Fler föräldrar till barn med högfungerande autism sökes!
Jag vill veta ALLT!
Min dotter fick sin diagnos för några veckor sedan, efter en utredning på ca ett halvår.
Känns skönt att veta, och nu söker jag andra i liknande situation.
Har massa funderingar!
Så tänkte jag med. Tänk om vi har fattat helt fel med det här att vara förälder, tänk om det är vi som gjort fel hela tiden. Sen tänkte man att visst det är ju jättebra om det faktisk inte är något "fel" på honom, men ska vi behöva ha det så här resten av tiden, utbrott, skrik, bråk, tappat tålamod, dåligt samvete, stress.
Men sen när de satte igång utredningen släppte mycket av det. Kändes som om man kom in i andra andningen. Då var det ingen tvekan längre, då ville vi bara ha en diagnos, ett namn på vad det var.
Sen kände man både lättnad över att man inte misstagit sig och att Äntligen, nu får han hjälp. Samtidigt så var det bara en diagnos, ett ord. Det var ju inget mirakel i sig, han blev ju inte normal som en vanlig 7-åring för det. Det mesta är ju fortfarande kaos; skrik, gap och stress.
Men känner en stor sorg, att vårt liv som föräldrar inte alls blev som vi hade tänkt oss, att hans liv säker kommer vara helt annorlunda än hans kompisar. Känner sorg för att han inte blev, och aldrig kommer bli den killen som jag tänkte.
Snälla ni här, kan ni ge mig lite stöttning och råd. Jag har en pojke som e 2,5 år. Han e liten jag vet men jag ,har alltid känt att ngt inte är som de ska, från spädbarnstiden. Han är otroligt envis, får utbrott vid minsta motgång, har störd sömn, svårt att varva ner, reagerar med ökad aktivitet då han blir frustrerad el orolig. Han leker endast med bilar. Han är extremt hårdhänt mot sin bror. Jag kan aldrig vända ryggen till då de är tillsammans. Han är i behov av fasta rutiner. Vi har fått ändra så mkt i vårt sociala liv pga av honom. Vi kan knappt ha gäster utan att de blir problem. Allt e en kamp m honom. Han har oxå en del egenheter för sig. Ska ställa allt PRECIS bredvid varandra, blir arg om jag inte kastar sopor då vi åker förbi sopstationen (detta pga att jag alltid brukar stanna för att slänga ngt så gör vi inte det avviker vi fr de normala liksom) Han älskar att stänga/öppna dörrar. Kan inte leka själv i en sekund. I de stora hela kan jag inte ens va hemma inomhus en fm utan att de flippar. Jag har nu tagit kontakt m BVC så barnpsykolog ska ringa oss. Jag känner mig så ledsen över allt. Över att allt e så jobbigt, att ingen förstår och att jag överhuvudtaget ringer de där samtalet....Va tror ni som fått diagnos? kan de va ngt åt autismhållet? aspberger finns i vår släkt dessutom. HJÄLP! Vill oxå tillägga att på förskolan (15tim) fungerar de än så länge bra iaf.. De har inte sagt ngt alls.
Hej! Jag har också ett barn med högfungerande autism. Han har precis blivit sex år och fick diagnosen för ett halvår sen. Ni beskriver mina känslor också.
Vi var helt desperata efter hjälp och min allra största skräck var att vi inte skulle bli trodd, att vi föräldrar skulle få hela skulden. För äntligen hade vi förstått att så inte kunde vara fallet. Vi var så medvetna och reflekterade över vad vi gjorde, men inget hjalp. Det blev bara kaos och skrik ändå. Oavsett.
Men, när vi fick diagnosen blev det ändå en chock. Jag hade aldrig trodd att sonen kunde ha autism. Det är så konstant.. Jag kan fortfarande bli jätteledsen över att vi har detta familjelivet. Att sonen när som helst kan låsa sig och explodera. Igår skulle vi på begravning till svärmor, och dagen började med hyl, skrik, sonen löp ut i bara strumpor och drog skjortan i gruset och på gräset för att få den skitig. Jättekul.. Tänk att vi aldrig ska komma ifrån det här, det är ingen period som går över. Vi kommer alltid att se ut som de föräldrarna som inte kan uppfostra sitt barn, vi kommer alltid vara de föräldrarna som blir begränsade i vad vi kan göra med barnen och vem vi kan möta, vi kommer alltid vara de föräldrarna som alltid är slitna och trötta, vi kommer vara de föräldrarna som upplever alltför många jobbiga situationer. :(
Kära alla ni,
så är det. Men vi kommer också vara de föräldrar som får en mycket djupare kunskap om livet och mänskligheten. Vi kommer aldrig ta något förgivet och vi lär oss att människor är annorlunda och fungerar på olika vis. Barnen kommer växa till sig och vi kommer lära oss bemöta dem på rätt sätt. Vi kommer utesluta alla ytliga bekanta som inte förmår att förstå våra barn och våran situation. Kvar kommer kärnan vara som vill förstå; som finns där även när allt är kaos. Vi kommer lära känna varandra - alla starka föräldrar som har samma problem - och få styrka av varandra.
Jaa, det är en sorg. Men den sorgen måste vi ta oss igenom för att komma ut på andra sidan. För den finns! I våras var vi i akut kris. Nu har vi fått diagnos med allt vad det innebär av reaktioner och sorg. Men nu vet vi och vi lär oss mer och mer varje dag. Vi tänker ta all hjälp vi kan få runt oss och vi utesluter alla de människor vi tidigare umgicks med som inte har förmåga att förstå.
många ord och många tankar. . . .
kram till alla er kämpar
Sen har en bok hjälp till mycket att förstå hur man bäst hanterar barn som reagerar på ett annat sätt än vad som i regel är normalt. Explosiva Barn av Ross W Greene.
Idag har jag och mina barn varit i en gymnastikhall (riktigt sådan, med skumgummi-grop, barrar, bommar osv). Mina barn går på familjegymnastik och en gång per termin får man vara där. Jag är helt slut! Jag vet inte hur många gånger jag har ropat "C, kom hit, du får inte vara där...Nej C, du måste stå i kö först.... Nu måste du sluta hoppa, det är nästa barns tur, NU MED EN GÅNG!.... Nej rör inte det där" osv osv.
Är det här ett beteende som era barn har också? När det blir för roligt (och han är lite trött) lyssnar han inte för fem öre! Jag blir galen!
Oj oj oj, jag tror jag har tänk precis varenda tanke som ni skrivit ovan. Så lika vi är 
Men det var samtidigt just detta att tänka att "antingen är det något med mitt barn eller så är det jag som är skogstokig" som gjorde att jag sökte, för ur mitt barns perspektiv så behövdes det ju stöd vilket det än hade varit 
Från det ena...
Läste någonstans (här eller på annat ställe) att någon skrivit: "Jag har inget emot andra föräldrar, jag har bara inget gemensamt med dem". SÅ kan jag känna ibland. Att jag liksom inte kan känna igen mig när andras barn springer ner dörren hos varandra och hittar sina första vänner eller blir sönderbjudna på kalas hit och dit, hittar kompisar att springa iväg med så fort de kommer till en ny park och ja ni vet.
Jag är med och stöttar vid varenda leksituation och avskyr att jag med det lämnar ut mitt barn (för det är så det känns) genom att vara en skugga som hela tiden är delaktig. Jag tar liksom på mig rollen av att vara en j-a bussig lustigkurremamma som ska leka med allt och alla för att lätta upp det hela medan jag ibland samtidigt bara önskar få vara den mamma som slött sitter och dricker kaffe vid en bänk eller solar på en filt under lekstunden