Anonym (?) skrev 2013-08-23 02:17:57 följande:
Det sköna med att vara skild är att då blir det på det sätt man själv vill ha det 50% av tiden. Ingen kan dominera över den andra. Men ibland missuppfattas dominans där det är avsaknad av ansvarskänsla. Kontroll missuppfattas, när det handlar om barnens behov ex att komma ihåg att hämta dem här och där. Många män får för första gången projektledarrollen "barnskötare" - och klarar det alldeles utmärkt 50% av tiden. Andra blir förskräckta och drar från ungar och allt.
I de fall jag talar om har det varit en fru som tydligt säger sig vilja ha ett jämlikt förhållande. Det är bara det att den jämlikheten har inneburit att mannen ska vara genomförare av
hennes bild av hur det ska vara. Inte en gemensam bild. När han försökt säga hur
han tycker att det ska vara så driver hon ändå igenom sin idé med diverse härskartekniker. Jämlikheten finns egentligen bara i teorin och gäller mest fördelning av sysslor: städning, matlagning osv. Inte hur man tänker kring vilka tider barnen ska vara på förskola, eller
när det ska städas.
Det är konstigt det där, ibland verkar vissa kvinnor utnämna sig själva till experter och glömmer att det finns olika syn på verkligheten och vad som är bäst för barn och familj. De håller så krampaktigt i bilden av hur livet skulle bli att mannen blir en bifgur, en genomförare av kvinnans dröm av hur livet ska se ut. Det är inte så konstigt att förhållandet blir sämre och sämre och att mannen blir bitter.
Jag vet naturligvis att det finns män som tycker att det är bekvämt att någon annan bestämmer, men det är inte de män jag talar om nu. Det är de som faktiskt
vill ha något att säga till, men som ständigt blir överkörda, som som jag menar
TS: Jag tror inte att det går att komma över den typen av kärlek. Till sist bleknar det och gör mindre ont. Man får helt enkelt försöka att leva med att det blev som det blev. Det verkar ensamt att sörja hos några du inte kan berätta om varför du är ledsen, jag tror att då tar det längre tid för det att blekna.