Hej Stina,
jag känner igen det du beskriver med min egna far.. men för att hålla mig till ämnet med min make: jag tror tack och lov att han inte skulle hålla på i flera timmar (som min pappa gjorde, som din bror/ din pappa gjorde). Men däremot så kan min man såra mig.. oerhört. Och jag lever då under kronisk stress (hittills utan svar). Nu när jag förstår mer om varför det blir hårda ord och leenden i helt fel situationer (autism är svaret), så kan jag ta avstånd och kanske låta bli att ta det personligt. Jag blev rädd i början, jag trodde han hade psykos eller något. Ända tills för 9 dagar sedan så har jag tagit allting personligt (hans reaktioner) och varit förvirrad under konflikter (och vi har kanske 1 konflikt var tredje månad).
Jag har försökt förstå vad jag har gjort för fel då. Han har varit tyst. Stirrat. Jag trodde att han tänkte, lyssnade på vad jag sade.. Jag kunde inte heller förstå varför min man inte kan förstå mitt perspektiv, när jag ändå är duktig på att sätta ord på vad jag tänker/känner/uppfattar.
Men, så är det. Tack så mycket för din bekräftelse. Jag tänker mer och mer på min barndom och far, ju mer jag lär mig om aspergers/den nivån av autism. Vad ensam jag var som barn (känslomässigt).
Var du ensam? Hade du en förstående mamma? Lycka till med allt <3
Anonym (Stina) skrev 2022-05-08 15:00:16 följande:
autism partner
Jag har vuxit upp med en far och en bror med Aspergers. Jag kom att gifta mig med en man med Aspergers (och senare skilja mig). Och självklart beror det helt på personen hur de beter sig! alla är ju individer.
MEN! Något som faktiskt är genomgående i relationen med dessa män är den totala oförmågan att sätta sig in i hur andra känner och hur de får andra att känna. Jag har under hela mitt liv hamnat i de mest absurda diskussioner med far, bror och make där de kunnat göra eller säga något som helt uppenbart för alla andra är sårande eller otrevligt eller egoistiskt. Men där de utan att blinka kan lägga tre timmars diskussion på att bevisa varför de inte alls gjort något fel. när man ger upp för att man inte orkar förklara t ex varför man blir ledsen när ens pappa inte säger hej när man kommer hem eller ens bror inte betalar tillbaka ett lån, eller ens make struntar i ens födelsedag så möts man av segervissa leenden och äkta nöjdhet. Att överbevisa andra är liksom en vinst, oavsett hur ledsna andra blir, eller hur misslyckad en tillställning blivit. Så: alla kan göra fel och idioter finns överallt Men att verkligen vara övertygad om att så länge man är den som orkar prata längst så har man rätt är mer ovanligt. De flesta utan AS kan släppa diskussioner för att det kanske inte är värt det att tjafsa, eller t o m inse att man gjort fel. Jag tycker det blir tydligt i såna här trådar att diskussionen blir på precis samma vis. Någon berättar om en jobbig upplevelse och in kommer någon med AS och bara maler på om att det inte kan vara sårande för innerst inne känner man ju alla de där känslorna men man visar det annorlunda. Det spelar ju ingen roll för den som blir sårad om man aldrig bekräftas i detta. Och det tror jag många med autism har svårt att förstå.
det blir också lite ironiskt då samvaron med en person med AS bygger väldigt mycket på att den utan AS får anpassa, förstå och förutsäga. Men det besvaras inte.
Anonym (Stina) skrev 2022-05-08 22:04:05 följande:
Jag fattar att det här är ett känsligt ämne och ja det finns absolut massa fördomar om människor med autism. Men det är trots allt så att om någon frågar om hur det är att skaffa familj med någon med autism så efterfrågar denna person just svar från folk som har upplevt detta. Det är ETT perspektiv självklart - och det finns säkert massor av människor med autism som tycker det är pest och pina att leva med neurotypiska. Men det betyder inte att det är hatiskt eller elakt att säga att ja det kan vara oerhört jobbigt att vara förälder tillsammans med en människa med detta funktionshinder. Det är ett perspektiv av flera och det är inte fel bara för att någon har ett annat perspektiv.
Sen kan man förstås fundera över genus också. De kvinnor med autism jag känner som har barn är oerhört mycket mer självgående i sitt föräldraskap Och är dessutom i flera fall ensamstående. De får alltså dra ett väldigt tungt lass medan män med autism jag känner till lägger mycket på sina fruar. Så man kanske kan tänka sig att män får mer stöd av sin partner medan kvinnor får klara sig själva.