Varför har barns beteenden blivit medicinska och inte pedagogiska?

Och i takt med att fler barn får psykiatriska diagnoser så utökar man väl personaltätheten på våra förskolor och ser till att det finns FLER trygga vuxna i skolan och på fritids? Inte snålas det väl?

Det är inte så enkelt som att läkare helt enkelt gör fel. Psykiatrisk diagnostik är ingen exakt vetenskap. De psykiatriska diagnoserna är inga sanningar om människor, utan de är (mer eller mindre) användbara kategoriseringar av olika sorters problem som människor kan ha. Vi har inga biologiska tester eller andra objektiva mätdata som gör att vi kan avgöra om en person har ett visst tillstånd eller inte, utan det bygger på att ett antal i stort sett beteendemässiga kriterier är uppfyllda.

Detta ger för det första ett ganska stort tolkningsutrymme för hur kriterierna ska bedömas och det har visat sig i forskning (vilket vi som är intresserade läkare har vetat hela tiden) att många bedömer kriterierna på ett annat sätt idag än för 20 år sedan. Det gör också att vi ser en stor spridning mellan olika delar av Sverige där förekomsten av ADHD-diagnoser kan skilja sig åt markant (nästan dubbelt så hög andel av barn med diagnoser i den region med flest diagnoser jämfört med den region med lägst andel). Motsvarande spridning finns också mellan olika länder, där det skiljer sig i hög grad

För det andra ställs ADHD-diagnos i hög grad baserat på vad patienten själv och anhöriga berättar, inklusive skola. ADHD är i många fall någonting som inte riktigt kan observeras i samtal med en person, och då måste man ju gå på berättelsen och skattningsformulär osv. Detta gör att ju mer skolan och föräldrar uppfattar ett problem som beroende på koncentrationssvårigheter, desto mer kommer de att rapportera sådana problem kring barnet. Men skolans och föräldrars rapport är ju ingen helt objektiv beskrivning, utan den är såklart färgad av vilka förklaringsmodeller som florerar ute i samhället. Och ju mer vi pratar om uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter som ett utbrett fenomen, desto mer kommer vi att tolka olika typer av problem som orsakade av detta. Det gäller för övrigt också hur vi förstår oss själva - det är EXTREMT vanligt att mina patienter tror att de har ADHD, nästan alla tror det. Men inte så många uppfyller kriterier för den diagnosen utan endast ca 20%. ADHD och dess symtom finns i dagsläget i det allmänna tankegodset som en förståelsemodell vi kan använda för att tolka olika aspekter av vårt beteende och våra upplevelser. Detta påverkar då vilken berättelse som patienter, deras anhöriga och skolan kommer till läkaren med, och då alltså också hur läkaren uppfattar patienten.

För det tredje är vi läkare, och personer som jobbar i vården generellt, angelägna om att hjälpa patienter. Det är ju därför vi valt det yrket. Detta leder till en sorts bias i vårt tänkande att när det finns en ny behandlingsform som kan hjälpa så blir det lättare att tänka att patienten lider av det tillståndet som behandlingsformen kan hjälpa mot. På 90-talet såg vi därför ett uppsving av depressionsdiagnoser, därför att de nya antidepressiva läkemedlen hade kommit så plötsligt hade "alla" depression. I början av 2000-talet hade vi på liknande sätt en våg av bipolär sjukdom, och plötsligt ökade sådana diagnoser markant. Nu är vi sedan 15-20 år inne i en period av ökad ADHD-diagnostik som jag tror drivs av denna typ av bias - ställer man en ADHD-diagnos så finns det ju en effektiv behandling att koppla på, men ställer man en annan diagnos så finns det ingen behandling, och det gör tyvärr att vi läkare lätt kan börja "se" ADHD hos alla patienter.

Vidare har vi ju i Sverige och i världen generellt sett en massiv push från läkemedelsbolagen för att ställa fler ADHD-diagnoser och behandla fler personer med läkemedel för detta. Läkemedelsindustrin är en mångmiljardindustri i Sverige och naturligtvis i resten av världen. Läkemedlet Elvanse, det vanligaste läkemedlet vid ADHD, stod 2024 för 1,4% av Sveriges totala kostnad för läkemedel för människor (www.lif.se/lakemedelsstatistik/lakemedlen-det-saljs-mest-av/), det sjätte mest sålda läkemedlet av alla läkemedel. Denna industri påverkar förstås läkare och allmänheten på bred front i att förstå olika problem som orsakade av ADHD. Ett bra exempel är psykiatern Lotta Borg Skoglund som är en ADHD-entreprenör och pratar om ADHD i en stor mängd olika sammanhang, skriver böcker om detta osv. Hon har arvoderats av en stor mängd olika läkemedelsbolag och hon driver också ett eget bolag, Smart Psykiatri, som riktar sig specifikt mot utredning och behandling av ADHD och som omsatte 85 miljoner kronor 2023 (siffror från 2024 är inte tillgängliga i skrivande stund). Det vore totalt naivt att inte tro att utvecklingen vi ser i Sverige och internationellt har med detta att göra.

En parallell aspekt är ju att den stora efterfrågan på ADHD-utredningar som finns, från patienter, från skolan, från anhöriga osv, har lett till att den offentliga psykiatrin inte klarar av att möta detta behov. Det har möjliggjort ADHD-kliniker som Smart Psykiatri, som tar bra betalt för att göra ADHD-utredningar (ca 30000 kr får man betala). I min erfarenhet är dessa utredningar ofta inte särskilt välgjorda utan verkar inriktade på att göra kunderna nöjda, dvs. ställa den diagnos som kunderna vill ha. Det är ju inte så svårt att förstå att det blir så, för om man bara skulle ställa diagnos på en minoritet av alla dem som betalar 30000 kr för att genomgå en utredning så skulle man ju snart tappa kunder. Personer kommer ju ofta dit med en tydlig förväntan om att få en ADHD-diagnos, därför att de har läst om diagnosen och känner igen sig i beskrivningen, men de förstår inte att en diagnos inte bara ska bygga på att man själv känner igen sig i problemen utan den psykiatriska professionen går ju i hög grad ut på att värdera detta.

Så ja, situationen är betydligt mer komplex än att "läkare gör fel" även om det också finns ett element av det. Vad gör jag själv? Jo, för det första försöker jag se till att utredningar är ordentligt genomförda så att alla viktiga delar finns med, och andra viktiga diagnoser som skulle kunna förklara symtomen på ett bättre sätt är uteslutna. Redan där gör man mer än vad många gör. Sen försöker jag vara rimlig i mina bedömningar och kanske hellre inte ställa en ADHD-diagnos om jag är osäker utan hellre vänta och försöka hjälpa patienten med andra insatser.

Men det är svårt, och detta är inget problem som finns bara hos läkarna eller psykologer (som ofta är ännu mer pådrivande i att diagnostisera ADHD än vad läkarna är), utan hela samhället är inblandat i detta, på många olika nivåer. Säkert bidrar den utbredda skärmanvändningen och föräldrars stress osv i någon utsträckning, men man kan ju fråga sig om det är rimligt att bi ska betrakta barn som hjärnskadade för att föräldrarna är stressade och för att de får en smartphone i handen när de är 6 månader gamla och att lösningen på detta är att vi ger dem narkotikaklassade läkemedel?

Jag tycker att vi är på väg åt fel håll, och jag tror att pendeln kommer svänga. Det kanske tar 10 år, kanske 20, men jag tror att framtidens dom över nutidens hantering av denna fråga kommer att vara hård.

Och vilken organisation propagerar du såna absurda saker för? Är det fortfarande scientologerna, eller? 

Hur kan man jämnföra en välbeprövad medicin med en sån galen hjärnoperation! En sak som är mest absurd här, är ju att medicinering mot ADHD har funnits före lobotomi, nämligen sedan 1937. Då hade vi märkt det för länge sedan, om det vore något. Framför allt sedan en ganska hög andel av amerikanska barn har fått dessa mediciner på 1960- och 1970-talet. Detta var för mig en säkerhet, så att jag vågade ge mina barn medicinen. Hade det hänt något farligt, så skulle man ju ha märkt det. 

Lobotomering var också en mycket ansedd metod, då den var populär.  Den utvecklades av en Portugisisk läkare, Egas Moniz, och han fick till och med Nobelpriset för detta, 1949.13000 personer i Norden lobotomerades, den senaste i Sverige 1969. I Danmark lobotomerade man ända fram till 1983.
Jag tog exemplet med lobotomi för att visa hur man kan som samhälle totalt ändra sin syn på en medicinsk metod.

Jag menar inte att ADHD medicin är lika farligt som lobotomering, jag ville framhålla att vi ändrar vår syn på medicin och metoder med tiden. 

 

Lobotomering var också en mycket ansedd metod, då den var populär.  Den utvecklades av en Portugisisk läkare, Egas Moniz, och han fick till och med Nobelpriset för detta, 1949.13000 personer i Norden lobotomerades, den senaste i Sverige 1969. I Danmark lobotomerade man ända fram till 1983.
Jag tog exemplet med lobotomi för att visa hur man kan som samhälle totalt ändra sin syn på en medicinsk metod.

Jag menar inte att ADHD medicin är lika farligt som lobotomering, jag ville framhålla att vi ändrar vår syn på medicin och metoder med tiden. 

 

Det är inte så enkelt som att läkare helt enkelt gör fel. Psykiatrisk diagnostik är ingen exakt vetenskap. De psykiatriska diagnoserna är inga sanningar om människor, utan de är (mer eller mindre) användbara kategoriseringar av olika sorters problem som människor kan ha. Vi har inga biologiska tester eller andra objektiva mätdata som gör att vi kan avgöra om en person har ett visst tillstånd eller inte, utan det bygger på att ett antal i stort sett beteendemässiga kriterier är uppfyllda.

Detta ger för det första ett ganska stort tolkningsutrymme för hur kriterierna ska bedömas och det har visat sig i forskning (vilket vi som är intresserade läkare har vetat hela tiden) att många bedömer kriterierna på ett annat sätt idag än för 20 år sedan. Det gör också att vi ser en stor spridning mellan olika delar av Sverige där förekomsten av ADHD-diagnoser kan skilja sig åt markant (nästan dubbelt så hög andel av barn med diagnoser i den region med flest diagnoser jämfört med den region med lägst andel). Motsvarande spridning finns också mellan olika länder, där det skiljer sig i hög grad

För det andra ställs ADHD-diagnos i hög grad baserat på vad patienten själv och anhöriga berättar, inklusive skola. ADHD är i många fall någonting som inte riktigt kan observeras i samtal med en person, och då måste man ju gå på berättelsen och skattningsformulär osv. Detta gör att ju mer skolan och föräldrar uppfattar ett problem som beroende på koncentrationssvårigheter, desto mer kommer de att rapportera sådana problem kring barnet. Men skolans och föräldrars rapport är ju ingen helt objektiv beskrivning, utan den är såklart färgad av vilka förklaringsmodeller som florerar ute i samhället. Och ju mer vi pratar om uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter som ett utbrett fenomen, desto mer kommer vi att tolka olika typer av problem som orsakade av detta. Det gäller för övrigt också hur vi förstår oss själva - det är EXTREMT vanligt att mina patienter tror att de har ADHD, nästan alla tror det. Men inte så många uppfyller kriterier för den diagnosen utan endast ca 20%. ADHD och dess symtom finns i dagsläget i det allmänna tankegodset som en förståelsemodell vi kan använda för att tolka olika aspekter av vårt beteende och våra upplevelser. Detta påverkar då vilken berättelse som patienter, deras anhöriga och skolan kommer till läkaren med, och då alltså också hur läkaren uppfattar patienten.

För det tredje är vi läkare, och personer som jobbar i vården generellt, angelägna om att hjälpa patienter. Det är ju därför vi valt det yrket. Detta leder till en sorts bias i vårt tänkande att när det finns en ny behandlingsform som kan hjälpa så blir det lättare att tänka att patienten lider av det tillståndet som behandlingsformen kan hjälpa mot. På 90-talet såg vi därför ett uppsving av depressionsdiagnoser, därför att de nya antidepressiva läkemedlen hade kommit så plötsligt hade "alla" depression. I början av 2000-talet hade vi på liknande sätt en våg av bipolär sjukdom, och plötsligt ökade sådana diagnoser markant. Nu är vi sedan 15-20 år inne i en period av ökad ADHD-diagnostik som jag tror drivs av denna typ av bias - ställer man en ADHD-diagnos så finns det ju en effektiv behandling att koppla på, men ställer man en annan diagnos så finns det ingen behandling, och det gör tyvärr att vi läkare lätt kan börja "se" ADHD hos alla patienter.

Vidare har vi ju i Sverige och i världen generellt sett en massiv push från läkemedelsbolagen för att ställa fler ADHD-diagnoser och behandla fler personer med läkemedel för detta. Läkemedelsindustrin är en mångmiljardindustri i Sverige och naturligtvis i resten av världen. Läkemedlet Elvanse, det vanligaste läkemedlet vid ADHD, stod 2024 för 1,4% av Sveriges totala kostnad för läkemedel för människor (www.lif.se/lakemedelsstatistik/lakemedlen-det-saljs-mest-av/), det sjätte mest sålda läkemedlet av alla läkemedel. Denna industri påverkar förstås läkare och allmänheten på bred front i att förstå olika problem som orsakade av ADHD. Ett bra exempel är psykiatern Lotta Borg Skoglund som är en ADHD-entreprenör och pratar om ADHD i en stor mängd olika sammanhang, skriver böcker om detta osv. Hon har arvoderats av en stor mängd olika läkemedelsbolag och hon driver också ett eget bolag, Smart Psykiatri, som riktar sig specifikt mot utredning och behandling av ADHD och som omsatte 85 miljoner kronor 2023 (siffror från 2024 är inte tillgängliga i skrivande stund). Det vore totalt naivt att inte tro att utvecklingen vi ser i Sverige och internationellt har med detta att göra.

En parallell aspekt är ju att den stora efterfrågan på ADHD-utredningar som finns, från patienter, från skolan, från anhöriga osv, har lett till att den offentliga psykiatrin inte klarar av att möta detta behov. Det har möjliggjort ADHD-kliniker som Smart Psykiatri, som tar bra betalt för att göra ADHD-utredningar (ca 30000 kr får man betala). I min erfarenhet är dessa utredningar ofta inte särskilt välgjorda utan verkar inriktade på att göra kunderna nöjda, dvs. ställa den diagnos som kunderna vill ha. Det är ju inte så svårt att förstå att det blir så, för om man bara skulle ställa diagnos på en minoritet av alla dem som betalar 30000 kr för att genomgå en utredning så skulle man ju snart tappa kunder. Personer kommer ju ofta dit med en tydlig förväntan om att få en ADHD-diagnos, därför att de har läst om diagnosen och känner igen sig i beskrivningen, men de förstår inte att en diagnos inte bara ska bygga på att man själv känner igen sig i problemen utan den psykiatriska professionen går ju i hög grad ut på att värdera detta.

Så ja, situationen är betydligt mer komplex än att "läkare gör fel" även om det också finns ett element av det. Vad gör jag själv? Jo, för det första försöker jag se till att utredningar är ordentligt genomförda så att alla viktiga delar finns med, och andra viktiga diagnoser som skulle kunna förklara symtomen på ett bättre sätt är uteslutna. Redan där gör man mer än vad många gör. Sen försöker jag vara rimlig i mina bedömningar och kanske hellre inte ställa en ADHD-diagnos om jag är osäker utan hellre vänta och försöka hjälpa patienten med andra insatser.

Men det är svårt, och detta är inget problem som finns bara hos läkarna eller psykologer (som ofta är ännu mer pådrivande i att diagnostisera ADHD än vad läkarna är), utan hela samhället är inblandat i detta, på många olika nivåer. Säkert bidrar den utbredda skärmanvändningen och föräldrars stress osv i någon utsträckning, men man kan ju fråga sig om det är rimligt att bi ska betrakta barn som hjärnskadade för att föräldrarna är stressade och för att de får en smartphone i handen när de är 6 månader gamla och att lösningen på detta är att vi ger dem narkotikaklassade läkemedel?

Jag tycker att vi är på väg åt fel håll, och jag tror att pendeln kommer svänga. Det kanske tar 10 år, kanske 20, men jag tror att framtidens dom över nutidens hantering av denna fråga kommer att vara hård.

Utifrån ditt resonemang är jag nyfiken på, hur du ser på problematiken i skolan?

Kan vi göra något åt det dåliga måendet hos barnen?

Vad kan vi göra i stället för att skicka barnen på utredningar?

Det är utanför mina kunskapsområden så jag vågar inte riktigt svara, eller man får ta mitt svar som spekulativt från relativ okunskap. Jag tror att utvecklingen i skolan mot mer grupparbeten och mer självständigt arbete, och mer arbete med datorer leder till en mindre strukturerad skoldag som gör det svårare för många elever. De mycket små möjligheterna att korrigera elever som pratar mycket och är stökiga skapar nog också oordning, tror jag, som gör det svårare att fokusera i skolan. Skärmanvändningen i hemmet (och i skolorna!) bidrar nog också, dels för att flera timmars scrollande på tiktok per dag och i allmänhet de belönande effekterna som finns i många appar bidrar till att försämra den mentala uthålligheten. Det är ju någonting man ser hos vuxna också, att vi är betydligt sämre idag på att läsa långa texter än vad vi varit tidigare, vilket sannolikt har att göra med det höga flödet av information.

Jag blottar igen min okunskap här, men jag har förstått det som att politikerna i Sverige bestämde sig för att vi ska vara tidiga med digitaliseringen av skolan och ligga i framkant. Det kanske var ett bra beslut på vissa sätt, men jag tror inte att det fanns så mycket forskning då på hur detta faktiskt påverkar barn. Jag tror inte att denna utveckling har varit bra, och jag tror att vi skulle behöva rejäla reformer i skolan för att skapa mer struktur, mindre distraktion, och mindre makt åt eleverna och mer makt åt lärarna för att kunna bidra till att upprätthålla ordning. Det låter ju jäkligt konservativt och trist, men jag tror att skolmiljön var bättre för majoriteten för 40-50 år sedan än vad den är idag.

Skärmanvändningen i samhället i stort är dock svår att förändra. Kanske framtida forskning kommer att påvisa negativa effekter så tydligt att det skapas en politisk vilja att reglera detta på något sätt, men i dagsläget finns det ju inga sådana möjligheter.

Jag har tyvärr inte några mer konkreta tankar om det än så.

Det är utanför mina kunskapsområden så jag vågar inte riktigt svara, eller man får ta mitt svar som spekulativt från relativ okunskap. Jag tror att utvecklingen i skolan mot mer grupparbeten och mer självständigt arbete, och mer arbete med datorer leder till en mindre strukturerad skoldag som gör det svårare för många elever. De mycket små möjligheterna att korrigera elever som pratar mycket och är stökiga skapar nog också oordning, tror jag, som gör det svårare att fokusera i skolan. Skärmanvändningen i hemmet (och i skolorna!) bidrar nog också, dels för att flera timmars scrollande på tiktok per dag och i allmänhet de belönande effekterna som finns i många appar bidrar till att försämra den mentala uthålligheten. Det är ju någonting man ser hos vuxna också, att vi är betydligt sämre idag på att läsa långa texter än vad vi varit tidigare, vilket sannolikt har att göra med det höga flödet av information.

Jag blottar igen min okunskap här, men jag har förstått det som att politikerna i Sverige bestämde sig för att vi ska vara tidiga med digitaliseringen av skolan och ligga i framkant. Det kanske var ett bra beslut på vissa sätt, men jag tror inte att det fanns så mycket forskning då på hur detta faktiskt påverkar barn. Jag tror inte att denna utveckling har varit bra, och jag tror att vi skulle behöva rejäla reformer i skolan för att skapa mer struktur, mindre distraktion, och mindre makt åt eleverna och mer makt åt lärarna för att kunna bidra till att upprätthålla ordning. Det låter ju jäkligt konservativt och trist, men jag tror att skolmiljön var bättre för majoriteten för 40-50 år sedan än vad den är idag.

Skärmanvändningen i samhället i stort är dock svår att förändra. Kanske framtida forskning kommer att påvisa negativa effekter så tydligt att det skapas en politisk vilja att reglera detta på något sätt, men i dagsläget finns det ju inga sådana möjligheter.

Jag har tyvärr inte några mer konkreta tankar om det än så.

Ja, det moderna samhället ställer helt andra krav och där misslyckas personer med ADHD ofta. Framför allt så blir de överbelastade av alla intryck. Mer än vad folk utan ADHD blir. Alla blir ju lite överbelastade, men det drabbar folk med ADHD mer. 

Det är inte sannolikt att våra gener skulle ha förändrats, men vi kan inte heller utesluta det helt. Det finns många möjligheter. Om t.ex. miljön skulle påverka, eller också om vårt moderna välfärdssamhälle gör att folk med ADHD är mer benägna att skaffa barn jämnfört med förr i tiden. 

Skärmgenerationen ÄR ett problem - det skadar allt möjligt. Synen t.ex. Och även koncentrationsförmågan. Men jag ser i skolan ändå en skillnad mellan ungdomar som bara är skärmvana (de har mycket kortare uppmärksamhet numera) och de som har ADHD. De med ADHD har ju även svårt med arbetsminne, med att byta aktivitet, att komma igång, och med impulsiviteten (bara några av många symptom).

Förr i tiden märktes det inte lika tydligt, eftersom många av dessa människor jobbade med praktiska, enklare yrken. Andra blev kriminella och var i fängelse. Det var inte bättre, inte för de flesta, tror jag.

Effects of physical exercise on attention deficit and other major symptoms in children with ADHD: A meta-analysis
Highlights

    * This meta-analysis focuses on the intervention effects of physical exercise on the main symptoms of attention deficit hyperactivity disorder, motor skills, and executive functions of children with ADHD.

    * Physical exercise can help alleviate the symptoms of ADHD in children.

    * Physical exercise can effectively improve attention, motor skills, and executive function in children with ADHD with no adverse side-effects compared with drug therapy.
    
    
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0165178122001238

Bored, distracted, and forgetful: The impact of mind wandering and boredom on memory encoding

Mind wandering, defined as focusing attention towards task-unrelated thoughts, is a common mental state known to impair memory encoding. This phenomenon is closely linked to boredom.
[...]
The present results confirm the high correlation between mind wandering and boredom and suggest that the hindering effect of boredom on memory is subordinate to the effect of mind wandering.

pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/34085564/

Cognitive functions of boredom

The boredom, an unpleasant state of sense of slow-flowing time in which people does not enjoy the activity, is ubiquitous and occurs frequently in a daily life. Although a variety of causes of this state have been proposed (for example emotional, behavioral, motivational and cognitive), it is not clear why people experience boredom. Here, we explore potential cognitive functions of this state. Generally, researchers connect boredom with a low need for cognition and place as opposed to the state of seeking stimulation. It is also related to a low activity- absorption and low engagement. The research in boredom propensity indicate that it is related to executive dysfunctioning: weaker inhibitory control, attentional lapses, vigilance decrement and memory failures. Experiencing boredom during the day predicts cognitive failures. Transferring these data into everyday-functioning, this state decreases school and work performance, reduces job-satisfaction and makes general sense of well-being worse. Consequently, boredom causes recognition that the current goal is no longer stimulating and motivates to change the current situation, which results mind wandering and seeking new tasks. Cognitive function of boredom is shifting attention to new, external or internal stimuli, so mind can get involved in new activity or challenge. The purpose of this work is to propose a cognitive function of boredom through review of relevant research, and encourage further experimental work to support this claim.

https://www.researchgate.net/publication/282076971_Cognitive_functions_of_boredom

Never a dull moment

Things get interesting when psychologists take a closer look at boredom.

From listless to focused

One of the more surprising aspects of Eastwood's definition is that boredom can be associated with both low-arousal and high-arousal states. At times, boredom breeds lethargy ? you might even have trouble keeping your eyes open. In other situations, being bored can lead to an agitated restlessness: think pacing, or constantly tapping your feet. Often, he says, boredom oscillates between the two states. You might pump yourself up to concentrate on a dreary task, then slip back into listlessness as your focus wavers again.

Some of us are more likely than others to suffer the effects of an unengaged mind. Unsurprisingly, given boredom's close connection with attention, people with chronic attention problems such as attention-deficit hyperactivity disorder have a high propensity for ennui. James Danckert, PhD, a professor of cognitive neuroscience at the University of Waterloo, found that people highly prone to boredom perform poorly on tasks that require sustained attention, and are more likely to show increased symptoms of both ADHD and depression (Experimental Brain Research, 2012).

Chronic boredom can look a lot like depression, but "they're not the same emotional experience," Danckert says. Together with Eastwood and other colleagues, he surveyed more than 800 people and found that boredom and depression were highly correlated, but were distinct states (Journal of Social and Clinical Psychology, 2011).

www.apa.org/monitor/2013/07-08/dull-moment

The Good and Bad of Boredom
Neuroscience, Psychology

Though boredom is generally viewed negatively, there are benefits to experiencing boredom. For instance, studies have found that people experiencing a moderate level of boredom will be more likely to engage in problem-solving and creative thinking1. Additionally, boredom can encourage individuals to start new hobbies and interests, or pursue challenges for themselves. Furthermore, boredom can stimulate self-reflection on values, goals, aspirations, and motives1.
[...]
Afterward, the results indicated the correlation between mind wandering and boredom influenced working memory performance2. Both mind wandering and boredom decreased whenever there was a high working memory load situation. Mind wandering was a predictor of memory performance2. In addition, boredom can influence impulsive behavior, leading to engaging in sensation-seeking activities. For example, a study was conducted on drinking behavior in adolescents and found boredom as the predictor of binge drinking1.

https://icjs.us/the-good-and-bad-of-boredom/

How to Stop Nagging Your Kids

At first, I was just frustrated that my attempts to get through to my son were not working. As it turns out though, nagging can be far more counter productive than I originally anticipated.

Nagging trains our kids to stop listening to us. We want our children to listen to us and we nag because we think they aren?t. However, in reality, nagging is counterproductive. It actually trains them to tune us out because they assume we are going to either continuously say the same thing or say something negative.

Nagging can make them (more) rebellious. Everyone has a rebellious streak in them. Our children are no different. But if we are constantly verbalizing things that make them feel as though they are being pushed into a corner over something, well don?t be surprised when they begin to push back. It is human instinct to dig your heels in when you feel someone is constantly attacking you on the same front.

Nagging puts you in charge of things that kids should learn to take responsibility for. We nag about homework and schoolwork. We nag about getting dressed, brushing teeth, and showering properly. But in reality, a lot of these things are areas that our kids need to learn to take responsibility for. Are we going to go to college with them too? Are we going to move in with them when they get married to remind them of proper hygiene? The answer to those questions is hopefully no. So now is their time to learn, but we have to let go and stop nagging for them to have the opportunity to figure it out and take ownership of it.Ä
[...]
So, when I?m standing there in front of my son desperately wanting him to pick up a book and fall in love with it, or to see his daily writing prompt and immediately feel inspired, I need to listen to why he isn?t interested instead of verbally beating him over the head with how important all of it is.

https://afineparent.com/positive-parenting-faq/how-to-stop-nagging.html

Ju mindre fysisk aktivitet (vissa) barn får ju mer ADHD symptom får de.
Dagens barn verkar ha mindre fysisk aktivitet.

Det roliga med skärmen är kortsigtiga belöningar så jobbiga barn kan sitta med en skärm en hel dag så det är också en lättsam barnvakt men det blir inte lika roligt för fröken.
 
 Lägre koncentrationsförmåga gör ju så hjärnan multitaskar, hjärnan multitaskar mer ju tråkigare något är så problem med arbetsminnet är en självklarhet

När jag var liten var jag mycket bättre på att analysera, problematisera, resonera med mej själv och projektarbeta helt på egen hand när det var något jag var intresserad av/tyckte det var roligt men i skolan var det mer "varför måste jag lära mej det här. 😭"

jag kan lyssna men om någon bara pratar för pratandets skull eller förklarar något med en helt onödig bakgrundshistoria som är lika spännande som en depression, känns det som att jag är senil,Jag vågar påstå att jag hade betydligt mer jämn begåvningsprofil på ett intelligenstest än i skolan och att det är lättare att lära sej att läsa om man läser något roligt.
Antar att det är så att barn behöver ha lite tråkigt för att mer fantasi och bli mer kreativ men vissa vuxnas beteende mot barn, att förvänta sej att de ska ha tråkigt flera timmar om dagen i skolan inte är särskit pedagogiskt, kan man få ADHD symptom av att ha tråkigt?Och så detta som man fick uppleva både hemma och i skolan 😂

Ja precis. Framtidens kritik kommer nog inte handla om hur mycket vi skadade barnen genom en väldigt farlig behandling (för den är inte särskilt farlig) utan mer om hur vi kunde vara blinda för att vi försöker förändra och anpassa barnen efter samhället snarare än tvärtom, hur koststam och ineffektiv den processen har varit, och hur vi därigenom gjort så att en stor andel människor kommit att ha livslång kontakt med psykiatrin med allt vad det medför.

Jo, fysisk aktivitet är väl generellt gynsamt för koncentrationen. Vare sig man har ADHD eller inte. Samma sak gäller tillräckligt med sömn, m.m.

Lärare kallar det numera ibland för Tictoc-generationen. Ungdomarna tittar på videon som är 2 eller 3 minuter. Det har gjort att hjärnan stänger av efter det. Långfilmer klarar inte ungdomar. Det är inte ens nytt, det har varit så i ungefär 20 år. 

Det hänger ju lite på ens egen inställning om man tycker det är tråkigt. Dock är det en tydlig skillnad där: Barn med ADHD har svårare att motivera sig till att göra något tråkigt. Det märks ganska tydligt och är egentligen huvudsymptomen. De kan nämligen koncentrera sig på det som intresserar dem. Absolut. 

vet inte riktigt om det stämmer
har sett småbarn som inte klarar av att se mer än 20 sekunder på YouTube för att de ser något annat roligt att klicka på men de kan sitta länge och titta på klipp när någon spelar ett spel, blev stimulerad med något intressant/roligt förmågan att stimulera sej själv med att göra något intressant/roligt har ändå varit kvar medan något äldre syskon när hon inte lekt kompis, ingen tv, ingen skärm  knappt varit kapabel att hitta på något att göra

"Det hänger ju lite på ens egen inställning om man tycker det är tråkigt."

ligger något i det men jag tror inte att arbetsmarknaden är något könsegregerad för att folk har fel inställning.

Nu verkar Regeringen äntligen ha vaknat och tillsätter en utredning angående kommersen med diagnoser.  Inte en sekund förtidigt.

Det ska bli väldigt intressant att följa den. Det är på tiden att man tar in professionens erfarenheter och lyssnar på dem.  Ser framemot att ta del av resultatet.

 

Och samtidigt börjar rota i hur skolan har bäddat för allt fler som misslyckas och mår dåligt på grund av orimligt skolsystem och orimligt betygssystem. 

Har du nån länk till denna utredning?

Nej, Den är nog inte tillsatt ännu.  Det var i en intervju på TV4 i dag Forssmed gjorde uttalandet.  Vi får väl hålla utkik.