt, jag ligger sömnlös på nätterna, jag missköter mitt jobb. Varje dag beslutar jag mig för att bryta för alltid, men varje dag ångrar jag mig. Skjuter på beslutet, ger honom en chans till - och sen ännu en, ännu en. Jag vet inte hur jag ska komma loss. Jag önskar jag kunde radera ut all data om honom ur hjärnan, glömma att han existerat. Jag älskar honom och jag hatar honom. Han gör mig lyckligast i världen, och han gör mig olyckligast.

Nästan i samma situation. Jag har lämnat min fru. Min "älskarinna" försöker lämna sin man. Det är ett beslut hon ska ta och jag försöker inte påverka henne. Vi har knappt kontakt, för jag vill inte styra. Det är hennes liv och hennes val som jag inte försöker påverka. Jag söker mig aldrig till henne längre utan det är hon som hör av sig. Hon berättar att nu går hon, men en vecka senare så vill hon stanna. Det är jobbigt men jag accepterar. Det får ta den tid det tar.
Jag blir inte besviken, men visst hade jag önskat att hon inte hade berättat att hon skulle lämna och istället låta mig vara ifred. Samtidigt är jag överlycklig när vi har kontakt. Fortsätter vi på det här sättet så får jag inte utrymme att starta ett eget liv som utgår utifrån mina drömmar, önskningar och behov.

Allt har gått bra, jag har slutat på min gamla arbetsplats, vi har ingen kontakt, ingen gemensam nämnare. 

Tänker egentligen knappt aldrig på honom heller, känns lite som en konstig dröm. Min man och jag har hittat tillbaka till varandra.

För någon månad sedan såg jag honom på ett fik med vad jag tror var hans familj. Jag tänkte inte ens, jag bara reste mig och gick. Det kändes som jag skulle sprängas i bitar, varför vet jag inte egentligen. Jag kände mig helt knäckt hela dagen.

Allt jag hoppas på nu är att jag aldrig kommer in i en sådan här situation igen. Jag bygger starka murar runt min lilla familj (jag och min man)

Jag känner mig ibland så kallhjärtad, rationalistisk och egoistisk. Mitt liv leker, jag är i början av "familjesagan" har flyttat från stan, köpt stort hus, vi välkommnar barn om det råkar bli så. Vi planerar och drömmer om framtiden. Det känns bra, jag blir varm och glad när jag tänker på min kille. Jag vet att jag aldrig kommer att få ett tråkigt liv tillsammans med honom.  Han är ganska mycket yngre, trygg och han är sig själv, och jag är stolt över honom för det. En bra, stark, stilig och stor karl. Men ändå så händer det att jag kopplar bort detta underbara vardagsliv och rymmer. Jag träffar min älskare som kommit att bli min bästa vän, vi träffas på platser där ingen känner oss, eller som är folktomma. Vandrar i fjällen, eller krogkväll i storstaden och liknande. Vi kan prata om allt som man inte kan inte kan prata med familj och vänner med. Hur missanpassade vi är till det sociala normen. Sexet är totalt hämningslöst i timmar, ja nätter. jag har varit tyst som en mus, tills nu. Varken jag eller min älskare vill vara ett par. (Jo, i nästa liv, då ska vi ge det en ärlig chans.) men inte nu, båda har sitt. Jag har alltid varit fri i min sexualitet, alltid fått huka och dolt för att passa in i samhällets bild av hur en tjej ska va. jag litar inte på att mina åsikter skulle få förståelse hos "vanligt folk".
Jag både vill sluta men ändå inte sluta, vara otrogen. På ett sätt känner jag mig inte otrogen, jag ger bara min kropp och sinne precis det den behöver. jag mår bra av att bli bortkopplad från verkligheten å bara ge sig hän, glömma tid och rum. Det finns ingen kärlek, bara respekt förtroende och sex.
Men väl tillbaka i verkligheten så vet jag att min stora kärlek skulle bryta allt i samma sekund som han fick sanningen. Och därför vill jag sluta, för hans skull för att jag älskar honom. Han har ingen eller väldigt lite förståelse för "onormal" sexlek. Jag har frågat om han någon gång skulle kunna tänka sig att ha en trekant, Om vi skulle träffa någon som vi båda tände på och OM hon skulle gilla idén och bara OM allt skulle kändes rätt. Men nej. det var inget för honom, han vill att vi ska vara vi två.
Vänligen kommentera, då jag aldrig luftat detta med någon. Vad tänker ni?

Varför skulle man vilja lägga av med att vara otrogen? Har man tagit steget finns ingen återvändo

Vad jag tänker? Jag tänker att du prioriterar ditt eget välbefinnande framför risken att helt förstöra och såra din kille. Det är viktigare för dig att du får leva ut dina lustar än att minimera riskerna för att du ska djupt såra den man du påstår dig älska - kanske såra honom så mycket att han aldrig blir densamma. 

Egoistisk - ja visst.

Du uttrycker det väl Johan75.

Extremt egoistisk skulle jag vilja säga. "Jag ger bara mitt sinne och kropp vad den behöver" - ja, på bekostnad av mannen som får leva ett liv i lögn.

Självklart ska man försöka ge både sin kropp och sitt sinne vad de behöver - men inte på andras bekostnad. Och OM man till äventyrs har sådana behov att man måste såra andra för att själv bli tillfredsställd - då rekommenderar jag terapi.